S:t Petrus och S:t Paulus, vigiliemässan

Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 3:1–10; Gal 1:11–20; Joh 21:15–19.

Kära bröder och systrar

I och med denna vigiliemässa inleder vi firandet av de heliga apostlarna Petrus och Paulus högtid. Både Petrus och Paulus led martyrdöden i Rom, troligen år 67, och de har alltid firats tillsammans som den romerska Kyrkans skyddspatroner. Denna högtid är så viktig att den är obligatorisk för alla katoliker att fira varje år, även i de länder där det inte är en helgdag. Det är dessutom en av få högtider som har en egen vigiliemässa, med särskilda läsningar, böner och gregorianska sångstycken, som vi alltså firar ikväll. Denna vigiliemässa uppfyller givetvis förpliktelsen att delta i mässan på högtiden som egentligen infaller imorgon, men den kan inte samtidigt uppfylla förpliktelsen att delta i söndagsmässan, så om detta är den enda mässa man deltagit i denna söndag inklusive lördag kväll, så borde man även delta i mässan för högtiden på själva dagen imorgon. Och det vore alltså heller ingen upprepning, eftersom mässan på dagen alltså innehåller ytterligare rikedomar av liturgiska texter som låter oss fördjupa oss ännu mer i dessa apostlafurstars liv och kallelse.

Både Petrus och Paulus har sina uppenbara svagheter som vid en första anblick gör det långt ifrån självklart att de skulle kallas till den romerska Kyrkans apostlafurstar. I kvällens andra läsning ur Paulus brev till galaterna hör vi honom ödmjukt erkänna och påminna om att han före sin omvändelse ”hänsynslöst förföljde Guds församling och försökte utrota den”. Petrus i sin tur förnekade som bekant vår Herre inte bara en utan tre gånger, trots att han bara några timmar dessförinnan bedyrat att ”Om jag så måste dö med dig, skall jag aldrig förneka dig.” Hur kunde Jesus utvälja denne vacklande Simon till att bli Klippan för hans Kyrka, i det han gav honom namnet Petrus, på arameiska Kefas, som betyder just ”Klippan”? Och hur kunde han utse farisén Paulus, som hänsynslöst hade förföljt de kristna, till att bli Kyrkans störste och viktigaste missionär genom alla tider, med den välförtjänta titeln ”hedningarnas apostel”?

Jo, som Paulus skriver i sitt andra brev till korinthierna, ”för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss” (2 Kor 4:7). Och som han påpekar i kvällens läsning ur galaterbrevet, så är hans mirakulösa omvändelse ett oerhört starkt bevis på att ”det evangelium som [han] har förkunnat är inte något mänskligt påfund”. Och för att Petri höga uppdrag som Kristi ställföreträdare och Kyrkans synliga klippa inte skulle stiga honom till huvudet och liksom djävulen frestas till högmod och vilja ta sin Herres egen plats, så tillät Herren att han först ödmjukades genom sin trefaldiga förnekelse. Men i evangeliet till denna vigiliemässa ger vår Herre Petrus upprättelse då han låter honom gottgöra för sin förnekelse genom att trefaldigt bedyra sin kärlek till Jesus. I gengäld bekräftar Jesus tre gånger Petrus uppdrag att vara en herde för hans får.

Att Jesus på detta sätt anförtror ansvarsfulla uppdrag till sina apostlar, fullt medveten om deras mänskliga svagheter, det är också mycket trösterikt för oss präster, som har del i apostlarnas uppdrag att förkunna evangeliet om Jesus Kristus för hela skapelsen, samt helga och styra Guds folk. Det är inte alltid lätt att vara katolsk präst, om någon nu trodde någonting annat. Man skulle egentligen behöva övermänskliga förmågor för att fullgöra uppdraget på ett klanderfritt sätt, i form av högsta tänkbara vältalighet, sociala förmåga, karisma samt fysiska och psykiska hälsa. I prövningens stund kan det vara frestande att tänka att biskopen samt rektorn och de övriga formatorerna på prästseminariet måste ha begått ett misstag när de utsåg och vigde en till präst, och att de aldrig skulle ha gjort det om de hade insett vidden av prästkandidatens svagheter av alla tänkbara slag. Men om man skulle kräva av alla prästkandidater att de skulle vara helt fria från alla mänskliga och moraliska brister, då skulle det knappast finnas några präster alls i världen som fortsätter apostlarnas uppdrag. För dagens präster gäller det att komma till samma insikt som aposteln Paulus gör i sitt första brev till korinthierna, nämligen att ”genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld” (1 Kor 15:10).

Eftersom de heliga Petrus och Paulus högtid är en så stor högtid och dessutom infaller strax efter slutet av det akademiska året, så är den en vanlig dag för prästvigningar, vilket också var fallet för mig. Imorgon är det tre år sedan jag vigdes till präst av vår biskop och kardinal Anders Arborelius. Som prästvigningskort hade jag valt ut en bild från denna vigiliemässas evangelium, där Jesus symboliskt överräcker himmelrikets nycklar till Petrus, med älsklingslärjungen Johannes i bakgrunden, samt några får, för att illustrera Jesu ord till Petrus att vara en herde för hans får. När mina medbröder på prästseminariet såg bilden skojade de med mig att jag gör anspråk på att vilja bli påve precis som Petrus, eller i alla fall Sveriges näste kardinal. Men jag försvarade mig med att jag snarare identifierar mig med aposteln Johannes i bakgrunden, vars namn jag också bär som andranamn. Och i den mån jag identifierar mig med Petrus, då är det för att Jesus tre gånger bekräftade hans uppdrag att vara en herde för hans får, trots sin vetskap om Petrus mänskliga svaghet, som visade sig i hans trefaldiga förnekelse.

Låt oss be om de heliga apostlarna Petrus och Paulus förböner för Kyrkans helgelse och enhet kring Petri efterträdare, vår påve Leo, för vår biskop Anders och att påven kan utse en värdig efterträdare åt honom, och för alla Kyrkans präster, att vi trots våra mänskliga svagheter får kraft att fullgöra våra uppdrag med hjälp av Guds nåd, precis som Petrus och Paulus själva. Amen.