Högmässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 2:14a, 36–41; Ps 23; 1 Pet 2:20b–25; Joh 10:1–10.
Kära bröder och systrar
Idag på den fjärde påsksöndagen hör vi i mässans evangelium ur Johannesevangeliets tionde kapitel där Jesus talar om sig själv som den Gode Herden. Denna söndag har därför fått smeknamnet den Gode Herdens söndag, och sedan 1964 firas den även som särskild böndag för präst- och ordenskallelser. Det är tradition att påven denna dag förmedlar prästvigningens sakrament till prästkandidaterna i Roms stift, och så även idag.
Jesus är dock inte bara den Gode Herden. I dagens evangelium talar han även om sig själv som ”grinden in till fåren” (Joh 10:7), och i början av evangelieläsningen sade han att ”den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde” (Joh 10:1-2). Tjuvarna och rövarna, det är falska herdar och lärare, som utger sig för att förkunna Guds Ord och vara herdar för hans folk, men som i själva verket förleder folket med felaktiga läror. I bästa fall gör de det kanske uppriktigt i god tro, men i värsta fall är de kanske från början bara ute efter att sko sig på Guds folk för egen vinning. Tyvärr kan och har det funnits sådana mer eller mindre falska herdar även bland den Katolska Kyrkans prästerskap. Men de som går in genom grinden, det är de katolska biskopar och präster som överherden Jesus Kristus har kallat till att vara herdar i hans ställe, och som har förblivit trogna sin kallelse genom att oavkortat förkunna den katolska tron, helga och styra Guds folk, och därmed leva ut en sann pastoral kärlek till dem. Det är om sådana herdar som Jesus säger att ”fåren följer honom därför att de känner igen hans röst” (Joh 10:4).
Men för att det ska finnas präster vars röst fåren känner igen, så måste det till att börja med finnas unga män som känner igen den Gode Herdens röst och hörsammar hans inbjudan att följa honom på ett närmare sätt som präster. Min egen kallelse till prästämbetet sammanföll till viss del med min kallelse till den Katolska Kyrkans fulla gemenskap. Jag minns att jag ganska snart efter att jag kommit i kontakt med den Katolska Kyrkan slogs av radikaliteten i det katolska prästämbetet. Jag hade inte ens bestämt mig för att bli katolik ännu, men jag fascinerades redan av tanken på att man kan älska Jesus och hans Kyrka så mycket och vilja göra allt för att sprida evangeliet och göra Jesus Kristus närvarande i världen, att man rentav frivilligt avstår från det som tycks vara den stora lyckan och meningen med jordelivet, nämligen att gifta sig och bilda familj.
Redan under tiden som jag förberedde mig för att bli katolik började jag delta i mässan varje dag, be tidegärden och rosenkransen samt hålla 30 minuters inre bön varje morgon. Mariasystrarna i S:t Ansgars församling i Södertälje där jag är uppvuxen frågade skämtsamt prästerna ”När blir Gustav biskopsvigd?” Men det är svårt att särskilja en konvertits allmänna iver över sin nyfunna konfession, från en genuin och personlig kallelse att tjäna Herren med ett odelat hjärta som präst. Och ganska snart efter att jag blivit katolik på pingstafton för i år exakt 20 år sedan, så blev jag mycket påtagligt påmind om längtan efter och den naturliga kallelsen till äktenskapet, som finns hos alla människor. Jag försökte hitta på några bra kompromisslösningar för att båda äta kakan och ha den kvar, som att sikta på att så småningom bli ständig diakon och få många barn, varav flera stycken skulle kunna bli präster och nunnor i mitt ställe.
