S:t Charbel Makhlûf

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jer 3:14-17; Jer 31:10, 11-12b, 13; Matt 13:18-23.

Kära bröder och systrar

Den helige Charbel som vi firar idag föddes i byn Biqa’ Kafra i Libanon den 8 maj 1828 som Youssef Antoun Makhlûf. Som 23-åring inträdde han i de libanesiska maroniternas munkorden, och antog där namnet Charbel. Han prästvigdes åtta år senare och bodde därefter i den helige Marouns kloster i Annaia i nordöstra Libanon, där han levde ett liv i hård botgöring. År 1875 fick han som 47-åring tillåtelse av sin abbot att lämna klostret för att leva som eremit i öknen. Där levde han under 23 års tid i yttersta försakelse och tjänade Gud med fastor och böner, ända tills han insomnade fromt i Herren på julafton 1898. Omedelbart efter hans död började mirakler äga rum vid hans grav. Ett starkt ljus strålade från hans grav, och ur hans inkorrupta kropp utsöndrades en mirakulös vätska, som drog till sig pilgrimer med flera olika trosuppfattningar. Påven S:t Paulus VI saligförklarade honom under Andra Vatikankonciliet 1965, och i samband med det omvittnades det att hans kropp fortfarande var inkorrupt. Han kanoniserades 1977, men när man öppnade hans grav i samband med det så kunde man konstatera att det då bara fanns skelettet kvar. Den helige Charbel vördas framförallt av de maronitiska katolikerna i Libanon, men i 2002 års upplaga av det romerska missalet hade han införts i den universella helgonkalendern. Sedan dess har kapell invigts åt honom bl.a. i S:t Peterskyrkan i Rom och S:t Patrick’s Cathedral i New York.

Den helige Charbel är en av alla de heliga herdarna i Kyrkans historia som bidrar till att uppfylla profeten Jeremias profetia som vi hörde i dagens första läsning: ”Jag skall ge er herdar efter mitt sinne, och de skall leda er med kunskap och visdom.” Detta Bibelcitat utgjorde även de inledande orden av påven S:t Johannes Paulus II:s apostoliska uppmaning Pastores dabo vobis från 1992 om prästutbildningen i Kyrkan. Han fortsätter där med att kommentera denna vers på följande sätt: ”Kyrkan, Guds folk, som oavbrutet har erfarit hur detta profetiska budskap går i uppfyllelse, frambär med glädje ständigt sin tacksägelse till Herren. Hon vet att Kristus Jesus själv är den levande, högsta och slutgiltiga uppfyllelsen av detta Guds löfte. Ty han som sade: »Jag är den gode herden», han, ”fårens store herde”, anförtrodde åt apostlarna och deras efterträdare uppdraget att valla Guds hjord.” Låt oss tacka Gud för den helige Charbel och för alla andra heliga präster som han har skänkt sin Kyrka genom historien för att undervisa, helga och styra henne, och låt oss be om nåden att han också i vår tid ger oss goda herdar.

Dagens evangelium där Jesus uttolkar liknelsen om såningsmannen hörde vi även i mässan förrförra söndagen. Det utgör även evangeliet på Sexagesimasöndagen under förfastan i det tridentinska missalet, som jag hade möjlighet att delta i tillsammans med några konfirmander i Petrusbrödraskapets kyrka Santissima Trinitá dei Pellegrini i Rom under vår pilgrimsresa dit under sportlovet. Eftersom jag var så stolt över att kunna förstå huvuddelen av den mycket intressanta predikan på italienska så vill jag kort återge den här.

Alla de fyra kategorierna av människor i denna liknelse är katoliker. Sådden på vägkanten, det är katoliker som inte praktiserar sin tro över huvud taget. De är döpta, har kanske tagit emot sin första kommunion och konfirmationen, identifierar sig själva som katoliker, har inte formellt lämnat Kyrkan, men de varken ber eller går någonsin i kyrkan och lever i praktiken helt som om Gud inte fanns. Sådden på de steniga ställena, det är katoliker som har tagit emot alla initiationssakramenten, men som bara ber sporadiskt och bara går i kyrkan vid stora högtider som jul och påsk. Sådden bland tistlarna, det är katoliker som uppfyller alla minimikraven som Kyrkan ställer upp: de ber åtminstone en kort morgon-, aftonbön och bordsbön varje dag och går i kyrkan varje söndag och påbjuden högtid. Men efter att ha gett Gud ett minimum av sin tid och sin kärlek för att kunna upprätthålla sin relation med honom och förbli i nådens tillstånd, så fyller de resten av sina liv med ”världsliga bekymmer och rikedomens lockelser”. Sådden i den goda jorden, det är däremot katoliker som inte bara ber och går i mässan av pliktkänsla, utan av kärlek, och inte bara när de måste, utan så ofta som möjligt, för att de vill. De strävar hela tiden efter att ge Gud en allt större plats i sina liv och låta sin tro på honom genomsyra allt de gör. Det är de som har förutsättningar för att efter sina jordeliv helgonförklaras precis som den helige Charbel, och komma direkt till himmelen utan att passera skärselden.

Låt oss rannsaka oss själva i vilken av dessa fyra kategorier som det ligger närmast att placera oss själva, och låt oss be om den helige Charbels förbön att vi liksom han får nåden att bära frukt hundrafalt, sextiofalt och trettiofallt. Amen.