21 söndagen ”under året” A

Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 22:19–23; Ps 138:1–3, 6, 8bc; Rom 11:33–36; Matt 16:13–20.

Kära bröder och systrar

För knappt två månader sedan, den 29 juni, firade vi de heliga apostlarna Petrus och Paulus högtid. Idag, på den 21:a söndagen ”under året” årgång A, har vi lyssnat till samma evangelieläsning som lästes då, ur Matteusevangeliets sextonde kapitel där Simon Petrus som den förste av apostlarna bekänner sin tro på att Jesus är ”Messias, den levande Gudens Son” (Matt 16:16), varpå Jesus svarar honom med att säga att ”du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den” (Matt 16:18). Det är som bekant i första hand denna text som Kyrkans lära om Petrusämbetet bygger på, dvs. övertygelsen om att påven, biskopen av Rom har ”den fulla, högsta och universella makten över kyrkan och kan alltid utöva den fritt” (Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium, n. 22). Jesu löfte till Petrus är garantin för bevarandet av Kyrkans enhet i sanningen genom alla tider, och så länge vi förblir i gemenskap med Petri efterträdare, alltså påven, biskopen av Rom, så kan vi vara säkra på att vi är i full gemenskap med den enda, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan som Jesus Kristus grundande. Ubi Petrus, ibi Ecclesia ‒ Där Petrus är, där är Kyrkan.

Men vad borde man som en god katolik göra om en påve tycks lära ut något som strider mot Kyrkans Tradition och det som tidigare påvar har lärt ut? Det är den påstådda existensen av sådana situationer som har gett upphov till begreppet traditionalism. I boken A Brief Defense of Traditionalism (Ett kortfattat försvar av traditionalismen) av Peter Miller definierar han ”traditionalist” som ”en person som ifrågasätter den nya praxis och de nya läror som förekommer bland katoliker (inklusive biskopar och präster) och som tycks motsäga Kyrkans tidigare undervisning. En traditionalist ifrågasätter klokheten i nya pastorala tillvägagångssätt och håller fast vid övertygelsen att det som generellt ansågs vara objektivt gott eller ont för några decennier sedan fortfarande är det i dag.” Låt mig som kommentar på detta citera en längre passage ur den eminenta boken Heresy Disguised as Tradition (”Heresi förklädd till Tradition”) av Pedro Gabriel: ”För en katolik verkar det här sätt att tänka logiskt. Vi tror trots allt att Gud leder sin Kyrka in i sanningen, och att sanningen inte förändras. Om Kyrkan således tidigare ansåg att en viss tro eller praxis var korrekt, så blev de som höll fast vid eller praktiserade detta inte inledda i villfarelse. Omvänt bör inte heller de som tror eller gör samma sak i dag vara i villfarelse. Om Kyrkan ändrar sin hållning och tycks motsäga sig själv, så ställs katoliker inför ett dilemma: ska de underordna sig den nuvarande läran eller den tidigare? Om katoliker måste välja, skulle de stå på säkrare grund om de fortsatte att tro och handla som sina förfäder, eftersom det som inte var fel då, inte kan vara fel nu.

”Det här verkar vara en säker strategi, men det finns en hake. Den förutsätter att Kyrkan har fel i dag. Traditionalister har inga problem med att erkänna detta. Men om vi tror att Gud leder sin Kyrka in i sanningen, så måste detta vara lika sant nu som tidigare. Om Kyrkan undervisade sanningsenligt i går, varför gör hon det då inte i dag? Kan en katolik undanhålla sitt samtycke från en undervisning av läroämbetet som till synes motsäger tidigare undervisning? Även om detta påstående är utbrett i traditionalistiska kretsar, så har jag ännu inte sett något dokument från läroämbetet som tillåter detta handlingssätt. Det är högst oroande att blotta skenet av motsägelse tycks vara tillräcklig grund för att ha en avvikande uppfattning, eftersom (…) skenet kan bedra. Lika oroande är den mängd traditionalister som tycks förväxla en skenbar motsägelse med en faktisk motsägelse.

”Det här tankesättet är inte ofarligt. Som jag tidigare nämnt så tror vi att den Helige Ande leder sin Kyrka, nu som alltid. Om Kyrkan kan ha fel i dag, så kunde den också ha haft fel i det förflutna. En ren hänvisning till traditionen som en tillförlitlig vägledning för vad som är sant i dag håller inte, eftersom den bygger på Kyrkans tillförlitlighet i det förflutna, som i sin tur bygger på Kyrkans egen tillförlitlighet genom alla tider. Ironiskt nog så undergräver traditionalister själva grunden för traditionen under förevändning att försvara den. Traditionen kommer inte att överleva den här form av traditionalism. Det enda sättet att lösa detta dilemma på är att acceptera att de skenbara motsägelserna med tidigare läror bara är just skenbara, inte verkliga motsägelser. Av denna anledning har många katoliker följt Benedictus XVI:s exempel och försökt tolka det nuvarande läroämbetet med en ’kontinuitetens hermeneutik.’” (s. 9-12) Så långt Pedro Gabriel.

Kontinuitetens hermeneutik innebär att tolka Kyrkans 2000-åriga Tradition i ljuset av det nu levande läroämbetet, och vice versa tolka Kyrkans levande läroämbete i ljuset av hennes 2000-åriga Tradition. Vår tro på Jesu löfte till Petrus innebär att Kyrkans lära inte kan förändras eller motsäga sig själv. Däremot kan Kyrkans lära utvecklas och förklaras på ett mer detaljerat sätt, och Kyrkans praxis kan och rentav bör också anpassas när omständigheterna så kräver. I det apostoliska brevet Vicesimus quintus annus, 25 år efter att Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution Sacrosanctum Concilium 1963, skrev den helige påven Johannes Paulus II att ”I liturgin, framför allt i sakramenten, finns det en oföränderlig del – eftersom Gud har instiftat den. Denna del garanteras av kyrkan. Men det finns också delar som är underkastade förändring eftersom kyrkan har fullmakten och ibland rent av plikten att anpassa sig till kulturen hos folk som nyligen blivit evangeliserade.” (n. 16) I samma apostoliska brev konstaterade den helige påven även att arbetet med att reformera liturgin ”utfördes i enlighet med konciliets principer om trohet mot traditionen och öppenhet för legitim utveckling; och därför kan man säga att liturgireformen är strikt traditionell och överensstämmer med ’de heliga fädernas urgamla bruk’.” (n. 4) Detta blir tydligt inte minst när liturgin enligt nu gällande missale firas som vi gör just nu, på den romerska kyrkans eget språk latin och med den romerska ritens egen sång, den gregorianska, precis som det Andra Vatikankonciliet påbjöd att det skulle bevaras respektive ha den främsta platsen i de liturgiska firandena.

Låt oss be om nåden att vi med full förtröstan på Kyrkans tillförlitlighet kan förstå hur alla skenbara motsägelser mellan olika påvliga dokument kan och bör ses som legitima utvecklingar av Kyrkans lära, och låt oss själva i ord och handling bidra till att Kyrkans levande läroämbete alltid tolkas i kontinuitet med Kyrkans Tradition, och vice versa. Amen.