Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Syr 27:30 – 28:7; Rom 14:7–9; Matt 18:21–35.
Kära bröder och systrar
Evangeliet som vi nyss har hört är, precis som förra söndagens evangelium, hämtat ur Matteusevangeliets 18:e kapitel, som utgör ett av Jesu fem stora tal i detta evangelium. Det första och mest kända av dessa tal är bergspredikan i kapitel 5-7, sedan följer utsändningstalet till lärjungarna i kapitel 10 och liknelsetalet i kapitel 13. Det sista stora talet i Matteusevangeliet är talet om tidens slut i kapitel 24-25, och i den officiella svenska Bibelöversättningen Bibel 2000 är bara dessa fyra tal utmärkta i rubrikerna. Men i katolska bibelöversättningar på andra språk som franska så markeras även kapitel 18 som ett av evangeliets stora tal, med överskrifter som ”Talet om livet i Kyrkan” eller ”Talet om lärjungarnas gemenskap”, eftersom det utgörs flera föreskrifter om hur vi som Kristi lärjungar ska handla mot varandra inom gemenskapen, alltså församlingen eller Kyrkan. Eftersom betoningen av det gemensamma livet i Kyrkan är någonting typiskt katolskt så tenderar detta tal att accentueras mindre i protestantisk tradition, och jag vill därför slå ett slag för att uppmärksamma detta tal, som vi skulle kunna kalla för ”Talet om Kyrkan”. Att det verkligen är ett tal framgår också uttryckligen i det efterföljande 19:e kapitlet, som inleds med orden ”När Jesus hade avslutat detta tal…” (Matt 19:1).
Förra söndagen fick vi höra Jesu undervisning om broderlig tillrättavisning, ett av de sju andliga barmhärtighetsverkan. Idag får vi höra om ytterligare ett andligt barmhärtighetsverk, nämligen att förlåta synder. Errare humanum est, ignoscere divinum – ”Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt”. Början av detta talesätt, som har tillskrivits både Seneca och Cicero, är en sanning med modifikation. Det hör visserligen till den fallna, mänskliga naturen att fela. Vi är aldrig dömda på förhand att begå några dödssynder, men alltsedan syndafallet är det i praktiken omöjligt för oss att helt undvika alla lättare synder. Men människan skapades inte syndig från början, och den sanna människan, Jesus Kristus, som helt och hållet uppenbarar människan för henne själv (Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et Spes, n. 22), är helt och hållet fri från synd. Och även om vi vanliga människor som sagt inte kan undvika alla synder, så är vi samtidigt ansvariga för var och en av dem, och med Guds hjälp kan vi hela tiden bli benägna att synda mindre och komma ännu närmre honom. Därför bör man inte lättvindigt använda uttrycket att ”det är mänskligt att fela” som en ursäkt när man har begått fel som man faktiskt själv är ansvarig för.
Den andra halvan av detta talesätt, tillagt av den engelske 1700-talspoeten Alexander Pope, är dock otvetydigt korrekt: ”Det är gudomligt att förlåta”. Den strikta rättvisan kräver att man betalar tillbaka exakt vad man är skyldig. Mose lag i Gamla testamentet inskärper som bekant lex talionis, talionprincipen, dvs. att brott skall betalas tillbaka med exakt samma mynt – öga för öga och tand för tand. Detta är ett nödvändigt första steg för att förhindra överdrivna hämndattacker och våldsspiraler.
Men i bergspredikan uppmanar Jesus som bekant sina lärjungar att gå ytterligare ett steg genom att inte värja sig mot det onda och att vända andra kinden till. Detta går utöver den strikta, mänskliga rättvisan. Om vi bara ser på vilka synder vi människor har begått mot varandra, då vore det inte rättvist att ha överseende med dem och lämna dem ostraffade. Men om vi ser på den oräkneliga mängd av synder som vi människor har begått mot Gud och som han har förlåtit oss, då blir det helt plötsligt djupt orättvist att vägra förlåta andra människor deras förhållandevis mindre synder mot oss. Och det är det som Jesus vill klargöra i dagens evangelium. En talent motsvarade 6000 denarer, och en denar motsvarade en dagslön. 10 000 talenter motsvarar således 60 miljoner denarer eller mer än 192 307 årslöner, om vi utgår från att man inte arbetar på sabbaten. Det säger sig självt att en sådan skuld är obetalbar. Men Gud älskar oss så mycket trots våra oräkneliga fel och brister att han är beredd att förlåta oss allt, eftersom det inte finns någonting som han längtar efter mer än att få dela med sig till oss av sitt eviga liv i ofattbar lycka i himmelriket. Och eftersom vi inte kan betala själva så är hans enda möjlighet för att ge oss del i sitt eget eviga liv den att efterskänka vår skuld. I gengäld förväntar han sig av oss att vi också är beredda att förlåta varandra.
Det kan ibland vara svårt att förlåta andra, även om man vill. Framförallt kan det vara mycket svårt att förlåta dem som sårat en djupt utan att ångra sig och be om förlåtelse. För att vi ska kunna ta emot Guds förlåtelse så måste vi ju ångra våra synder och be om förlåtelse, och för detta ändamål har Gud skänkt oss biktens eller försoningens sakrament. Så hur kan Gud i sådana fall begära av oss att vi ska förlåta andra som inte ångrar sig och ber om förlåtelse? Men det är inte så att Gud från sin sida bara förlåter dem som ångrar sig. Gud har redan förlåtit oss allt och utplånat all vår syndaskuld genom att gottgöra för hela världshistoriens synder på korset.
Gud tvingar oss dock inte att ta emot hans förlåtelse. För att kunna ta emot förlåtelse måste man nämligen vara villig till detta. Att säga ”Jag förlåter dig” till någon som inte ens upplever att han eller hon gjort något fel, det kommer bara att uppfattas som en anklagelse. För att försoning ska vara möjlig krävs ömsesidighet, dvs. att både den som blivit utsatt för ett fel är beredd att förlåta, och att den felande är beredd att erkänna sitt fel och be om förlåtelse. Gud kräver inte det omöjliga av oss, som att försonas med någon som inte vill försonas. Även om man är beredd att förlåta någon som sårat en djupt, så är relationen ändå inte helt återställd så länge den andre inte ångrar sig. Det är naturligt att detta kan leda till en besvikelse över den andres obotfärdighet, och att man inte helt kan komma över det som har hänt. Detta är inte detsamma som att inte kunna eller vilja förlåta. Men om den som är skyldig oss hundra dagslöner kastar sig ner på marken och ber: ”Ge mig tid, så skall jag betala” (Matt 18:29), då måste vi i Kristi efterföljd också känna medlidande med honom och efterskänka hans skuld.
Låt oss be om nåden att vi blir ödmjukt medvetna om våra egna synder och ännu mer anar vidden av Guds gränslösa barmhärtighet, och att vi blir beredda att alltid förlåta andra, liksom Gud har förlåtit oss. Amen.
Fader Gustavs predikningar 