Högmässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jer 20:10–13; Ps 69:8–10, 14, 17, 33–35; Rom 5:12–15; Matt 10:26–33.
Kära bröder och systrar
”Den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen.” Så hörde vi nyss Jesus säga i dagens evangelium. Det här är allvarliga ord. För fyra veckor sedan firade vi pingst, då vi mindes hur den Helige Ande kom ner över apostlarna och gav dem kraft att vittna om Jesus ända till jordens yttersta gräns, och för drygt två veckor sedan mottog inte mindre än 40 personer konfirmationens sakrament här i kyrkan, och fick på så vis också del av den särskilda kraften från den Helige Ande att vittna om tron. Som konfirmerade, fullvuxna och ansvarstagande medlemmar av Kyrkan har vi alla ett särskilt ansvar att vittna om vår tro på Kristus för andra. Och redan genom dopet har vi smorts till kungar, präster och profeter i Kristi efterföljd, och har därmed del i uppdraget att föra tron vidare. Detta ansvar innebär inte att det alltid skulle vara en synd att inte ta vara på minsta tillfälle att vittna om sin tro på Kristus i ord eller handling, även om vi givetvis alltid borde hålla ögonen och öronen öppna för sådana möjligheter och se till att vara väl förberedda när de dyker upp. Men att direkt och öppet förneka sin tro på Kristus, som Petrus gjorde tre gånger efter att Jesus hade blivit fängslad, det är att betrakta som en allvarlig synd. Det kan såklart finns förmildrande omständigheter, som rädslan för att torteras, dödas eller göras till allmänt åtlöje, som kan leda till att ett offentligt förnekande av Jesus ändå inte totalt bryter vår relation med honom. Men det finns det inga som helst omständigheter som helt skulle kunna rättfärdiga att man förnekar sin tro på Jesus inför andra.
Några av er kanske har sett Martin Scorceses film Silence från 2016, som bygger Shûsaku Endôs roman från 1966 med samma namn. Den handlar om två portugisiska jesuiter som i hemlighet tar sin in i Japan under 1600-talet för att leta rätt på sin försvunna mentor och sprida den kristna tron, efter att Japan nästan helt och hållet stängts för omvärlden och allt utövande av kristendomen har belagts med dödsstraff. Det finns en scen i filmen som mycket historiskt korrekt beskriver en av japanernas värsta metoder för att få även de mest hängivna kristna, inklusive prästerna, att offentligt förneka sin tro på Kristus. Till att börja med blev de som blivit avslöjade som kristna torterade genom att hängas upp och ner i en grop full med stinkande likdelar. Detta kunde pågå i flera dagar innan de gav upp och förnekade sin tro, eller dog av utmattning. Prästerna klarade sig dock undan fysisk tortyr. Istället förklarade bödlarna att de skulle fortsätta att tortera de kristna, även efter att de förnekat tron, ända till dess att prästerna också gjorde det. I andra fall, vilket inte finns med i filmen, torterades även barn till kristna ända till dess att föräldrarna förnekade sin tro. Vad borde man som en god kristen göra i detta fall?
Svaret på denna fråga som filmen och boken Silence tycks ge, det är att det mest kärleksfulla som man kan göra i en sådan situation är att utåt förneka sin tro på Jesus, för att bidra till att få ett slut på lidandet hos ens medmänniskor. Så länge man i sitt hjärta bevarar tron på Jesus, så borde Jesus rimligtvis ha förståelse för ens agerande, medan ens medmänniskor som fortsätter att bli torterade kanske aldrig kommer att förlåta en innan de till slut dödas. Men ifall denna tolkning stämmer så vet jag inte om Shûsaku Endô, som själv var katolik, hade läst dagens evangelium tillräckligt många gånger innan han skrev Silence. Att vara kristen innebär givetvis först och främst att ha en levande relation med Jesus Kristus i sitt hjärta, men det gäller även att hörsamma det som Jesus också säger i dagens evangelium om att ”Vad jag säger er i mörkret, det skall ni säga i dagsljuset, och vad jag viskar i ert öra, det skall ni ropa ut från taken.” (Matt 10:27) Och i Romarbrevets tionde kapitel säger Paulus också att ”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är Herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.” (Rom 10:9-10)
Att villkorslöst stå upp för tron på Jesus Kristus är inte bara det största beviset vi kan ge på vår kärlek till honom, utan även till andra människor, i form av ett vittnesbörd om vad var och en måste göra för att få evigt liv i himmelsk lycka, snarare än att till varje pris försöka förlänga sitt jordeliv och fylla det med förgänglig, jordisk lycka. Som Jesus också säger i dagens evangelium: ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet.” (Matt 10:28) Modern till de sju bröderna som torterades till döds för sin tro i Andra Mackabéerboken utgör ett ypperligt föredöme för vad jesuitfäderna och de kristna föräldrarna i Japan borde ha sagt för att ingjuta mod hos sina barn: ”Var inte rädd för denne bödel, utan visa dig värdig dina bröder och gå villigt i döden, så skall jag genom Guds nåd få dig tillbaka tillsammans med dina bröder!” (2 Mack 7:29)
Låt oss be om nåden att vi, som aposteln Petrus säger, alltid kan vara ”beredda att svara var och en som kräver besked om [vårt] hopp” (1 Pet 3:15), inte minst genom att ge ständig näring åt vår tro genom studier av den och bön. Och låt oss be om nåden att vi alltid får fyllas av den Helige Andes kraft och mod att stå upp för sanningen och vår tro på Jesus Kristus när den ifrågasätts, för att på så vis avlägga ”den rätta bekännelsen inför många vittnen” (1 Tim 6:12), och kan stå frimodiga på domens dag (1 Joh 4:17). Amen.
Fader Gustavs predikningar 