S:t Petrus och S:t Paulus, mässan på dagen

Högmässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 12:1–11; Ps 34:2–9; 2 Tim 4:6–8, 17–18; Matt 16:13–19.

Kära bröder och systrar

De heliga apostlafurstarna Petrus och Paulus martyrium har sedan urminnes tid firats gemensamt denna dag, den 29 juni, då aposteln Petrus enligt traditionen korsfästes på Vatikankullen i Rom, troligtvis år 67. På egen begäran korsfästes Petrus upp och ner, eftersom han inte befann sig värdig att dö på samma sätt som sin Herre. Någon eller några dagar senare led även hedningarnas apostel, den helige Paulus martyrdöden genom att bli halshuggen strax söder om den romerska stadsmuren, på den plats som i dag heter Tre Fontane, de tre fontänerna, eftersom tre vattenkällor mirakulöst började välla fram ur marken på de tre ställen där Paulus huvud lär ha studsat.

Både den helige Petrus såsom den förste biskopen av Rom, Kristi ställföreträdare och Kyrkans synliga klippa, och den helige Paulus såsom hedningarnas apostel, kyrkohistoriens viktigaste missionär som ligger bakom nära hälften av Nya testamentets skrifter, är tillsammans de stora skyddshelgonen för den romerska kyrkan, och i förlängningen för hela den Katolska Kyrkan över hela jorden. Den särställning som aposteln Petrus har i apostlakollegiet bygger givetvis på Jesu ord till honom i dagens evangelium: ”Jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket.” (Matt 16:18) Ovanför ingången till denna kyrka finns en relief där Jesus symboliskt räcker himmelrikets nycklar till Petrus med orden ”Du är Petrus”. När jag håller studiebesök för skolklasser här i kyrkan så börjar jag alltid vid kyrkporten med att visa denna relief, och förklara att det som skiljer den Katolska Kyrkan från alla andra kristna samfund, det är att vi har en påve, aposteln Petri efterträdare såsom biskopen av Rom, som har del i Jesu löfte att han ska utgöra den synliga klippan för hans Kyrka, som helvetets portar aldrig ska få makt över.

Tack vare påvens gudomliga auktoritet som huvud för biskopskollegiet, som alltid har sista ordet när tvister om lärofrågor uppkommer, så garanteras Kyrkans enhet i sanningen över hela jorden, genom alla tider. Tack vare att alla katoliker erkänner och underkastar sig påvens, Petri efterträdares auktoritet, så finns det bara en enda Katolsk Kyrka över hela världen, i kontrast till det 20-tal olika nationella ortodoxa kyrkorna, som sinsemellan inte kan komma överens om vilka av dessa nationella kyrkor som verkligen är självständiga, och således inte har lyckats sammankalla ett nytt ekumeniskt koncilium sedan de bröt gemenskapen med biskopen av Rom för snart tusen år sedan. Och då ska vi inte ens tala om alla de tusentals olika protestantiska samfunden över hela världen, som alla hävdar att de utgår från Skriften allena, men ändå kommer fram till vitt skilda uppfattningar.

Nej, som katoliker tror vi att den enda Kyrka som Jesus Kristus grundade fortfarande subsisterar, dvs. har sin konkreta verklighet, i den Katolska Kyrkan som leds av Petri efterträdare, biskopen av Rom, och att det som särskiljer de katolska kristna från alla schismatiker och heretiker, det är att vi i allt underkastar oss påven och biskoparna i gemenskap med honom. När jag förklarar detta för skolungdomarna så känns det så självklart och enkelt. Även om de inte omedelbart blir övertygade om att den katolska tron är den sanna religionen, så kan jag för det mesta utläsa av deras reaktioner att de utan tvekan förstår vad som särskiljer en katolsk kristen från andra kristna, nämligen underkastelsen och lydnaden gentemot påven. Detta borde således vara en än större självklarhet för alla som själva kallar sig för katoliker.