Men jag ville samtidigt förbli helt öppen för Guds vilja med mitt liv, och jag bad dagligen bönerna vid valet av levnadsstånd i tredje upplagan av Oremus: ”Herre, vad vill du, att jag skall göra? (…) Vill du, att jag uteslutande skall helga mig åt din tjänst? Mitt hjärta är redo. Vill du att jag förblir ogift för att endast tänka på det som tillhör dig, och hur jag skall behaga dig? Mitt hjärta är redo, o Gud. Vill du, att jag inträder i det äkta ståndet? Mitt hjärta är redo. Låt mig blott veta din heliga vilja. Tala, Herre, din tjänare hör. Mitt hjärta är redo att göra din vilja. Giv mig blott din nåd och din kärlek, och jag är rik nog och begär intet annat. Amen.”
Gud svarade på mina böner på olika sätt. Dels var det flera personer i min omgivning, både församlingsmedlemmar, medlemmar från andra församlingar som knappt kände mig, samt till slut även kyrkoherden som frågade mig om jag inte hade tänkt på att bli präst. Till en början blev jag ganska irriterad på de här frågorna, men så småningom såg jag dem som en privilegierad inbjudan från vår Herre. Med tiden blev jag även lite besviken över att den förtjusande unga damen i min församling som hade vunnit mitt hjärta inte verkade vara lika ivrig som jag att delta i den heliga mässan varje dag, och eventuellt även verkade mer intresserad av någon av sina andra beundrare. Till slut stod jag inte längre ut med ovissheten om min kallelse. Under tillbedjan i repositionskapellet efter skärtorsdagens kvällsmässa min andra påsk som katolik sade jag rakt ut till Jesus: ”Erkänn att du vill behålla mig för dig själv!” Det var som att Jesus avstod från att ge mig några övertydliga tecken på att han ville ha mig som präst, för att lämna utrymme för denna längtan att komma från mig själv istället.
Lite senare under påsktiden såg jag kortfilmen Fishers of Men, som jag även visade för ungdomarna på Kefas i fredags. Den kan bäst beskriva som en 20 minuter lång reklamfilm för prästämbetet, och ett citat från en präst som ekar genom filmen är att ”Jag tror att alla unga människor har en djup längtan efter att göra någonting anmärkningsvärt, att vara någon anmärkningsvärd.” Jag berördes oerhört djupt när jag såg filmen första gången. Jag insåg att mitt hjärtas djupaste längtan var och fortfarande är att, som en av de andra prästerna i filmen säger, ”leda andra människor till Jesus Kristus”. Jag insåg att det inte skulle bli lätt, men att det ändå skulle vara värt det, för ”där det finns kärlek är offer lätt”. Och den insikten rörde mig till glädjetårar. Det skulle dock behövas att jag såg filmen ytterligare fyra gånger och röras till tårar lika många gånger innan jag kapitulerade helt för min prästkallelse. Och under världsungdomsdagen i Sydney några månader senare upplevde jag att påven Benedictus XVI talade till mig personligen när han sade i sin predikan under avslutningsmässan: ”Öppna era hjärtan för [den Helige Andes] kraft! Jag riktar denna vädjan på ett särskilt sätt till er som Herren kallar till prästämbetet och det gudsvigda livet. Var inte rädda för att säga ’ja’ till Jesus, att finna er glädje i att göra hans vilja, att hänge er helt och hållet åt strävan efter helighet och att använda alla era talanger för att tjäna andra!”
Utan heliga präster som förkunnar evangeliet, firar sakramenten och gör Jesus Kristus närvarande i världen kan Kyrkan inte överleva, och utan bönen och arbetet hos många heliga gudsvigda kvinnor och män kommer Kyrkans evangelisationsverksamhet inte heller att bära någon frukt. Och om Guds folk inte ber innerligt skördens Herre om många heliga präst- och ordenskallelser, så kan vi inte räkna med att få några. Och om de unga män och kvinnor som Herren kallar att följa honom med ett odelat hjärta i prästämbetet eller ordenslivet vägrar höra hans röst och säger nej, då spelar det ingen roll hur mycket andra ber för dem. Låt oss därför denna Gode Herdes söndag be Herren om många heliga präst- och ordenskallelser, och att de som han kallar får modet att helhjärtat svara ja. Amen.
Fader Gustavs predikningar 