Femte påsksöndagen A

Högmässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 6:1–7; Ps 33:1–2, 4–5, 18–19; 1 Pet 2:4–9; Joh 14:1–12.

Kära bröder och systrar

Förra söndagen firade vi den Gode Herdens söndag, då vi särskilt bad Herren att skänka oss goda herdar i form av många heliga präster. Men vad är egentligen en präst? Den mest grundläggande definitionen av en präst, som gäller såväl för präster i det Gamla förbundet, hedniska präster och katolska präster, det är någon som bär fram offer till Gud för nedkalla hans välsignelse, och på så vis medla mellan Gud och människorna. I dagens evangelium hörde vi Jesus säga: ”I min faders hus finns många rum.” (Joh 14:2) ”[O]m jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.” (Joh 14:3) ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6) Jesus Kristus är den store översteprästen, den enda vägen till Fadern och den enda förmedlaren mellan Gud och människorna, som Paulus skriver i sitt första brev till Timotheos: ”Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla” (1 Tim 2:5-6). 

Det är såsom människa som Jesus Kristus har burit fram sig själv som ett felfritt offer till Gud Fadern å hela mänsklighetens vägnar. Men Jesus är samtidigt ”sann Gud av sann Gud, av samma väsen som Fadern”, som det första ekumeniska konciliet i Nicaea fastslog,en lära som inte minst den helige Athanasios som vi firade igår starkt bidrog till att formulera och försvara. Denna lära bygger i sin tur på bibelställen såsom Jesu ord i dagens evangelium till Filippos, som vanligtvis firas idag den 3 maj, nämligen att ”Den som har sett mig har sett Fadern.” (Joh 14:9). Tack vare Jesu gudomlighet är han helt och hållet fri från synd och kan bära fram ett offer av oändligt värde. Alla präster som funnits före honom var bara förebilder som förberedde Guds folk på att ta emot honom som den ende verklige översteprästen. 

I fredags deltog jag i invigningen av S:t Johannes kyrka i Stockholm. Den är numera stiftets största katolska kyrka, majestätiskt belägen på toppen av Brunkebergsåsen i centrala Stockholm. Den är i byggd i nygotisk stil och invigdes som en protestantisk kyrka på pingstdagen 1890, men arkitekten Carl Möller hade i mycket stor grad låtit sig inspireras av katolska katedraler, inte minst Kölnerdomen, som för övrigt alltså är hemvist för vokalensemblen som gästar oss i denna mässa. Redan från början fanns det därför på högaltaret I S:t Johannes kyrka ett tabernakel, även om sådana vanligtvis inte används vid det lutherska nattvardsfirandet. Krucifixet i altaruppsatsen omges dessutom av fyra statyer som föreställer Abel, Melkisedek, Aron och Isak, som alla är gammaltestamentliga förebilder för Kristus såsom överstepräst. 

Abel, Adams och Evas andra son som offrade ”de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord” (1 Mos 4:3),och Melkisedek, som frambar bröd och vin och var präst åt Gud den Högste (jfr 1 Mos 14:18) nämns båda vid namn i den romerska kanonbönen, och Isak, som hans far Abraham var beredd att offra till Gud, nämns indirekt när ber prästen Gud att ”se med välvilja och glädje på dessa gåvor och ta emot dem i din godhet, så som du en gång ville ta emot din rättfärdige tjänare Abels gåvor, vår fader Abrahams offer och din överstepräst Melkisedeks heliga och felfria offergärd”. Moses bror Aron varvidare den första översteprästen i det gamla förbundet, som förrättade offren i templet. 

Men alla dessa gammaltestamentliga präster var som sagt bara förebilder för den store översteprästen som skulle komma, Jesus Kristus, Guds enfödde Son. Hebreerbrevet förklarar att ”Varje präst tjänstgör dagligen och bär alltså gång på gång fram samma offer, som ändå aldrig kan avlägsna några synder. Men Jesus frambar ett enda syndoffer för alla tider och har satt sig på Guds högra sida.” (Heb 10:11-12).

Det nya förbundets präster har genom vigningens sakrament likgestaltats med Kristus för att handla i hans namn, och deltar därför på ett unikt sätt i hans prästämbete, framförallt genom att göra hans offer på korset närvarande i eukaristin, och fördela frukterna av detta till resten av Guds folk. Men genom dopets sakrament deltar alla de troende på sitt sätt i Kristi enda prästämbete, som vi hörde aposteln Petrus upprepa två gånger i dagens andra läsning: ”Ni blir ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus.” (1 Pet 2:5), ”[N]i är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk.” (1 Pet 2:9) Andra Vatikankonciliet lär att ”Biskoparnas och prästernas tjänande eller hierarkiska ämbetsprästadöme och alla troendes gemensamma prästadöme ’har båda var på sitt särskilda sätt del i Kristi enda prästadöme’ men skiljer sig ändå från varandra till sitt väsen, även om de är ’samordnade’.” (Dogm. konst. om kyrkan Lumen Gentium, n. 10, Katolska Kyrkans katekes n. 1547) De vigda biskoparnas och prästernas prästadöme brukar kallar för det ministeriella eller tjänande prästadömet, för att betona att det i första hand utgör en tjänst för andra. För att påminnas om detta vigs alla prästkandidater först till diakoner, vilket betyder just tjänare. I dagens första läsning hörde vi om kyrkohistoriens första diakonvigningen, där sju män ”fyllda av ande och vishet” (Apg 6:3) med Stefanos i spetsen valdes ut för diakonal tjänst.

Biskoparna och prästerna i det tjänande prästadömet har det ofattbara privilegiet att kunna göra Jesu korsoffer närvarande, det offer som är källa till all nåd, och bära fram det till Gud Fadern genom sina egna händer. Men alla de döpta deltar i frambärandet av detta offer genom att säga sitt ”Amen” till de böner som prästen uttalar, framförallt i slutet av den eukaristiska bönen, men också under resten av mässan, inte minst innan de tar emot den heliga kommunionen för att såväl uttrycka sin tro på Jesu verkliga närvaro i sakramentet som sin vilja att förenas med honom och hans offer. Styrkta av den heliga eukaristin kan de troende sedan genom sin bön, sina uppoffringar och sina goda gärningari kraft av det allmänna prästadömet ”frambära andliga offer som Gud vill ta emot”. Detta blev inte minst tydligt nu under valborgshelgen,då vi hade fyrtio timmars tillbedjan i kyrkan från torsdag kväll till lördag morgon, och ett stort antal av församlingens medlemmar såg till att vår Herre blev tillbedd dag och natt under hela denna tid, något som det hade varit helt omöjligt för oss präster att tillse på egen hand. Samtidigt hade det varit omöjligt att hålla någon eukaristisk tillbedjan över huvud taget om det inte hade funnits några präster som firar eukaristin.

Låt oss därför be om nåden att det aldrig saknas heliga biskopar och präster i Kyrkan, som i kraft av det tjänande prästadömet fortsätter Jesu uppdrag att försona mänskligheten med Gud, framförallt genom att fira eukaristins och försoningens sakrament. Men låt oss också be för alla de döpta i det allmänna prästadömet, att de blir ännu mer medvetna om sin värdighet som kungar, präster och profeter i Kristi efterföljd, och ständigt kan  ”frambära sig själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud” (Rom 12:1). Amen.