Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Hes 18:25–28; Fil 2:1–11; Matt 21:28–32.
Kära bröder och systrar
Precis som förra söndagen får vi idag höra Jesus berätta en liknelse om att arbeta i en vingård. Och precis som i förra söndagens liknelse med arbetarna som hade hållit på hela dagen och de som började först vid elfte timmen, så tolkar merparten av kyrkofäderna dagens liknelse som att de två sönerna syftar på hedningarna respektive judarna. Gud hade slutit förbund redan med Adam och Noa, men bland Noas efterkommande hade de flesta människor sagt nej till Gud och till stor del levt i moraliskt förfall. När Gud slöt förbund med Israels folk sade de dock inledningsvis med eftertryck ja och betygade att ”Allt vad Herren har sagt vill vi göra.” (2 Mos 19:8) Men när Gud själv kom ner till jorden i mänsklig gestalt i Jesus Kristus så blev han förkastad av större delen av sitt eget folk. När evangeliet så småningom nådde ut till hednafolken så omvände de sig däremot i stora skaror till kristendomen, ända till jordens alla ändar.
Jesus riktar dock inte denna liknelse till hela Israels folk, utan bara till ”översteprästerna och folkets äldste” (Matt 21:23). Och till dessa sade han att ”tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike” (Matt 21:31). Tullindrivare och horor fanns inte bara bland hednafolken, utan även i Israel. Så inte nog med att hednafolken så småningom skulle komma till en större insikt om vem Messias är än det judiska folkets ledare – även de mest ökända kategorierna av syndare och synderskor skulle komma före dem till Guds rike. Översteprästerna och folkets äldste hade visserligen oerhörda teoretiska kunskaper om Guds Ord och levde på det yttre planet till mångt och mycket exemplariska liv, men de hade ”försummat det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet [och] trohet” (Matt 23:23).
För en dryg vecka sedan publicerade den nederländske biskopen Rob Mutsaerts en artikel på sin blogg där han tar upp flera problem inom Kyrkan av idag och förslag på en väg framåt, och där skriver han bland mycket annat följande om de risker som finns idag med att falla i liknande diken som översteprästerna och folkets äldste på Jesu tid:
”Det finns verkliga konflikter mellan katolsk moral och den moderna kulturen. Det ska vi inte förneka. Men traditionella katoliker löper ibland en egen risk: att kampen mot villfarelsen långsamt blir viktigare än kärleken till sanningen. Den skillnaden är subtil men avgörande. Man kan till slut ägna så mycket tid åt att bekämpa modernismen att Kristus nästan blir en bisak. Man kan dagligen läsa allt om det som går fel i Rom och knappt öppna evangeliet. Man kan få den senaste katastrofen på ett dikasterium levererad till sig på Facebook inom tio minuter och ändå inte veta vilket helgon som står i kalendern i dag. Det är inte traditionens seger. Det är en andlig distraktion.
En praktisk regel: Läs mer Augustinus än kyrklig Twitter. Läs mer Benedictus XVI än arga bloggar. Be mer för din biskop än du klagar på honom. Det sistnämnda är särskilt svårt. Därför är det förmodligen bra för själen.” Mycket tänkvärda ord av biskop Mutsaerts.
De båda sönernas ”ja” respektive ”nej” till sin far i dagens liknelse kan dock även fungera som en samvetsrannsakan för oss huruvida vi verkligen har sagt helhjärtat ja till Gud, eller om vi säger en sak och gör en annan. För att uppnå den kristna fullkomligheten och komma direkt in i himmelriket vid vår död utan att behöva renas i skärselden, så får vi inte vara det minsta bundna vid synden. Det är ett av kriterierna för att erhålla fullständig avlat, och det svåraste, nämligen ett ”fullständigt avståndstagande från varje bundenhet vid synd, även venial”. Jesus säger rakt ut att ”ingen av er kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger” (Luk 14:33). Det här betyder inte att det enda sättet att komma in i himmelriket är att sälja allt man äger och ge till de fattiga, eller att gå i kloster och avlägga löften om de tre evangeliska råden kyskhet, fattigdom och lydnad. Alla är inte kallade att rent materiellt följa Jesus på detta radikala sätt, även om det är ett ypperligt sätt att komma honom nära och bli ett stort helgon för dem som är kallade till det. Däremot kan och måste alla vara beredda att avstå från allt om Jesus skulle be oss om det för att uppnå den kristna fullkomligheten. Paulus skriver att ”Även de som har en hustru måste nu leva som om de ingen hade, (…) de som köper något som om de inte fick behålla det och de som lever i världen som om de inte levde av den” (1 Kor 7:29b, 30b-31a). Vårt ”Ja” till Jesus måste vara totalt, helhjärtat och oåterkalleligt. Och det måste samtidigt upprepas på nytt varje dag och varje stund, vilket är beviset för att vi alltid förblir helt och hållet fria, även om vi lägger våra liv i Guds händer och beslutar oss för att i allt följa honom och göra hans vilja.
Dagens andra läsning utgörs av den berömda filipperhymnen, som även läses på Palmsöndagen och sjungs i Kyrkans kvällsbön vesper varje lördagskväll. Vi har även hört delar av den såväl i dagens introitus som i gradualet. Upprinnelsen till denna hymn är Paulus uppmaning att ”var[a] ödmjuka och sätt[a] andra högre än er själva”, samt att ”låt[a] det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus”. Det var just genom att Jesus ”gjorde (…) sig ödmjuk och var lydig ända till döden” som ”Gud [har] upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn”. Och tack vare detta har vi vunnit försoningen med Gud. Om vi vill försonas med andra människor som har gjort oss illa eller besvikna, då är det bästa sättet att göra på samma sätt som Jesus, nämligen att ödmjuka oss och stiga ner på samma nivå som de andra. Ingen av oss är själv helt syndfri som Jesus, så vi kan alltid ödmjuka oss genom att bekänna våra egna synder innan vi påtalar andras. Och om vi uppriktigt inte kan komma på några fler allvarliga synder att bekänna, då kan och bör vi ändå ödmjukt tacka Gud för att han i sin förekommande nåd har bevarat oss från att falla.
Låt oss be om nåden att vi alltid och med hela vår varelse kan säga ett odelat Ja till Gud när han kallar oss att arbeta i hans vingård, och att vi i Jesu efterföljd kan ödmjuka oss och vara lydiga Gud i allt, om det så skulle kosta oss allt vi äger, eller rentav vårt eget liv. Amen.
