Högmässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Ords 31:10–13, 19–20, 30–31; Ps 128:1–5; 1 Thess 5:1–6; Matt 25:14–30.
Kära bröder och systrar
Idag på den sista ordinarie söndagen ”under året” under har vi, precis som förra söndagen, fått lyssna till flera texter som handlar om de yttersta tingen. I den andra läsningen ur Paulus första brev till thessalonikerna hörde vi om hur det blir vid Kristi återkomst vid tidens slut, nämligen att ”Herrens dag kommer som en tjuv om natten” (1 Thess 5:2) och att vi därför ”inte [får] sova som de andra utan måste hålla oss vakna och nyktra” (1 Thess 5:6). Och i dagens evangelium hörde vi liknelsen om talenterna, som skildrar den personliga domen som var och en kommer att genomgå omedelbart efter sin död. Vi kan lägga märke till flera detaljer i den här liknelsen. Låt oss börja med innebörden av ordet ”talent”. En talent utgjorde ursprungligen ett viktmått på ca 35 kilo, men genom bruket av ordet i denna liknelse så kom det med tiden även att få den överförda betydelsen ”begåvning”, alltså en personlig gåva från Gud som man är skyldig att förvalta och utveckla. Det är den normala betydelsen av engelskans talent och franskans talent, som i sin tur har gett oss svenskans ”talang”. I TV-programmet Talang ”dammsugs Sverige på häpnadsväckande begåvningar i jakt på Sveriges nästa stora talang”. Men om vi utgår från dagens liknelse så handlar den viktigaste talangjakten här i livet inte om att hitta de personer som har de mest häpnadsväckande talangerna, utan om att mångfaldiga de talanger som var och en av oss har fått genom att förvalta dem på bästa sätt.
För det andra så kan vi lägga märke till att de olika tjänarna i liknelsen inte anförtros lika många talenter utan att mannen delade ut sin egendom ”åt var och en efter hans förmåga” (Matt 25:15). Den helige Gregorius den store kommenterar att ”Denna lärdom ur evangeliet manar oss att fundera över huruvida de som tycks ha fått mer i denna värld än andra inte kommer att dömas strängare av världens Skapare; ju större gåvorna är, desto strängare blir räkenskapen för dem. Därför bör var och en vara ödmjuk inför sina talanger i den mån han inser att han bär ett större ansvar.” (Hom. in Ev. 9, 1, citerad i Catena Aurea av S:t Thomas av Aquino) Detta ligger i linje med vår Herres egna ord i Lukasevangeliets tolfte kapitel, där han säger att ”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” (Luk 12:48). Eller för att citera spindelmannens farbror: ”Med stor makt kommer stort ansvar”.
För två veckor sedan firade vi Alla helgons dag. I min predikan då påminde jag om att ”vi alla är kallade att bli helgon”, alltså inte bara prästerna och ordensfolket, även om en mycket stor majoritet av alla kanoniserade helgon är det. Samtidigt kan vi med stöd av dagens evangelium anta att alla troende inte har samma förutsättningar att bli lika stora helgon, och att Gud följaktligen inte heller kräver det av oss. Vi behöver bara koncentrera oss på att efter förmåga göra det bästa vi kan för att förvalta de gåvor som vi har fått, utifrån de förutsättningar som vi har i den tid som är vår. Eller, för att citera en annan fiktiv karaktär, nämligen trollkarlen Gandalf i Ringarnas Herre, som vår påve Leo XIV själv citerade i sin första encyklika Människans storhet: ”Det är inte vår sak att behärska alla världens tidvattenvågor, men vi ska göra det vi kan för att komma de år som blev våra till undsättning och rycka upp ogräset på de åkrar vi känner, så att de som kommer efter oss får en välhållen mark att plöja.” (J.R.R. Tolkien, Ringarnas herre: Konungens återkomst, bok 5, kapitel 9, citerat i Magnifica Humanitas, n. 213)
