Tredje påsksöndagen A

Högmässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 2:14a, 22–33; Ps 16:1–2a, 5, 7–11; 1 Pet 1:17–21; Luk 24:13–35.

Kära bröder och systrar

Tidigare lästes evangeliernas berättelser om den uppståndne Jesus endast under påskoktaven, men sedan liturgireformen 1970 får vi även idag på den tredje påsksöndagen förmånen att lyssna till några av de underbara skildringarna av den uppståndnes möte med sina lärjungar. Evangeliet om Emmausvandrarna som vi hörde denna årgång läses även på onsdagen i påskoktaven, och man kan även läsa det i kvällsmässor på påskdagen. Det är en fantastisk text på många sätt. Men till att börja med förvånas man kanske över att Kleopas och den andre lärjungen till att börja med inte känner igen den uppståndne Jesus. Kanske var de så förkrossade över Jesu korsfästelse att det helt enkelt inte fanns i deras föreställningsvärld att mannen som slår följe med dem skulle vara Jesus själv, och att de därför utgår från att det måste vara någon pilgrim som bara liknar honom. Eller så utstrålade Jesu uppståndna kropp en sådan härlighet att han gav ett något annorlunda intryck, ungefär som någon som genomgått en ”complete makeover”, eller som när jag själv är ute och tränar inför Göteborgsvarvet och de församlingsmedlemmar jag träffar på inte känner igen mig utan sutan.

I vilket fall som helst så verkar det som att vår Herre medvetet valde att vara tämligen diskret med att uppenbara sig som uppstånden. Inte heller Maria från Magdala kände omedelbart igen den uppståndne Jesus, som vi hörde om i evangeliet på påskdagen. Och under de fyrtio dagarna efter uppståndelsen visade sig Jesus bara för dem som hade trott på honom redan innan korsfästelsen. Gud tvingar sig aldrig på oss. Först vid den yttersta domen kommer han helt öppet att uppenbara den fulla sanningen om sig själv i all härlighet, men även då kommer det att vara möjligt att säga nej till honom, och det valet kommer att vara definitivt och oåterkalleligt. För att ge oss tid och möjlighet att omvända oss dröjer Gud därför med den yttersta domen, och han kommer oss till mötes där vi är och leder oss pedagogiskt steg för steg till en större förståelse för vem han är och till en större förtröstan och tillit till honom. Berättelsen om Emmausvandrarna är en underbar illustration av detta.

Jesus börjar med att ge intryck av att vara helt ovetande om sin egen korsfästelse genom att fråga lärjungarna ”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” (Luk 24:17). Genom att fortsätta med att fråga dem ”Vad har hänt?” (Luk 24:19) inbjuder han dem att själva berätta om denne Jesus från Nasaret, inklusive hans korsfästelse och ryktena om hans uppståndelse. Jesus är ingalunda oärlig genom att låtsas som om han är ovetande om detta, men med sina ledande frågor får han lärjungarna att själva återge och reflektera över vad som har hänt. Och när de inte lyckas dra alla slutsatser av detta själva och inte förstår att både Messias död och uppståndelse hade förutsagts i det Gamla testamentet, först då rycker Jesus in själv genom att förklara för dem ”vad som står om honom överallt i skrifterna” (Luk 24:27). Det var dock först när Jesus ”låg till bords med dem, tog […] brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem” (Luk 24:30) som ”deras ögon [öppnades] och de kände igen honom” (Luk 24:31). Precis samma fyra verb används här som vid instiftelsen av eukaristin under den sista nattvarden, nämligen ”tog”, ”tackade”, ”bröt” och ”gav”. Även när Jesus förebådade eukaristin i form av brödundret, som vi hörde om i mässan i fredags, använde han samma ord (jfr Joh 6:11), och man kan förstå att lärjungarna kände igenom honom när han upprepade samma gester som de hade sett honom göra tidigare.

