Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Tit 2:1–8, 11–14; Ps 37:3–4, 18, 23, 27, 29; Luk 17:7–10.
Kära bröder och systrar
Vi firar idag vår påve Leo XIV:s namne och skyddspatron, den helige påven och kyrkoläraren Leo den store. Leo kom ursprungligen från Etrurien norr om Rom, blev en romersk aristokrat och valdes till påve år 440. Han var en sann herde och själasörjare, som på allt sätt vårdade sig om den sanna och oavkortade trosläran, kraftfullt försvarade Kyrkans enhet och strävade efter att efter förmåga försvara staden Rom mot angreppen från barbarerna och minska deras följder. Han är begravd i S:t Peterskyrkan i Rom, längst fram i det vänstra sidoskeppet, och ovanför altaret finns en stor relief som föreställer hans personliga möte med hunnen Attila utanför Rom, där han vädjade och övertalade honom att inte anfalla staden.
Leo är också känd för sitt bidrag till konciliet i Kalcedon året dessförinnan, där Kristi dubbla naturer som både sann Gud och sann människa debatterades. Leo medverkade inte personligen, men hans legater läste upp en skrivelse från honom som blivit känd under namnet Volymen till Flavianus. Där skrev han bl.a. att ”Då vardera naturens och substansens egenart således bevarades, och de förenades till en enda person, antogs ringheten av majestätet, svagheten av kraften och dödligheten av evigheten. Och för att betala skulden för vårt tillstånd förenades den oförgängliga naturen med den lidande naturen, så att, såsom det var lämpligt för vår vår frälsning, en och samme medlare mellan Gud och människor, människan Jesus Kristus, skulle kunna dö i kraft av den ena naturen och vara oförmögen att dö i kraft av den andra. I den sanna människans hela och fullkomliga natur föddes alltså den sanne Guden, helt och hållet i det som är hans eget, helt och hållet i det som är vårt.” Det berättas att när volymen hade lästs upp så lär de närvarande biskoparna spontant ha utbrustit att ”Petrus har talat genom Leo!”.
Leo den store var också en av de första påvarna som själv tydligt undervisade om påvens överhöghet. I ett brev till biskoparna i Vienne skrev han att Herren ”har lagt det främsta ansvaret på den salige Petrus, ledaren för alla apostlarna; och önskar att Hans gåvor från honom, såsom från Huvudet, skall flöda till hela kroppen, så att var och en som vågar skilja sig från Petrus fasta klippa må förstå att han inte har någon del eller lott i det gudomliga mysteriet” (Brev 10). Och i ett brev till Anastasius, biskop av Thessaloniki, skrev han att ”omsorgen om den universella kyrkan bör samlas kring Petrus enda stol, och ingenting någonstans bör skiljas från dess Huvud” (Brev 14).
Låt oss be om den helige påven Leo den stores förbön för vår nuvarande påve Leo XIV och för hela Kyrkan, att alla som bär det kristna namnet troget håller fast vid den sanna tron på Jesus Kristus, sann Gud och människa, och bevarar enheten i sanningen, i gemenskapen kring Petri efterträdare. Amen.