Under mina två första år som katolik brottades jag mycket med frestelsen till högmod. I min iver som nybliven katolik deltog jag i mässan varje dag, bad större delen av tidegärden, höll 30 minuters inre bön varje morgon och bad rosenkransen på cykeln till och från universitetet och kyrkan, samtidigt som jag bedrev krävande studier i industriell ekonomi. När jag jämförde min yttre fromhet med andras så kunde jag helt enkelt inte låta bli att tänka att jag objektivt sett väl ändå måste vara heligare och bättre än de flesta andra, men jag plågades över detta högmodiga sätt att tänka. Vändningen kom när jag till slut insåg att Gud trots allt kallade mig till att bli präst, och detta inte som någon slags belöning för min fromhet. Det var snarare så att min fromhet var Guds gåva till mig, mina fem talenter, som jag behövde för att kunna bli en bra präst, och att jag i gengäld för detta förtroende skulle få svara för desto mera. Då insåg jag att det var meningslöst att jämföra min fromhet på det yttre planet med dem som Gud kallar till att bli heliga på andra sätt, t.ex. genom att uppoffra sig för sin familj i äktenskapets sakrament och helga världen inifrån med ett civilt arbete, eller som martyrer. Såväl till tjänaren som fick fem talenter som till den som bara fick två sade deras herre: ”Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.” (Matt 25:21, 23) Eller, mer ordagrant, enligt 2026 års översättning: ”Gå in i din herres glädje.”
På tal om äktenskapets sakrament, så fick vi i dagens första läsning höra beskrivningen av ”den goda hustrun” i Ordspråksbokens 31:a och sista kapitel. Jag hänvisade en gång lite skämtsamt till denna bibeltext i ett tal på en bröllopsfest, då jag gratulerade brudgummen till att ha funnit ”en riktig 31:a”. Jag vet inte riktigt varför just denna läsning valts för denna söndag, då den inte har någon uppenbar koppling till evangelieläsningen. Men liksom evangeliet om de tio jungfrurna förra söndagen gav oss ett tillfälle att reflektera över kallelsen till jungfrulighet, så ger denna läsning oss ett tillfälle att reflektera över den gifta kvinnans kallelse. I den hebreiska grundtexten är detta en alfabetisk dikt, och detta mönster har så långt som möjligt även bevarats i den svenska översättningen. Därför börjar den första versen med bokstaven A: ”Att finna en driftig hustru, vem förunnas det – långt mer än pärlor är hon värd.” (Ords 31:10), och den sista versen börjar med bokstaven Ö: ”Överlämna åt henne hennes mödas lön, må hon prisas i portarna för sina verk.” (Ords 31:31). Den nyligen saligförklarade amerikanske ärkebiskopen Fulton Sheen beskrev en gång kvinnans höga kallelse och ansvar med följande ord: ”När en man älskar en kvinna måste han göra sig värdig henne. Ju högre hennes dygd är, ju ädlare hennes karaktär är, ju mer hängiven hon är sanningen, rättvisan och godheten, desto mer måste en man sträva efter att göra sig värdig henne. Civilisationens historia skulle faktiskt kunna skrivas utifrån nivån på dess kvinnor.” Därmed inte sagt att allt ansvar ligger på kvinnorna, men det är ett faktum att ju högre krav kvinnorna ställer på männens dygdighet, desto mer kommer männen vara benägna att leva dygdigt för kvinnornas skull. Och i ett föredrag för ungdomar påminde den salige Fulton Sheen flickorna om betydelsen av att utöva ”skönhetens apostolat”, med vetskapen om att ”när skönhet är dygdig, då är den långt mer tilltalande än någonting annat”.
Låt oss be om nåden att vi upptäcker vilka talanger som Gud har begåvat oss med och att vi som trogna tjänare kan förvalta dem på bästa sätt, så att vi också en dag kan gå in i vår Herres glädje. Amen.
