Votivmässa om den saliga jungfrun Maria på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 3 Joh v. 5–8; Luk 18:1–8.
Kära bröder och systrar
Dagens första läsning var hämtad ur Bibelns näst kortaste bok, Tredje Johannesbrevet. Bland dessa fåtal verser med uppmaningar från Johannes till hans medbroder Gaius så kan vi särskilt lägga märke till den sista meningen: ”Alltså är det vi som måste sörja för dem, så att vi hjälper till att sprida sanningen.” (3 Joh 8, B2000) I 2026 års översättning heter det: ”Vi är alltså skyldiga att ta oss an sådana, så att vi blir deras medarbetare för sanningen.” (Ibid., B2026). ”Medarbetare för sanningen” heter i den latinska Vulgata-översättningen ”Cooperatores veritatis”, och det var påven Benedictus XVI:s valspråk. Under sina 24 år som prefekt för troskongregationen under den helige påven Johannes Paulus II samt sina nästan 8 år som påve var Joseph Ratzinger, sedermera Benedictus XVI, en sann medarbetare för sanningen. Han låg bakom en stor del av förarbetet till Johannes Paulus II:s encyklika om den Katolska Kyrkans morallära från 1993 vid namn Veritatis Splendor, ”Sanningens strålglans”, och hans sista encyklika som påve som gavs ut 2009 hade titeln Caritas in Veritate, ”Kärlek i sanningen”, där han påminde om att kärlek och sanning alltid går hand i hand. Eller som det heter i psalm 85: ”Misericordia et veritas obviaverunt sibi”, ”Barmhärtighet och sanning skall mötas” (Ps 85:11).
Liknelsen om änkan och domaren i dagens evangelium påminner oss om vikten ”att alltid be och inte ge upp” (Luk 18:1). Man skulle kunna fråga sig varför Gud, i likhet med den orättfärdige domaren, ibland låter oss vänta länge och väl på att få det som vi ber om, även när det handlar om bra saker som vi faktiskt behöver. Men då måste vi komma ihåg att det inte är Gud som har behov av våra böner, utan vi själva. Genom att ödmjukt behöva be Gud om det vi behöver så inser vi vårt totala beroende av honom, och vi får dessutom värdigheten att såsom verkliga sekundära orsaker till det som sker kunna delta i Guds verk att upprätthålla skapelsen och leda historiens gång. Om vi förstår att Gud kan ha sina skäl till att han ibland låter oss vänta på att bli bönhörda, då blir dagens liknelse till ett mycket hoppfullt budskap. Om vi har bett ihärdigt om någonting som vi uppfattar som gott, som vänners eller familjemedlemmars omvändelse till den katolska tron, att någon som lider av en kronisk sjukdom ska bli frisk eller att alla krig och väpnade konflikter som äger rum i världen ska ta slut, men efter lång tid fortfarande inte har sett något tydliga bönesvar, då behöver det inte alls innebära att hoppet är ute. Vi kanske bara behöver fortsätta be lite till.
Låt oss be om den saliga jungfrun Marias förbön att vi alla, likt påven Benedictus XVI, blir till goda medarbetare för sanningen, och att vi aldrig ger upp hoppet om bönens makt. Amen.
