Heliga Trefalighets dag A

Högmässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 2 Mos 34:4b–6, 8–9; Till Dan B:29–33; 2 Kor 13:11–13; Joh 3:16–18.

Kära bröder och systrar

Idag på Heliga Trefaldighets dag firar vi den heliga Treenighetens mysterium, som Katolska Kyrkans katekes beskriver som ”det mysterium, som står i mitten av den kristna tron och det kristna livet”, eftersom ”Det handlar om vem Gud är i sig själv” (KKK 234). Men trots att den heliga Treenighetens mysterium är så centralt i den kristna tron så infördes dagens högtid relativt sent. Först i början av det andra årtusendet började officier om den heliga Treenigheten på sina håll att firas endera idag på söndagen efter pingst eller på söndagen före advent. Först på 1300-talet beslutade påven Johannes XXII att Heliga Trefaldighets högtid skulle firas över hela Kyrkan på söndagen efter pingst. Anledningen till detta inte skedde tidigare är att man inom liturgin vanligtvis inte firar abstrakta trossanningar, utan snarare åminnelsen av konkreta frälsningshistoriska händelser. Men eftersom Treenighetens mysterium dels är så oerhört centralt för vår kristna tron och dessutom övergår vår mänskliga fattningsförmåga, så förtjänar det utan tvekan att uppmärksammas med en särskild högtid.

Treenighetens mysterium förklaras kanske allra bäst i den så kallade athanasianska trosbekännelsen, som säger att ”Detta är den katolska tron: att vörda en enda Gud i hans Trefaldighet och tillbedja Trefaldigheten i dess enhet, utan att blanda samman personerna och utan att dela upp Guds väsen. Faderns person är en, Sonens en annan och den Helige Andes en tredje; men Fadern, Sonen och den Helige Ande har en enda gudom, en och samma ära och härlighet och ett och samma eviga majestät.” (Denzinger-Schönmetzer 75, citerad i KKK 266) Tron på Treenigheten är ett mysterium i strikt bemärkelse i den meningen att det ligger bortom vad vi kan komma fram till med vårt förnuft. Med det egna förnuftet och lite god vilja kan vem som helst komma fram till att det måste finnas en enda Gud. Men att denna ende Gud samtidigt skulle utgöras av tre eviga gudomliga personer, det kan vi bara känna till eftersom Gud har uppenbarat det för oss. Och Gud har inte omedelbart uppenbarat sig som treenig. Det är först i och med att Guds Son blivit människa i Jesus Kristus och Guds Helige Ande utgjutits över Kyrkan den första pingstdagen som Gud har uppenbarat för oss att det inom enheten av hans väsen även finns en trefaldighet av personer och relationer. Samtidigt kan vi se antydningar till Treenigheten redan i Gamla testamentet. Redan i Bibelns allra första verser i Första Mosebokens första kapitel läser vi hur Guds Ande svävade över vattnet, och hur Gud skapade världens med hjälp av sitt Ord. När Gud uppenbarar sig som treenig, då uppenbarar han således det djupaste av sitt eget mysterium. Det gör han också i dagens första läsning ur Andra Moseboken. Där hörde vi nämligen Gud säga till Mose att ”Herren, Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet.” (2 Mos 34:6) Barmhärtighet, kärlek och trofasthet är tre av Guds mest karakteristiska attribut, som motsvarar de tre gudomliga personerna.

Guds djupaste identitet, som aposteln Johannes upprepar två gånger i sitt första brev, det är att ”Gud är kärlek” (1 Joh 4:8, 16). Men kärlek förutsätter relationer. Och det är just det faktum att det inom själva Guds väsen finns en evig kärleksrelation mellan Fadern och Sonen och den Helige Ande som gör att Gud inte bara är rik på kärlek, utan att han är kärlek. I dagens andra läsning hörde vi aposteln Paulus nämna alla de tre gudomliga personerna tillsammans, i det att han önskar ”Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den Helige Ande åt er alla.” (2 Kor 13:13) Gud Faderns kärlek yttrar sig såväl i den nåd han har skänkt oss i sin Son Jesus Kristus, och i gemenskapen med honom själv som han inbjuder oss till i den Helige Ande. Och i dagens evangelium förklarar aposteln Johannes mer utförligt vad denna kärlek består i, samtidigt som han sammanfattar hela Bibelns budskap i det som brukar kallas för ”Lilla Bibeln”: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” (Joh 3:16)

Att fördjupa sig i Treenighetens mysterium är först och främst nyttigt för att hjälpa oss att nå fram till och befästas i den sanna tron på Gud, och därigenom uppnå den eviga frälsningen. Tack vare våra egna erfarenheter av olika former av kärlek kan vi ana oss till vem Gud är, som alltså är kärleken själv. Men genom att studera och meditera över Treenighetens mysterium så kan vi också få en bättre förståelse av vad sann kärlek egentligen är. Kärlek kan upplevas som allra starkast när man får dela den på ett exklusivt sätt med en enda person, inte minst kärleken mellan man och kvinna i äktenskapet. Men för att en kärleksrelation ska förbli sund, osjälvisk, dynamisk och utåtriktad så krävs i det långa loppet att den kompletteras med någon form av tredje element, genom det som man inom psykologin ibland kallar för triangulering. I annat fall riskerar kärleken att stanna vid en fullständigt fusionell kärlek, där de älskande går fullständigt upp i varandra. Detta tredje element är givetvis i första hand Gud själv, som alltid måste förbli vars och ens första och främsta kärlek. Men det kan också vara en gemensam aktivitet eller ett samtalsämne, och framförallt en tredje person, exempelvis ett barn, som är den äktenskapliga kärlekens naturliga frukt, eller andra vänner. Barn kan ofta upplevas som en prövning av den äktenskapliga kärleken. Men samtidigt är det kanske också i första hand just barnen som tvingar makarna att gå ut ur sig själva och som hindrar deras kärlek från att stagnera och degraderas till en slags egoism för två. Källan till all kärlek är den eviga kärleken mellan Fadern och Sonen, och den är till sin natur sådan att den Helige Ande utgår ur den i form av en tredje gudomlig person, Guds personifierade kärlek. Och såsom skapade till Guds avbild är vi människor kallade att också älska Gud och varandra på ett sådant självutgivande, fruktbart och icke-exkluderande sätt.

Låt oss därför be om nåden att våra egna erfarenheter av den mänskliga kärleken kan få oss att ana någonting av den eviga gudomliga kärleken mellan Fadern och Sonen och den Helige Ande i den Heliga Treenigheten. Och låt oss också be om nåden att vår meditation av den heliga Treenighetens mysterium kan hjälpa oss att älska Gud och varandra med samma gudomliga, självutgivande och utåtriktade kärlek. Amen.