Sjunde påsksöndagen A

Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 1:12–14; 1 Pet 4:13–16; Joh 17:1-11a.

Kära bröder och systrar

I torsdags firade vi Kristi himmelsfärds dag, till minne av hur Jesus steg upp till himmelen och satte sig på Faderns högra sida. I dagens första läsning hörde vi om vad apostlarna gjorde efter att de återvänt till Jerusalem från Olivberget varifrån Jesus steg upp till himmelen, nämligen att de ”höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder” (Apg 1:14). Det här är ursprunget till traditionen att under dessa nio dagar mellan Kristi himmelsfärd och pingst innerligt be om att få ta emot den Helige Ande och hans gåvor. Den här tradition har sedan utvidgats till bruket att be så kallade novenor nio dagar i sträck när som helst under året, men särskilt för att be om ett visst helgons förbön för en särskild böneintention under de nio dagarna före helgonets festdag. På siten Pray More Novenas finns mängder av sådana novenor för i stort sett alla tänkbara helgon och böneintentioner. Men alla novenors ursprung och moder, det är alltså pingstnovenan som vi är inne i just nu, för att be om den Helige Andes utgjutande i våra hjärtan på pingsten.

Och det var alltså vad apostlarna gjorde efter Kristi himmelsfärd. Men vad gjorde Jesus efter att ha blivit upptagen till himmelen och satt sig på Guds högra sida? Jo, han ber och vädjar för oss inför Gud Fadern, som Paulus förklarar i Romarbrevet: ”Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss.” (Rom 8:34) Och hur ber Jesus för oss? Det har han själv gett ett typexempel på i sin så kallade översteprästerliga förbön, som han bad mot slutet av den sista måltiden och som vi hörde inledningen av i dagens evangelium. Jesus ber särskilt för oss som redan tror på honom, för att vi ska få kraft att härda ut ändå till slutet, trots alla prövningar som vi måste gå igenom medan vi fortfarande är kvar här i världen, samtidigt som han själv, Kyrkans huvud, redan har lämnat världen och gått till Fadern. I inledningen av den översteprästerliga förbönen fastslår Jesus också om vad det eviga livet innebär, nämligen ”att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus” (Joh 17:3). Längre fram i den översteprästerliga förbönen ber han också Fadern att bevara lärjungarna från det onda (Joh 17:15), samt för att alla som kommer till tro på honom genom deras ord ska fullkomnas och bli ett (Joh 17:23).

Men Jesu roll på Guds högra sida i himlen är inte begränsad till att bara be för oss, på liknande sätt som helgonen också ber för oss. Jesus är ju på samma gång både Gud och människa, så samtidigt som han ber till Gud Fadern såsom människa och den enda förmedlaren mellan Gud och människor (1 Tim 2:5), så tillbeds han också av oss som vår Gud.

Såsom den perfekta människan utgör Jesus även den fullkomliga modellen för vår egen bön. Den helige Augustinus har sammanfattat allt detta med att ”Han ber för oss, han ber i oss, han tillbeds av oss: han ber för oss som vår överstepräst, han ber i oss som vårt huvud, han tillbeds av oss som vår Gud.” (Enarr. In ps. 85, citerat i den allmänna introduktionen till tidegärden, n. 7)

När vi mediterar över hur Jesus har uppstigit till himmelen och sitter på Gud Faderns högra sida, då borde det få oss att själva längta ännu mer efter himmelen. Och detta borde i sin tur få oss att glädja oss ännu mer i hoppet redan nu, medan vi fortfarande lever kvar här på jorden. Även om vi bekänner varje söndag i trosbekännelsen att vi ”väntar på de dödas uppståndelse och den kommande världens liv”, så lever vi kanske ofta i praktiken som om livet här nere på jorden vore det enda som fanns. Vi blir ofta bedrövade och tappar hoppet när vi får genomgå olika former av lidanden, och många människor gör förgäves allt vad de kan för att undslippa lidanden här i världen. Men om Gud ibland tillåter oss att lida för att rena och stärka vår tro och vår tillit till honom, eller för att ge oss värdigheten att i vårt eget kött fullgöra vad som fattas i Kristi lidanden (jfr Kol 1:24), då får vi dra oss till minnes aposteln Petrus ord i dagens andra läsning: ”Gläd er över att ni delar lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras.” (1 Pet 4:13)

Men lidanden leder inte automatiskt till helgelse och förhärligande. Det finns lidanden som är bortkastade och som inte bär någon frukt, exempelvis när vi lider på grund av våra egna synder, som Petrus fortsättningsvis skriver om: ”Det får inte hända att någon av er måste lida som mördare eller tjuv eller därför att han gör något annat ont eller blandar sig i andras angelägenheter.” (1 Pet 4:15) Om vi uppoffrar våra lidanden till Gud i gemenskap med Kristi lidande, särskilt när vi deltar i eukaristin, då kommer de att bära rik frukt såväl för världens frälsning som vårt eget förhärligande. Men om vi bara klagar över våra lidanden, då kommer de att förbli meningslösa och bortkastade.

Låt oss därför under dessa dagar fram till pingst fortsätta att innerligt be om den Helige Andes utgjutande i våra hjärtan, inte minst om styrkans gåva, så att vi får kraft att tålmodigt bära alla lidanden till kropp och själ på ett sätt så att de kan bära rik frukt. Låt oss också fortsätta be om nåden att vi får en ännu större längtan efter att få göra vår Herre sällskap på Guds högra sida i himmelen, så att vi kan leva våra liv här på jorden med ett evighetsperspektiv. Och låt oss slutligen be om nåden att alla människor får lära känna den ende sanne Guden och honom som han har sänt, Jesus Kristus, och så nå fram till det eviga livet. Amen.