S:t Celestinus V, påve

Mässa i Kristus Konungens kyrka. Läsningar: Apg 20:17–27; Ps 68:10–11, 20–21; Joh 17:1-11a.

Kära bröder och systrar

Den helige påven Celestinus V som vi firar idag föddes som Pietro Angelerio år 1209 eller 1210 i Siciliens kungarike i södra Italien. Han hade elva syskon, som hans mor fick fortsätta att uppfostra på egen hand efter att hans far hade dött. Hon brukade fråga dem: ”Vem av er kommer att bli ett helgon?”, och den lille Pietro svarade en gång frimodigt ”Jag!” Och det blev han också. Han blev benediktmunk när han var 17 år gammal, men eftersom han hade en extraordinär läggning för askes och ensamhet bestämde han sig som 20-åring för att bli eremit. Han bosatte sig i en grotta vid berget Morrone, och var därefter känd som broder Pietro di Morrone. Som eremit ägnade han hela dagarna åt att be, läsa, kopiera böcker eller utföra hårt arbete för att undvika sysslolöshet, och därmed tillfällen att bli frestad av djävulen. År 1244 prästvigdes han i Rom. Med tiden fick han dock så många besök av andra eremiter som sökte hans vägledning att han grundade en ny orden, som fick namnet celestinorden, en gren av benediktinorden men med inslag av bl.a. den franciskanska spiritualiteten och dess fattigdomsideal.

År 1292 dog påven Nicholaus IV, den förste franciskanen som valts till påve, och kardinalerna samlades i Perugia för att välja hans efterträdare. Vår nuvarande påve Leo XIV, liksom hans två företrädare Franciskus och Benedictus XVI, valdes alla efter bara två dagars konklaver. Lika snabbt gick det dock inte för kardinalerna att utse en efterträdare till Nicholaus IV. Efter mer än två års överläggningar hade de fortfarande inte kommit överens. Pietro di Morrone var nu över 80 år gammal och välkänd av kardinalerna som benediktineremit, och han fick till slut nog av deras oförmåga att välja en ny påve och skrev ett argt brev till dem där han varnade dem för att den gudomliga vedergällningen skulle komma över dem om de inte valde en ny påve snabbt. Efter att brevet hade lästs upp utbrast Latino Malabranca, kardinalskollegets åldrade och sjuke dekan: ”I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn väljer jag broder Pietro di Morrone!” De andra kardinalerna slöt omedelbart upp bakom hans förslag. När Pietro fick reda på detta vägrade han dock först att acceptera utnämningen och försökte fly, men lät sig till sist övertalas och valdes till påve den 5 juli 1294, varpå han antog namnet Celestinus V.

Eftersom han inte hade någon som helst politisk erfarenhet visade han sig dock snart vara en mycket svag och ineffektiv påve. Han bosatte sig i Neapels kungarike, utan någon som helst kontakt med den romerska kurian, och var i praktiken helt underdånig kung Karl II av Neapel. Men Celestinus förnyade i alla fall ett påvligt dekret som fastställer reglerna för påvliga konklaver, för att förhindra att de än en gång skulle ta alldeles för lång tid. Till slut insåg han dock att hans bristande auktoritet och tillbakadragna personlighet gjorde det omöjligt för honom att fullgöra de påvliga plikterna på ett tillfredsställande sätt. Efter att ha rådgjort med en av kardinalerna, Benedetto Caetani, utfärdade han därför som sista påvlig handling ett dekret som ger påven rätt att avgå, varpå han omedelbart utnyttjade denna rätt och avgick den 13 december 1294, efter bara fem månader som påve. Som skäl till detta angav han ”önskan efter ödmjukhet, ett renare liv, ett fläckfritt samvete, hans bristande fysiska styrka, hans okunskap, folkets förvrängdhet, och hans längtan efter lugnet i hans tidigare liv”. Han efterträddes av kardinal Caetani, som antog namnet Bonifatius VIII. Celestinus V dog den 19 maj 1296. Tio år senare nominerade den franske kungen Filip IV honom till att bli helgonförklarad, vilket skedde den 5 maj 1313.

Sedan den helige Celestinus V formaliserade påvens rätt att avgå har detta bara inträffat ytterligare två gånger i kyrkohistorien. År 1415 avgick påven Gregorius XII för att få slut på den stora västerländska schismen, då det under nästan 40 år hade funnits två rivaliserande påvar i Rom och Avignon. År 2009 besökte påven Benedictus XVI den helige Celestinus reliker, som mirakulöst hade klarat sig undan en allvarlig jordbävning. Han utropade även ett celestinskt år för att fira 800-årsminnet av Celestinus V:s födelse. Drygt tre år senare, den 11 februari 2013, meddelade påven Benedictus XVI sin egen avgång. Det måste inte alls vara fegt eller ansvarslöst att på detta sätt avsäga sig ett viktigt uppdrag som man fått anförtrott åt sig, om man själv inser att man inte är kapabel att fullgöra det. Det kan tvärtom vara det modigaste och mest ansvarsfulla, och inte minst det mest ödmjuka som man kan göra i en sådan situation. Påven Franciskus beskrev sin företrädares avgång som ”en akt av integritet. Han var en man som inte alls var fäst vid makt”.

Den helige Celestinus är förmodligen ett av de största helgonen som suttit på påvestolen, men han var ändå inte alls någon särskilt bra påve. Senare under historien har det funnits påvar som har levt skandalöst syndiga liv, men som samtidigt har varit mycket dugliga som ledare och fattat många kloka och viktiga beslut. Jag vet inte riktigt vad som är att föredra, men om jag själv skulle väljas till påve så skulle jag i alla fall anta namnet Celestinus VI. Och jag tycker utan tvekan att denna kontemplativa helgonpåve förtjänar större uppmärksamhet, vilket är anledningen till att jag valt att fira honom idag, trots att han inte finns med i den universella helgonkalendern.

Det är sannerligen inte lätt att hitta herdar som på samma gång är goda ledare och stora helgon. Inför utnämningen av vårt stifts nuvarande biskop, Anders Arborelius, blev stiftets medlemmar tillfrågade av det påvliga sändebudet vilken typ av biskop man önskade sig, och det återkommande svaret lär ha varit ”en bönens man”. Och så valdes en karmelitmunk till biskop, som nu mest av allt längtar efter att få återvända till sitt karmelitkloster. Kanske var valet av ”en bönens man” en reaktion på att hans företrädare, Hubertus Brandenburg, snarare hade gjort sig känd som en god organisatör, vad vet jag. Just nu har processen för att utse biskop Anders efterträdare inletts. Låt oss be om den helige påven Celestinus förbön att vår näste biskop på samma gång får vara både en god ledare och ett stort helgon. Amen.