Fredag i 24 veckan ”under året” I

Mässa för kallelser till Kyrkans ämbete i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 1 Kor 15:12–20; Ps 17:1, 6–8, 15; Luk 8:1–3.

Kära bröder och systrar

Aposteln Paulus argumentation i dagens första läsning kan tyckas lite märklig. Han argumenterar mot påståendet att de döda inte skulle uppstå med att Kristus i så fall heller inte skulle ha uppstått, vilket vore ett absurt påstående att göra för de kristna som han riktar sig till. Men i vår egen aktuella kontext där de flesta människor inte tror på Kristus eller något övernaturligt över huvud taget, då skulle denna argumentation bara slå tillbaka på sig självt. Då skulle folk bara vända på argumentet och säga att ”Eftersom det inte finns någon uppståndelse från de döda så har heller inte Kristus uppstått, och därför är den kristna tron meningslös”. Paulus argumenterar dock inte mot icke-troende utan tycks snarare vända sig mot kristna som visserligen bekänner Jesus Kristus som Guds Son, men som trots detta inte har en uttrycklig tro på de dödas uppståndelse. På Jesu tid fanns även saddukéerna, som förnekade de dödas uppståndelse. De levde således utan det eviga livet i sikte och det enda hopp som deras tro och kärlek till Gud ledde till var om att få leva ett långt och lyckligt liv här på jorden och få många barn som kunde föra deras arv vidare till kommande släkten. Till de korinthier som resonerar så säger dock Paulus med eftertryck att ”gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.” (1 Kor 15:19)

Även om det knappast finns några Kristustroende idag som förnekar tron på de dödas uppståndelse, så finns det nog tyvärr ändå många kristna som i praktiken ofta lever som om jordelivet var det enda som fanns. Efter att man väl har kommit till tro på Kristus så finns det många kristna som i första hand tycks sträva efter att till varje pris undvika allt lidande här i världen och uppnå så stor jordisk lycka som möjligt, och ser kanske den eviga lyckan i himmelriket mest som en liten bonus på slutet. Men i sitt avskedstal till lärjungarna säger Jesus att ”När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.” (Joh 16:21-22) Och i sitt brev till romarna skriver Paulus: ”Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.” (Rom 8:18) Det enda som det i slutändan är värt att sträva efter, det är denna glädje som ingen kan ta ifrån oss och denna härlighet som ska uppenbaras och bli vår. Det är detta som är den dyrbara pärlan eller den gömda skatten i åkern, som det är värt att offra allt för att få tag på.

Vi firar som sagt denna mässa särskilt för kallelser till kyrkans ämbete. Att det råder mer eller mindre kronisk brist på präster och ordensfolk i Kyrkan, det beror antagligen till stor del på att så många unga män och kvinnor som Gud kallar till detta bara tänker på hur de ska bli så lyckliga som möjligt i detta livet. Och då kan ett liv i celibat, fattigdom, lydnad och mycket begränsad fritid vid en första anblick framstå som inte särskilt tilltalande. Men Jesus har lovat att ”var och en som för Guds rikes skull har lämnat hus eller hustru eller bröder eller föräldrar eller barn skall få mångdubbelt igen redan här i tiden och sedan evigt liv i den kommande världen.” (Luk 18:29-30) Och den som tror att ett vanligt liv i äktenskap och familj bara är en dans på rosor utan behov av större uppoffringar löper stor risk att bli djupt besviken.

Låt oss be om nåden att vi får en verklig och inte bara teoretisk tro på de dödas uppståndelse och det eviga livet, så att vi kan leva våra liv här på jorden därefter, och inte vara rädda för att göra de uppoffringar som Herren ber oss om, så att vi blir så stora helgon som möjligt i himmelen, och redan här på jorden får hundrafalt igen. Amen.