Men framförallt kände de nog igen honom i själva brödet, eller rättare sagt under brödets gestalt, för detta var av allt att döma den första eukaristi eller mässa som Jesus firade efter sin uppståndelse. Hela Emmausvandringen har samma struktur som den heliga eukaristin haft sedan äldsta tid, nämligen en första del i form av ordets liturgi där man läser ur apostlarnas minnen om Jesu liv, följt av den celebrerande prästens förklaringar av detta i predikan, samt en andra del i form av eukaristins liturgi, där Jesus håller påskmåltid med sina lärjungar och förvandlar bröd och vin till sin på korset utgivna kropp respektive sitt utgjutna blod. Och precis som att Jesus var tämligen diskret med att uppenbara sin härlighet som uppstånden för sina första lärjungar för att lämna utrymme för tron, och därmed även hoppet och kärleken att växa till i deras hjärtan, på liknande sätt döljer Jesus sin härlighet för oss genom sakramentets slöja i form av gestalterna av bröd och vin. Men den som har tagit emot trons gåva och samarbetar med Guds nåd för att växa i tron på Kristus och hans verkliga närvaro i eukaristin, han eller hon kan precis som lärjungarna i Emmaus omedelbart känna igen vår Herre när han ger sig till känna för oss genom att bryta brödet i eukaristin.

Varje giltigt firad eukaristi innebär att Jesu död och uppståndelse återaktualiseras och att vi får del av dess frukter genom att förenas i anden med det heliga mässoffret, samt genom att ta emot Kristi kropp och blod i den heliga kommunionen. Men vi kan och bör dessutom fira den heliga eukaristin så vackert, värdigt och vördnadsfullt som möjligt, för att så långt som möjligt hjälpa de troende att ana sig till det oerhörda mysterium som äger rum bakom sakramentets slöja. Här i Kristus Konungens kyrka är vi oerhört lyckligt lottade att ha ett så vackert kyrkorum, med vägg- och fönstermålningar som påminner oss om det som händer i mässan, inklusive alla änglar och helgon som deltar i den tillsammans med oss. Denna yttre skönhet kompletteras med hjälp av vackra mässkrudar och altarkärl, blommor och andra utsmyckningar av kyrkorummet, som görs möjligt tack vare idogt arbeta av församlingens sakristaner, florister, övriga volontärer, vaktmästare och lokalvårdare. Den högklassiga kyrkomusiken bidrar även den inte så lite till att lyfta våra själar upp till Gud, om det så är i form av svenskspråkiga psalmer där hela församlingen kan sjunga med av hjärtats fröjd, himmelskt vackra flerstämmiga verk av någon av församlingens många körer, eller tidlös och outslitlig kontemplativ gregoriansk sång. Slutligen försäkrar församlingens långa tradition av präster som slår noga vakt om ars celebrandi, firandets konst, samt de många och väl skolade ministranterna, till att ceremonierna vid altaret kan utföras med största möjliga kärleksfulla omsorg. Under det kommande konsistoriet som påven Leo XIV har kallat alla Kyrkans kardinaler till i juni kommer de att fortsätta att arbeta med frågan om Kyrkans missionsverksamhet och förmedlande av tron, i enlighet med påven Franciskus första apostoliska uppmaning Evangelii Gaudium. Ett av mina favoritcitat ur detta dokument är att ”Kyrkan evangeliserar och blir själv evangeliserad genom liturgins skönhet. Den är både ett firande av uppgiften att sprida evangeliet och en källa till hennes förnyelse i självutgivande.” (n. 24)

Låt oss tacka Gud för den oerhörda gåva som eukaristin är, där vi får möjlighet att både lyssna till och förena oss såväl andligt som kroppsligt med vår uppståndne Herre. Låt oss också tacka för det vackra och värdiga firandet av den heliga eukaristin här i vår församling, något som är långtifrån alla katoliker förunnat, och låt oss be att denna goda liturgiska tradition får fortsätta och fördjupas ännu mer under oöverskådlig tid framöver. Och låt oss be att både vi själva och alla andra som deltar i den heliga mässan får en allt starkare tro på, vördnad för och kärlek till vår Herre Jesus Kristus i eukaristin, där han är sant och verkligt närvarande som korsfäst och uppstånden. Amen.