S:t Johannes Döparens födelse

Vigiliemässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jer 1:4–10; Ps 71:1–4a, 5–6b, 15ab, 17;1 Pet 1:8–12; Luk 1:5–17.

Kära bröder och systrar

Den helige Johannes Döparen är det enda helgon vid sidan av vår Herre själv och hans heliga moder vars födelse firas liturgiskt. Johannes Döparen är dessutom helt unik på så vis att hans jordiska födelsedag firas mycket mer högtidligt än hans martyrdöd och himmelska födelsedag. Det finns åtminstone två anledningar till detta. För det första så utvaldes och helgades Johannes Döparen redan i moderlivet, något som särskilt betonas i läsningarna till denna vigiliemässa. I evangeliet hörde vi ängeln Gabriel vid Johannes Döparens bebådelse säga till hans far Sakarias att ”han skall uppfyllas av helig ande redan i moderlivet” (Luk 1:15). I detta följde Johannes i profeten Jeremias fotspår, till vilken Herren hade sagt att ”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag : att vara profet för folken” (Jer 1:5), som vi hörde i den första läsningen. Även psalmisten uttrycker en liknande tanke i dagens responsoriepsalm, då han åkallar Gud med orden ”Du har varit mitt stöd ända från moderlivet” (Ps 71:6). Att den helige Johannes Döparen redan i moderlivet helgades och utvaldes till vår Herres förelöpare, det innebär inte att han helt befriades från synd, som den saliga jungfrun Maria. Men redan i moderlivet var han en kanal för Guds nåd, som fick hans mor Elisabet att fyllas av den Helige Ande när han sparkade till efter att ha hört Jungfru Marias hälsning, sex månader efter sin konception.

Att Johannes Döparens födelse firas mer högtidligt än hans martyrdöd hänger också ihop med hans kallelse som Herrens förelöpare. Johannes Döparens uppdrag var att bana väg för Jesu ankomst, men när han väl hade döpt Jesus och Jesus i sin tur inlett sin offentliga verksamhet, så var Johannes uppdrag mer eller mindre slutfört. Redan innan Jesus hade framträtt förkunnade Johannes Döparen att ”Efter mig kommer den som är starkare än jag, och jag är inte värdig att böja mig ner och knyta upp hans sandalremmar” (Mark 1:7) Och efter att han hade döpt Jesus drog han sig diskret tillbaka med motiveringen att ”Han skall bli större och jag bli mindre.” (Joh 3:30)

Men även om Johannes Döparens kallelse på många sätt är helt unik, så är han samtidigt en fantastisk inspirationskälla och förebild för var och en av oss. Gud har en unik kallelse för var och en, och redan när han ingöt vår odödliga själ i oss vid vårt konceptionsögonblick så visste han precis vilken plats i sin skapelse han avsett för oss. Samtidigt lämnar Gud oss fullständigt fria att säga ja eller nej till vår kallelse, i första hand den allmänna kallelsen att födas på nytt som hans barn och förvandlas till ännu större likhet med hans Son, och i andra hand vår personliga kallelse till ett specifikt uppdrag i Kyrkan och i samhället. Men genom sin nåd gör Gud det möjligt för oss att förverkliga denna kallelse, så att vi blir verkligen fria att göra det som är bäst för oss. Att Gud på detta sätt ända sedan vår tillblivelse, ja egentligen ända sedan tidernas begynnelse, har en detaljerad plan för våra liv, det är därför ingenting som begränsar vår frihet. Snarare får vi se det som ett oerhört bevis på hans omsorg om kärlek om oss. I vilka situationer vi än hamnar så kan vi alltid vända oss till Gud i bönen för att be om råd och hjälp för vad vi borde göra. Alternativet, att Gud skulle låta oss själva bestämma helt över våra liv utan att ge oss några som helst direktiv för sin vilja, det vore likställt med att inte bry sig om oss.

Även i Johannes Döparens uppdrag att peka vidare på Jesus är han en förebild för oss. Vi ska visserligen med Guds nåd försöka bli så stora helgon som möjligt, men målet med detta är inte att upphöja oss själva utan ge ännu större ära åt Gud, samt att själva bli lyckliga på kuppen. Johannes Döparen beskriver sin och allas vår kallelse på ett mycket vackert sätt när han i Johannesevangeliets tredje kapitel bekräftar att det inte han utan Jesus som är Messias och Kyrkans brudgum, men att han samtidigt gläder sig helt och fullt åt att vara brudgummens vän: ”Jag är inte Messias utan har blivit utsänd att gå framför honom. Brudgum är den som har bruden. Brudgummens vän, som står och hör på honom, gläder sig åt brudgummens röst. Den glädjen har nu blivit min helt och fullt. Han skall bli större och jag bli mindre.” (Joh 3:28-30)

Låt oss be om den helige Johannes Döparens förbön att vi uppfylls av förundran och tacksägelse över den kallelse som Gud har utvalt oss till ända sedan moderlivet, och att vi undan för undan får allt större visshet om denna kallelse samt nåden att fullgöra den. Och låt oss också be om Johannes Döparens förbön att vi liksom han kan glädja oss fullt ut att vara vår himmelske brudgums vänner. Amen