Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 2 Mos 19:2–6a; Ps 100:2–3, 5; Rom 5:6–11; Matt 9:36 – 10:8.
Kära bröder och systrar
Efter sammanlagt fyra månader av fastetid, påsktid och därpå följande högtider återupptar vi idag firandet av söndagar ”under året”, närmare bestämt den elfte. Under faste- och påsktiden har vi fördjupat oss i påskmysteriet, dvs. hur Jesus Kristus, Guds enfödde Son, har lidit, dött och uppstått för vår frälsnings skull, som vi hörde aposteln Paulus sammanfatta i dagens andra läsning: ”Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv.” Under slutet av påsktiden har vi ihågkommit hur Jesus steg upp till himmelen och därefter sände den Helige Ande för att fortsätta Guds verk nere på jorden. Och den sista uppmaningen som Jesus gav sina lärjungar innan han steg upp till himmelen var att ”gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen” (Mark 16:15).
Detta uppdrag fullgjorde apostlarna ända till priset av sina egna liv som martyrer. Dessförinnan såg de även till att tillsätta biskopar och präster i varje stad som sina efterträdare (jfr Tit 1:5). Denna obrutna succession av biskopsvigningar fram till våra dagar är vad vi kallar för den apostoliska successionen. Alla biskopar, präster och diakoner i hela Kyrkan är vigda av en biskop som står i en obruten succession av vigningar som går tillbaka ända till apostlarna. Det är på detta sätt som vår Herre har efter sin uppståndelse och himmelsfärd har anförtrott ledningen av sin Kyrka till apostlarnas efterträdare, biskoparna, i gemenskap med och under ledning av Petri efterträdare, den romerske påven, och med prästerna och diakonerna som sina medarbetare. Men bakom allt detta styr Herren själv sin Kyrka i sin gudomliga försyn genom den Helige Ande, dels genom vigningens sakrament som gör det möjligt för Kyrkans biskopar och präster att agera i Kristi egen person när de firar sakramenten, dels i den ofelbarhetens nådegåva som han på ett särskilt sätt har skänkt påven, Petri efterträdare, när han uttalar sig på ett definitivt sätt, vilket garanterar Kyrkans tillförlitlighet genom alla tider, och dels genom alla de troendes sinne för tron, som garanterar att Kyrkan som helhet aldrig kan avfalla från sanningen.
Men, för att denna obrutna succession av efterträdare till apostlarna ska fortgå, så måste det i varje tid finnas oförvitliga män som är lämpade för uppgiften att följa Herren på ett närmare sätt som hans präster, och är beredda att svara ja när de hör hur han kallar dem till detta i deras hjärtan. Att det inte finns tillräckligt med präster i världen som arbetar heltid med att förkunna evangeliet samt helga och styra Guds folk, det tycks vara ett stående problem i Kyrkans historia. I dagens evangelium hörde vi hur Jesus själv ”fylldes av medlidande” ”när [han] såg människorna”, eftersom ”de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde” (Matt 9:36). Jesus uppmanade därför för första gången sina lärjungar att be för prästkallelser: »Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.« (Matt 9:37-38) Jesus gick sedan vidare med att själv utnämna de tolv apostlarna, och gav dem i uppdrag att fortsätta hans uppdrag att ”förkunna att himmelriket är nära” (Matt 10:7), och som bevis på att deras förkunnelse kommer från Gud själv delade han även med sig till dem av sin makt att ”bota sjuka, väcka upp döda, göra spetälska rena och driva ut demoner” (Matt 10:8).
