Pingstdagen A

Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 2:1–11; 1 Kor 12:3b–7, 12–13; Joh 20:19–23.

Kära bröder och systrar

Vi firar idag pingst, kyrkoårets tredje viktigaste högtid efter påsk och jul, Kyrkans födelsedag då vi särskilt uppmärksammar den Helige Ande, den tredje personen i den heliga Treenigheten. Men vem är egentligen den Helige Ande? Under den första världsungdomsdagen med påven som jag deltog i år 2008 i Syndey i Australien var temat ”Ni skall få kraft när den Helige Ande kommer över er, och ni skall vittna om mig” (Apg 1:8). Under den sedvanliga vigilian på lördagskvällen sade den dåvarande påven Benedictus XVI att ”Den Helige Ande har på vissa sätt varit den försummade personen i den heliga Treenigheten. En klar förståelse av Anden tycks nästan ligga bortom vår räckvidd. Ändå lärde mig mina föräldrar, precis som dina, att göra korstecknet när jag var en liten pojke. På så vis kom jag tidigt att förstå att det finns en enda Gud i tre personer, och att Treenigheten är centrum i vår kristna tro och vårt kristna liv. När jag växte upp fick jag en viss förståelse av Gud Fadern och Sonen – redan deras namn förmedlade mycket – men min förståelse av Treenighetens tredje person förblev ofullständig.”

Kanske är det många som känner igen sig i påven Benedictus XVI:s ofullständiga förståelse av den Helige Ande när han var liten. Hur kan vi då bära oss åt för att bättre förstå vem den Helige Ande är och vad han gör? När den Benedictus XVI blev äldre bestämde han sig för att studera vad kyrkofäderna hade undervisat om den Helige Ande, inte minst den nuvarande påven Leo XIV:s ordensgrundare, den helige Augustinus. Augustinus beskrev den Helige Ande som den personifierade enheten och kärleken mellan Fadern och Sonen, samt Gud såsom gåva av sig själv till oss människor. Men man kan med fördel börja med att se vad Guds eget Ord i Bibeln säger om den Helige Ande.

Nya testamentet beskriver den Helige Ande som både Faderns och Sonens Ande. När Jesus utlovar den Helige Ande till lärjungarna i sitt avskedstal säger han att ”När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig.” (Joh 15:26). Den Helige Ande är med andra ord i första hand Gud Faderns Ande, ”som utgår från Fadern”. Det är också vad den ursprungliga formuleringen om den Helige Ande i trosbekännelsen som fastställdes på konciliet i Konstantinopel år 381 sade. Men den Helige Ande är också Sonens Ande. I Paulus brev till galaterna skriver han att ”eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ’Abba! Fader!’” (Gal 4:6). För att förtydliga att den Helige Ande inte är utan relation till Sonen och för att tydligare markera skillnaden mellan Sonen och den Helige Ande och den inbördes hierarkin i den heliga Treenigheten, så införde man som bekant inom västkyrkan med tiden tillägget Filioque i trosbekännelsen, dvs. att den Helige Ande också utgår av Sonen.

Det elfte kyrkomötet i Toledo år 675 förklarade att ”Den helige Ande är den tredje personen i Treenigheten, är Gud, en enda och jämlik med Fadern och Sonen, av samma väsen och av samma natur…. Men man säger inte att han enbart är Faderns Ande, utan på en gång Faderns och Sonens Ande” (Denzinger-Schönmetzer n. 527, citerat i Katolsaka Kyrkans katekes n. 245). Den Helige Andes förhållande till Fadern och Sonen förklarades vidare framförallt under det ekumeniska konciliet i Florens år 1438, som initialt även accepterades av de öst-ortodoxa delegaterna, och som sade att ”Den helige Ande har sitt väsen och sitt vara både av Fadern och Sonen. Anden utgår från såväl den ene som den andre såsom från en enda princip och en enda ’andning’…. Eftersom Fadern har givit allt som tillhör honom, med undantag av sitt väsen som Fader, åt Sonen då han födde honom, så har Sonen just denna Andens utgång från sig själv från sin Fader som i all evighet har fött honom” (Denzinger-Schönmetzer n. 1300-1301, citerat i Katolska Kyrkans katekes n. 246).

Så långt vem den Helige Ande är. Men vad gör egentligen den Helige Ande? Det enkla och mest korrekta svaret är att han gör precis samma sak som Fadern och Sonen, eftersom han som sagt på samma gång är både Faderns och Sonens Ande. Samtidigt brukar man associera vissa specifika saker med var och en av de tre personerna i Treenigheten, i enlighet med den princip som brukar kallas för gudomlig appropriation. Den helige Augustinus talade som sagt bl.a. om den Helige Ande såsom Guds gåva av sig själv till oss. Detta baseras på bibeltexter såsom dagens andra läsning ur Paulus första brev till korinthierna, där vi hörde att ”Nådegåvorna är olika, men Anden densamma.” (1 Kor 12:4) I några av de följande verserna som blivit överhoppade i dagens första läsning ger Paulus exempel på sådana nådegåvor: ”Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.” (1 Kor 12:8-11)

Den karismatiska förnyelserörelsen inom den Katolska Kyrkan lägger särskild vikt vid den här typen av särskilda nådegåvor eller karismer, liksom den protestantiska pingströrelsen började göra dessförinnan. Tron på att den Helige Ande kan verka på dessa och liknande sätt än idag är utan tvekan någonting som har berikat Kyrkans liv på senare tid. Men när man traditionellt talar om den Helige Andes gåvor, då handlar det snarare om de sju gåvor som räknas upp i det elfte kapitlet av profeten Jesajas bok, nämligen vishet, insikt, klokhet, styrka, kunskap, fromhet och fruktan. De här gåvorna är lite mer allmänna och kanske inte alltid så påtagliga, men desto viktigare för att vi ska kunna leva ett övernaturligt liv som kristna. Så länge vi lever i nådens tillstånd har vi i teorin alla sju gåvorna, men genom konfirmationens sakrament får vi del av dem i ännu fullare mått, och de kan givetvis också manifesteras olika starkt hos olika troende och i olika faser av deras liv. Och man kan på motsvarande sätt även uppleva att man behöver vissa av gåvorna särskilt mycket under vissa perioder.

Den som tycker att det är tråkigt att be och delta i mässan kan med fördel be särskilt om fromhetens gåva, den som ideligen faller tillbaka i allvarliga synder fast man vet om att det är fel får be om styrkans gåva för att stärka sin vilja, och den som ofta ställs inför prekära situationer där det inte är självklart hur man bör handla rekommenderas att be om klokhetens gåva. Den som är en nybliven eller blivande hängiven katolik men som ännu inte förstått sig på alla trons mysterier kan be att få större del av insiktens gåva, medan den som i första hand behöver hjälp med att sköta sina studier i första hand kan be om kunskapens gåva. Och de som fortfarande är i början av sin andliga vandring och tenderar att ta alltför lätt på synden kan börja med att be om fruktans gåva, som är vishetens begynnelse.

Kom, Helige Ande, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i dem din kärleks eld, du som från skilda länder och språk för oss samman, leder oss med din sanning och för oss hem till Fadern. Amen.