Högmässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 1:1–11; Ps 47:2–3, 6–9; Ef 1:17–23; Matt 28:16–20.
Kära bröder och systrar
”Kristi himmelsfärd är början till vår upphöjelse, och hela kyrkans kropp är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före.” Så bad vi i kollektbönen i inledningen av denna heliga mässa. Kristi himmelsfärds dag är utan tvekan en av de mest underskattade högtiderna under kyrkoåret. Den är visserligen fortfarande en allmän helgdag i Sverige, men detta beror dessvärre knappast på svenskarnas stora iver att få fira Kristi himmelsfärd, utan snarare på möjligheten till en extra långhelg tack vare den påföljande klämdagen. Även om jag är uppvuxen med att regelbundet delta i mässan på söndagar i Svenska kyrkan så har jag inget minne av att någonsin ha gått i mässan på Kristi himmelsfärds dag innan jag bestämde mig för att bli katolik. Antingen åkte familjen ut till sommarstugan i Finland, eller så var det cykelhajk med Kyrkans Ungdom på Åland, men då satt man på färjan dit halva dagen och hade i bästa fall en enkel kvällsandakt i kyrkan när vi kom fram. Kristi himmelsfärd hamnar också lätt i skuggan av pingstdagen som infaller bara tio dagar senare, och som förvisso är kyrkoårets tredje största högtid efter påsk och jul. Men därefter kommer faktiskt Kristi himmelsfärds dag som kyrkoårets fjärde viktigaste högtid.
Man skulle dock kunna fråga sig varför Kristi himmelsfärd över huvud taget är någonting att fira. Jesus hade ju levt på jorden under 33 år, varav tre år offentligt, och under 40 dagar visat sig som uppstånden för sina lärjungar. Kristi uppstigande till himmelen markerade det definitiva slutet av denna påtagliga och unika närvaro av Guds egen Son i mänsklig gestalt på jorden, och detta borde rimligtvis ha medfört en viss sorg för hans lärjungar. I evangelieläsningen i mässan i tisdags ur Jesu avskedstal hörde vi honom också säga till lärjungarna att ”Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg.” (Joh 16:5-6) Jesus tillägger dock omedelbart att ”det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er, kommer inte Hjälparen till er.” (Joh 16:7) Jesus talar visserligen i det ursprungliga sammanhanget i första hand om sin stundande död, men hans ord han utan tvekan även appliceras på hela hans uttåg ur världen, som fullbordades i och med hans himmelsfärd. Och i så fall skulle man kunna få intryck av att Jesu uppstigande till himlen bara var ett nödvändigt ont för att han skulle kunna sända Hjälparen, den Helige Ande till sina lärjungar på pingsten.
Å ena sidan var det nödvändigt att Kristi närvaro i synlig människogestalt på jorden skulle upphöra i och med hans himmelsfärd, för att istället lämna plats åt en annan form av närvaro, mindre påtaglig men desto mer fruktbar. Så länge Jesus vandrade omkring på jorden i mänsklig gestalt var han bunden vid att verka på en enda plats åt gången.
Detta var fullt tillräckligt för att han skulle kunna utföra sitt frälsningsverk, men inte särskilt praktiskt för att föra ut evangeliets glada budskap till alla folk och göra alla folk till hans lärjungar. Därför gav han innan sin himmelsfärd detta uppdrag till apostlarna, i form av missionsbefallningen som vi hörde i dagens evangelium: ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er.” (Matt 28:19-20a). Därefter tillade han att ”jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt 28:20b). På vilket sätt är Jesus med oss alla dagar till tidens slut? Framförallt under brödets och vinets gestalt i den heliga eukaristin, som firas varje dag och som de troende har den heliga förpliktelsen att delta i varje söndag samt påbjuden högtid, som idag. Jesus är också närvarande i de övriga sakramenten, i prästerna som firar dem, i förkunnelsen av sitt Ord, samt varhelst de troende samlas i hans namn. Och det hade inte varit möjligt för honom att vara lika närvarande över hela världen på detta sätt om han hade varit begränsad till en vanlig, fysisk människokropp.
Men Jesu uppstigande till himmelen var långt mer än bara ett nödvändigt ont för att möjliggöra en ny och mer effektiv, om än mindre påtaglig form av hans närvaro på jorden. Faktum är att det är just tack vare Kristi himmelsfärd som han har öppnat vägen till himmelriket för oss, vilket är själva målet med vår existens. Redan i och med Jesu lidande och död på korset hade han visserligen gottgjort för alla våra synder och försonat oss med Gud, och genom sin uppståndelse hade han uppväckt oss till det eviga livet. Vi får del av allt detta genom tron och dopet i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, som Jesus också gav sina apostlar i uppdrag att förmedla i missionsbefallningen. Men det var först i och med att Jesus återvände till Faderns högra sida i himmelen, efter att ha stigit ner på jorden och blivit människa, som han såsom den första människan trädde in i himmelriket och banade väg för resten av hans mystiska kropp, Kyrkan, att följa efter. Den omedelbara konsekvensen av detta var att de rättfärdiga själarna i det Gamla förbundet lämnade det så kallade fädernas limbo i dödsriket och trädde fram inför Guds ansiktes ljus i himmelen. Och allt sedan dess väntar det saliga skådandet av Gud i himmelriket alla dem som dör i nådens tillstånd och som renats från alla konsekvenserna av sina synder.
I dagens andra läsning ur Efesierbrevet hörde vi aposteln Paulus berätta att Gud Fadern ”satte [Kristus] på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden”, dvs. högt över alla olika ordningar av änglar och andra andevarelser. Och Gud har kallat alla oss troende att leva i hoppet om att en dag få del av samma verklighet, det ”rik[a] och härlig[a] arv han ger oss bland de heliga” (Ef 1:18).
Låt oss därför när vi idag firar Kristi himmelsfärd innerligt tacka Gud Fadern för att han har öppnat himmelriket för oss genom att upphöja sin Son till sin högra sida, och på så vis också banat väg för att sända den Helige Ande i våra hjärtan. Låt oss också be om nåden att vi uppväcks av en allt större längtan efter himmelriket, så att vi redan nu kan glädjas i hoppet om denna härlighet, och med hjälp av Guds nåd ännu mer beslutsamt alltid välja de bästa medlen för att komma dit. Amen.
Fader Gustavs predikningar 