Votivmässa om den Helige Ande

Mässa på S:t Paulus VI:s minnesdag i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 1 Pet 4:7–13; Ps 96:10–13; Mark 11:11–25.

Kära bröder och systrar

Den 29 maj 1920, för exakt 106 år sedan, vigdes Giovanni Battista Montini till präst. 43 år senare valdes han till Petri 261:e efterträdare på påvestolen och antog namnet Paulus VI. Han kanoniserades av påven Franciskus den 14 oktober 2018, och året därpå infördes hans fakultativa minnesdag i det universella kalenderiet idag den 29 maj. S:t Paulus VI är mest känd för att ha slutfört det Andra Vatikankonciliet, som hans företrädare, S:t Johannes XXIII hade öppnat. Det första av konciliets dokument som han undertecknade var som bekant liturgikonstitutionen Sacrosanctum Concilium. Den nuvarande påven Leo XIV har i sina två senaste allmänna onsdagsaudienser kommenterat denna liturgikonstitution, och i onsdags sade han bl.a. följande: ”Vid det ögonblicket i historien fanns en stark känsla av behovet av en förnyelse av de rituella former genom vilka Kyrkan i århundraden hade förhärligat Gud och helgat det kristna folket. (…) För att främja de troendes tillträde till rikedomarna i de nådegåvor som förmedlas genom den heliga liturgin, anger konstitutionen Sacrosanctum Concilium därför, med en mycket träffsäker formulering, den riktning som ska följas: ’att den sunda traditionen bevaras, och ändå vägen förblir öppen för legitim utveckling’. Påven Benedictus XVI uppfattade i denna avsiktsförklaring konciliefädernas ’reformprogram’, ’en balans mellan den stora liturgiska traditionen från det förflutna och den för framtiden’, och noterade att ’tradition och framsteg ofta klumpigt ställs mot varandra’, emedan ’de i själva verket smälter samman: traditionen är en levande verklighet, som därför i sig själv innesluter principen om utveckling, om framsteg.’”

En av de kanske mest ifrågasatta aspekterna av liturgireformen är avskaffandet av pingstoktaven. Tidigare firades alla de sex vardagarna från Annandag pingst till lördagen före Heliga Trefaldighets dag i rött, med särskilda böner och läsningar om den Helige Ande och med sjungande av pingstsekvensen före evangeliet. Det berättas att Paulus VI, när han kom in i sakristian till sitt privata kapell på annandag pingst 1970, blev förvånad över att gröna liturgiska kläder hade lagts fram istället för röda, som fram till dess hade varit brukligt på annandag pingst. När sakristanen förklarade att det berodde på att han själv hade avskaffat pingstoktaven ska Paulus VI ha fallit i gråt. Detta låter i mina öron närmast som en skröna uppdiktad av illvilliga motståndare till liturgireformen, även om den inte helt enkelt kan avfärdas som en sådan. Hur det än är med den saken så är det dock ändå ett faktum att påven Franciskus år 2018, samma år som han kanoniserade Paulus VI, även beslutade att man hädanefter skulle fira minnesdagen för Jungfru Maria, Kyrkans moder på annandag pingst, vilket sedan dess har bidragit till att göra övergången mellan påsktiden och tiden ”under året” betydligt mjukare. Detta är bara ett exempel på en gradvis reform av liturgireformen. Ingen jordisk liturgi kan någonsin uttrycka den himmelska liturgin på ett fulländat sätt, och därför kommer det alltid finnas utrymme för ytterligare reformer och förbättringar av liturgin. Redan inom ramen för de nu gällande liturgiska böckerna finns dessutom många valmöjligheter som man kan använda sig av för att fira liturgin på ett än rikare och fruktbart sätt. I den helige Paulus VI:s missale finns exempelvisett stort antal votivmässor, varav tre votivmässor med sammanlagt fem olika kollektböner om den Helige Ande, och när vore det mer passande att fira dessa än såhär dagarna efter pingst? Jag är därför övertygad om att den helige Paulus VI inte tar illa upp över mitt val att fira en av dessa votivmässor om den Helige Ande idag på fredagen efter pingst, trots att den sammanfaller med hans egen minnesdag. 

Pingstdagen utgör visserligen den högtidliga avslutningen på påsktiden, och såsom den åttonde påsksöndagen markerar den redan slutet på en oktav av söndagar. Under pingstnovenan mellan Kristi himmelsfärd och pingst har vi dessutom redan inbjudits att särskilt be om den Helige Andes ankomst och utgjutelsen av hans gåvor i våra hjärtan. Det finns därför flera goda skäl till att den helige Paulus VI beslutade att ersätta pingstoktaven med pingstnovenan. Men detta innebär givetvis inte att vi bara kan glömma bort den Helige Ande så fort vi firat pingst! Tvärtom borde detta inspirera oss till att åkalla honom ännu mer.

Det finns tre kända liturgiska böner till den Helige Ande. Den mest kända och använda är förmodligen hymnen Veni Creator Spiritus, som vi sjöng i inledningen av denna heliga mässa och som vi kommer att sjunga i dess svenska tolkning ”Kom Skaparande” under offertoriet. Jag kan varmt rekommendera att lära sig de sex verserna i denna fantastiska 800-talshymn utantill, endera på latin eller svenska eller något annat språk. På så vis kan man var som helst och när som helst åkalla den Helige Ande för att be om hans praktiska vägledning i vardagen, upplysas av hans inre ljus och uppnå större inre frihet och frid. Även pingstsekvensen, Veni Sancte Spiritus, som skrevs av den brittiske kardinalen Stephen Langton på 1200-talet, är såväl ett teologiskt som poetiskt mästerverk, som utan tvekan förtjänar att bedjas oftare än en gång om året i mässan på pingstdagen. Jag är själv särskilt förtjust i den näst sista strofen, där den Helige Ande åkallas om hjälp för alla tänkbara kategorier av personer. Lava quod est sordidum – tvätta rent det som är smutsigt, för alla som lever i allvarlig synd. Riga quod est aridum – vattna det som är förtorkat, för alla dem som upplever torka i sitt böneliv. Sana quod est saucium – hela det som är sjukt, för alla dem som lider av sjukdomer till endera kropp eller själ. Flecte quod est rigidum – böj det som är stelt, för alla dem som är så rigida i sina personliga uppfattningar att de inte lämnar något utrymme för den Helige Ande i sina liv. Fove quod est frigidum – värm det som är kallt, för alla dem som svalnat i sin iver för Gud. Och Rege quod est devium – styr det som har gått vilse, för alla dem som börjat avvika från den sanna tron.

Slutligen finns även en antifon som också inleds med orden Veni Sancte Spiritus, Kom Helige Ande, som finns i en svensk tolkning i nummer 78 av Cecilia och som vi kommer sjunga efter kommunionen i denna heliga mässa. Den ordagranna översättningen av inledningen av denna antifon används ofta som en fristående bön: ”Kom, Helige Ande, uppfyll dina troendes hjärtan, och upptänd i dem din kärleks eld.” Denna bön åtföljs sedan vanligtvis av versikeln ”Herre, sänd ut din Ande – Och förnya jordens ansikte”, samt en avslutande kollektbön. Denna bön är så kort att den med fördel kan bes inför exempelvis viktiga samtal, för att få vägledning av den Helige Ande om vad man ska säga. Låt mig därför avslutningsvis be denna kollektbön, som även kan användas i en av de andra votivmässorna om den Helige Ande: ”Gud, du som upplyser dina troendes hjärtan med den Helige Andes ljus, ge oss vishet genom samme Ande, och låt oss alltid få glädjas åt hans tröst. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.”