Men tydligen är det inte alltid så självklart. I övermorgon planerar den helige Pius X:s prästbrödraskap, FSSPX, att i direkt olydnad mot påven viga fyra av sina redan suspenderade präster till biskopar. Som jag sade i en uppmärksammad predikan i augusti förra året, så kan ”på det yttre planet FSSPX:s präster och de troende som deltar i deras pastorala verksamhet tyckas vara exemplariska katoliker. De firar den heliga liturgin oerhört vackert och värdigt (…), och de håller troget fast vid hela Kyrkans Tradition med alla dess dogmer och bud, åtminstone fram till Andra Vatikankonciliet”. Det finns bara en liten ”detalj”, nämligen att de menar att Kyrkan enligt deras egen bedömning är i en så stor kris att de med gott samvete kan viga sina egna biskopar och präster i direkt olydnad mot påven. Och varför ger påven dem inte tillåtelse till detta? Jo, för att de inte accepterar det senaste ekumeniska konciliet, det Andra Vatikankonciliet på 60-talet, där alla Kyrkans biskopar med och under Petrus, samlade i den Helige Ande, fattade viktiga beslut för vilken inriktning Kyrkan framöver skulle ha för att på bästa sätt möta de snabba förändringarna i världen.

Motiveringen till denna ovilja att acceptera det Andra Vatikankonciliet är att det huvudsakligen sägs ha varit ett pastoralt koncilium, som inte i första hand hade som fokus att proklamera några nya dogmer. Detta stämmer förvisso, men det betyder absolut inte att det inte finns något som helst dogmatiskt innehåll i konciliets dokument. I den dogmatiska konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium, sägs exempelvis att ”De troende skall i Kristi namn rätta sig efter sin biskops uppfattning i frågor som rör tro och moral, sådan den framförs, och de skall hålla fast vid den med ett religiöst samtycke. Denna religiösa underkastelse av viljan och förståndet skall i särskild grad visas den romerske påvens autentiska läroämbete, även när han inte uttalar sig ex cathedra, så att hans högsta läroämbete vördnadsfullt erkänns, och de utsagor som han framlägger uppriktigt omfattas, i enlighet med hans uttalade mening och vilja, vilken framträder särskilt genom dokumentens karaktär, genom den upprepade framläggningen av samma lära, eller genom hans sätt att uttrycka sig.” (n. 25) Om man har förstått detta, då har man förstått allt väsentligt av vad det innebär att vara katolik, för tack vare den religiösa underkastelsen av det påvliga läroämbetet så kommer allt det andra som man måste tro på, bekänna och göra som katolik att följa automatiskt. Men om man inte har förstått vad denna religiösa underkastelse gentemot Petri efterträdare innebär eller inte tycker att det är värt att lägga någon större vikt vid, då har man missat själva kärnan med vad det innebär att vara katolik.

När det gäller förändringarna i de pastorala riktlinjerna som Andra Vatikankonciliet kom med, som t.ex. reformen av liturgin, erkännandet av allas friheten från att tvingas tillhöra någon viss religion, samt uppmuntran till ekumeniska samarbeten och interreligiös dialog, då kan man förvisso konstatera att de till viss del skiljer sig från Kyrkans tidigare förhållningssätt. Men detta beror inte på att Kyrkan skulle ha avfallit från sanningen, utan på att omständigheterna förändrats. Trons grunder kan aldrig ändras, men Kyrkan har fullmakt och ibland plikten att anpassa uttrycken för den, för att evangeliets glada budskap på ett effektivt sätt ska kunna nå fram på alla platser genom alla tider. Det som tidigare varit påbjudet kan givetvis inte helt plötsligt vara helt fel. Men om man liksom FSSPX och andra traditionalistiska grupperingar upphöjer tidigare kyrklig praxis till det enda sanna sättet att uttrycka tron på, i strid mot vad det nuvarande påvliga läroämbetet bedömer vara det mest lämpliga sättet att förmedla och uttrycka den katolska tron på i världen av idag, då har man i sin nit att vara mer katolsk än påven i själva verket upphört att vara katolsk över huvud taget.

Låt oss idag på de heliga Petrus och Paulus högtid tacka vår Herre för Petrusämbetet, och låt oss be för vår påve Leo, att han fylls av gudomlig vishet och kraft att såsom Petri efterträdare fortsätta leda den världsvida Katolska Kyrkan på enhetens, sanningens fridens och kärlekens väg. Amen.