Men det är inte bara apostlarna, biskoparna, prästerna och diakonerna som fortsätter Jesu verk att förkunna evangeliet för hela skapelsen, samt helga och styra den. I dagens första läsning ur Andra Moseboken hörde vi hur Herren bad Mose förkunna för Israels folk att ”ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig” (2 Mos 19:6). Och genom dopet har alla kristtrogna blivit präster i det nya förbundet genom det allmänna prästadömet. Detta innebär att alla döpta, var och en på sitt sätt, har del i Jesu tredubbla smörjelse som präst, profet och kung. Det gäller i första hand för lekmännen att helga världen inifrån genom att, stärkta av Guds nåd i bönen, utföra hans vilja i världen genom att troget uppfylla sina dagliga plikter, och bära fram allt gott de gör och allt ont de lider i förening med Jesu offer på korset i eukaristin minst varje söndag. Lekmännen har också det viktiga uppdraget att styra det världsliga samhället, något som inte minst är aktuellt just nu med tanke på valet i september, där katolska biskopar och präster enligt kyrkolagen inte har rätt att ställa upp eller på något annat sätt ha en aktiv roll i något av de politiska partierna (CIC 287 §2).
De döpta lekmännen har slutligen också en oerhört viktig roll i att förkunna evangeliet, dels inom Kyrkan exempelvis såsom kateketer eller andra ledarroller i församlingen, men kanske framförallt utanför Kyrkan, på platser där biskoparna och prästerna har svårt att nå ut, som bland släktingar, vänner, kollegor och studiekamrater. Man måste inte, och man bör inte ens aktivt prata om sin katolska tro hela tiden på ett sätt som gör att andra bara upplever en som tjatig. Det gäller till att börja med att vittna om tron i handling och göra den attraktiv genom att visa andra människor kärlek. Och hur kan man då göra det? Jesus och hans apostlar gjorde gott och vann folkets förtroende genom att bota sjuka, väcka upp döda och utföra andra former av underverk. Vi ska inte utesluta att sådana underverk kan ske än idag, men vi kan samtidigt inte heller räkna med det. Så hur kan man i så fall göra för att vinna andra människors förtroende innan man vittnar om tron för dem med ord?
I början av dagens evangelium hörde vi som sagt att ”Jesus fylldes av medlidande” ”när han såg människorna”. Det grekiska ordet för ”fyllas av medlidande”, splanchnízomai, kommer från ordet splánchna, som ordagrant betyder ”inälvor”, och i överförd betydelse ”barmhärtighet” eller ”medlidande”. När Jesus såg människornas nöd, såväl på det andliga planet som det kroppsliga planet, så fylldes han av ett så stort medlidande att det bokstavligt talat vände sig i magen på honom. I evangeliet i fredags på Jesu hjärtas högtid uppmanade Jesus oss att lära oss av honom, ”som har ett milt och ödmjukt hjärta” (Matt 11:29). Om Herren inte förärar oss med förmågan att imponera på andra människor med olika former av mirakler som han själv gjorde under sitt jordeliv, så kan vi i alla fall visa kärlek och vittna om vår tro i handling genom att visa samma medlidande som han. Det kan exempelvis vara att fråga någon som inte verkar må så bra hur det är med honom eller henne, att erbjuda sig att hjälpa någon som verkar stressad med hans eller hennes arbetsuppgifter, att ta sig tid att förklara någonting för en studiekamrat som har svårt att hänga med, eller att intressera sig för andra människors passioner. Allt detta är oavsett vad goda gärningar som bidrar till att sprida mer medkänsla, kärlek och värme i världen, vilket i sig behagar Gud som särskilt identifierar sig och känner medlidande med alla svaga och nödlidande människor. Och på sikt kan ett uppvisandet av ett sådant medlidande, inspirerat av ens kristna tro, i ett andra skede även öppna upp andra människors förtroende för de kristna och deras intresse för den kristna tron, så att de själva spontant börjar ställa frågor om den. Och då får vi tillfälle att vittna även i ord.
Låt oss be om nåden att det aldrig saknas heliga präster som herdar i Guds Kyrka, och att alla Kyrkans medlemmar kan utöva det allmänna prästadömet på ett fruktbart sätt genom att visa prov på Jesu eget medlidande med människorna, i såväl deras kroppsliga som andliga nöd. Amen.
Fader Gustavs predikningar 