Familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 45:1, 4–6; Ps 96:1, 3–5, 7–9, 10ac; 1 Thess 1:1-5a; Matt 22:15–21.
Kära bröder och systrar
I dagens evangelium får Jesus en riktigt knivig fråga från fariséerna. Som vanligt är de inte alls intresserade av svaret, utan de är bara ute efter att få Jesus att säga någonting som de kan anklaga honom för. ”Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?” (Matt 22:17). Om Jesus skulle svara ”ja” på frågan så skulle fariséerna kunna anklaga honom inför resten av det judiska folket att samarbeta med den romerska ockupationsmakten, och om han skulle svara ”nej” så skulle de kunna anklaga honom inför romarna att uppvigla folket mot dem. Jesu finurliga svar är därför framförallt ett bevis på hans gudomliga vishet, som låter honom genomskåda fariséernas dolda intentioner och ge dem ett rungande svar på tal utan att gå i deras fälla genom att svara antingen ”ja” eller ”nej”.
Men vad menas egentligen med Jesu svar, och vad kan vi lära oss av det? ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” (Matt 22:21) Jesus undviker att bli anklagad av romarna genom att påminna om att vi ska respektera och lyda den rådande civila auktoriteten, i detta fall kejsaren, och ge det som tillhör denne. Men den civila auktoritetens makt är alltid underordnad Gud, vilket Jesus också påminner om när han säger att vi måste ge Gud det som tillhör honom, och tack vare detta undviker Jesus att bli anklagad av det judiska folket för att sätta den romerska ockupationsmakten över Gud.
Sedan äldsta tid har det varit kännetecknande för de kristna att inte sätta sig upp mot de civila myndigheterna och samhällets lagar, utan snarare överträffa dem i rättfärdighet. I aposteln Petrus första brev skriver han: ”Underordna er för Herrens skull all mänsklig ordning, vare sig det gäller kejsaren, som står högst, eller prokuratorerna, som är sända av honom för att straffa dem som gör ont och berömma dem som gör gott. Guds vilja är nämligen att ni genom att göra gott ska tysta okunnigt tal hos de oförståndiga människorna. Som slavar åt Gud, lev som fria människor, men använd inte friheten som täckmantel för det onda. Hedra alla, älska era syskon i tron, frukta Gud och ära kejsaren.” (1 Pet 2:13-17)
Och i brevet till Diognetos från det andra århundradet e.Kr. beskrivs de kristnas liv på följande sätt: ”De kristna skiljer sig varken till land, språk eller seder från andra människor. De bor varken i egna städer eller talar något särskilt språk eller för något egendomligt liv. (…) De bor i både grekiska och utländska städer, allt efter som var och en fått på sin lott, och de följer landets seder i dräkt, föda och övrigt levnadssätt, men samtidigt visar de en förunderlig och erkänt ovanlig hållning i sin vandel. De bor i sina egna fädernesland men som gäster; de har del i allt som medborgare men uthärdar allt som främlingar. Varje främmande land kan bli deras fädernesland, och varje fädernesland är ett främmande land för dem. (…) De vistas på jorden, men deras hemland är himlen. De lyder de stiftade lagarna men överträffar dem genom sitt eget liv.” (5:1-2, 4-5, 10)
Visserligen säger Petrus och de andra apostlarna i Apostlagärningarna att ”Man måste lyda Gud mer än människor” (Apg 5:29). Om en mänsklig auktoritet säger åt oss att göra någonting som vårt samvete säger är emot Guds vilja, då ska man inte lyda. Men vi behöver samtidigt auktoriteter i form av ledare och beslutsfattare för att kunna leva i gemenskap med varandra, annars skulle allt bli kaos. Ett land hålls ihop tack vare att man är överens om reglerna för hur landet ska styras. För närvarande pågår fortfarande förhandlingarna för att få fram en ny regering i vårt land efter riksdagsvalet för en dryg månad sedan. Men även om förhandlingarna drar ut på tiden och det för närvarande ser svårt ut att hitta en lösning, så finns det ingen risk för allmänt kaos eller inbördeskrig så länge alla håller sig till de demokratiska spelreglerna. Och när ett land har väl har kommit överens om vilka lagar som ska gälla, då är det viktigt att alla håller sig till dem, åtminstone så länge som de inte går emot Guds vilja.
På liknande sätt hålls en familj ihop tack vare att föräldrarna bestämmer över barnen, och att föräldrarna i sin tur ”underordna[r] [sig] varandra i vördnad för Kristus” (Ef 5:21). Så till alla er som är barn och bor hemma hos era föräldrar vill jag säga: Så länge som era föräldrar inte säger åt er att göra någonting som ert samvete säger är emot Guds vilja, då borde ni lyda dem. Föräldrar är visserligen inte ofelbara, och det kan mycket väl hända att barnen ibland har bättre förslag på hur familjelivet borde ordnas. Men i slutändan är det ändå föräldrarna som har rätt att bestämma över det som inte regleras av Guds och Kyrkans bud. Första gången som jag helt ärligt kunde säga att mina egna föräldrar hade fel och gick emot Guds vilja och att jag därför inte borde lyda dem, det var när jag var 21 år gammal och de ville hindra mig från att bli katolik, vilket mitt samvete hade sagt åt mig att jag måste göra eftersom den Katolska Kyrkan är den sanna Kyrkan. Men i det mesta andra som mina föräldrar lärde mig och bad mig att göra under min uppväxt har jag i efterhand insett att de visste bättre än jag, och att jag därför borde ha varit mer lydig mot dem, som när de bad mig att hjälpa till mer hemma, tänka mer på andra och spela mindre tv-spel.
Även inom Kyrkan behövs mänsklig auktoritet. Den Katolska Kyrkan med sina dryga 1,4 miljarder döpta medlemmar är efter snart 2000 år fortfarande en och densamma över hela jorden, tack vare att vi alla underordnar oss en och samme påve. Som katolska kristna är det vår tro att påven bevaras av Gud från att ta miste när han uttalar sig definitivt i tros- och moralfrågor. Men det finns även saker som påven beslutar om som är föränderliga, som hur mässan ska firas eller hur sträng disciplin Kyrkan ska ha mot dem som avviker från sanningen. I sådana frågor är det inte säkert att påven i alla situationer fattar det absolut bästa tänkbara beslutet, och det kan mycket väl hända att det finns andra biskopar, präster eller t.o.m. lekmän som har bättre förslag på hur Kyrkan borde ledas. Och då har man också rätt och ibland rentav plikten att göra sin röst hörd. Men i slutändan måste vi ändå hålla oss till det som påven beslutar, för annars är man i praktiken inte längre en katolik.
Låt oss be om nåden att vi också får gudomlig vishet från Gud att svara klokt på svåra frågor från dem som ställa oss till svars för vår tro, att vi blir ödmjuka nog att underordna oss all legitim auktoritet även när vi inte håller med, och att vi kan urskilja i vilka situationer som man måste lyda Gud mer än människor. Amen.
