Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Vish 6:12–16; 1 Thess 4:13–18; Matt 25:1–13.
Kära bröder och systrar
Vi närmar oss slutet av kyrkoåret. Förra söndagen firade vi Alla helgons dag, i måndags firade vi Alla själars dag, och under hela resten av november månad inbjuder Kyrkan oss särskilt att be för de avlidna, och därmed meditera över döden och de yttersta tingen. Idag och under de tre kommande söndagarna kommer texterna i mässan att handla om den sista tiden, Jesu återkomst och den yttersta domen. Dagens andra läsning ur Paulus första brev till thessalonikerna utgör den traditionella epistelläsningen för begravningar. Första Thessalonikerbrevet är den allra äldsta skriften i det Nya testamentet, och när Paulus skrev det förväntade han sig troligen att Jesus skulle komma tillbaka redan under hans egen generations livstid. Nu när det har gått snart 2000 år sedan Jesu himmelsfärd så är det rent statiskt mest sannolikt att vi kommer behöva vänta minst 2000 år till på hans återkomst. Men egentligen borde vi alltid vara beredda på att Jesus kan komma tillbaka när som helst, precis som den första generationens kristna var.
Paulus påminner hur som helst om vår tro som kristna på själens odödlighet och kroppens uppståndelse. Omedelbart efter vår död kommer vi att genomgå en enskild dom som kommer att bestämma vår eviga utgång. När Jesus kommer tillbaka till jorden på den sista dagen så kommer alla de avlidnas kroppar att uppstå; de rättfärdiga till evigt liv och de orättfärdig till evigt straff (jfr Matt 25:46). Och då skall enligt Paulus ”de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden” (1 Thess 4:16b-17a). Risken för ett evigt straff för dem som valt bort Gud ur sina liv genom att medvetet och frivilligt synda allvarligt mot honom, den risken är verklig. Men även om vi ska ta varning av risken för helvetets straff, så ska vi inte låta oss paralyseras av den. Istället borde vi låta oss uppmuntras och sporras av löftet att de som dör i nådens tillstånd ”alltid kommer att vara hos Herren” (1 Thess 4:17b), och ”ge varandra tröst med dessa ord” (1 Thess 4:18), samt med Guds nåd försöka göra allt vi kan för att komma till himmelen och bli så stora helgon som möjligt.
Med liknelsen om de tio unga flickorna eller jungfrurna i dagens evangelium påminner vår Herre oss också om vikten av att hålla oss vakna, eftersom vi inte vet när dagen och timmen för hans ankomst är inne (jfr Matt 25:13). Olja används på flera sätt inom liturgin, framförallt vid barndop och konfirmation för att beteckna att vi är smorda till kungar, präster och profeter i Kristi efterföljd och att vi har tagit emot den Helige Ande. Oljan i dagens liknelse betecknar enligt kyrkofäder som S:t Hilarius, S:t Hieronymus och S:t Johannes Chrysostomos de goda gärningar och den kärlek till vår nästa som måste åtfölja en levande och frälsande tro på Kristus.
Men själva temat med jungfrur, som är en bättre och mer traditionell översättning av den grekiska grundtextens parthénoi än Bibel 2000:s ”unga flickor”, det har i sig en eskatoligisk innebörd, alltså någonting som påminner oss om de yttersta tingen. I den helige påven Johannes Paulus II:s apostoliska uppmaning Vita Consecrata om det gudsvigda livet från 1996 skriver han att de konsekrerade jungfrurna ”utgör en särskild eskatologisk avbild av den himmelska Bruden och av det kommande livet, då Kyrkan slutligen skall leva ut sin kärlek till Kristus, Brudgummen, i dess fullhet” (n. 7). På tal om hoppet om det eviga livet skriver påven vidare att ”I detta perspektiv förstås bättre betydelsen av det eskatologiska tecken som är utmärkande för det konsekrerade livet. Det består nämligen i läran att detta liv självt framställs såsom en föregripande gestaltning av det kommande Riket. Andra Vatikankonciliet upprepar denna lära och hävdar med eftertryck: ’Det religiösa ståndet … förkunnar … i högre grad den kommande uppståndelsen och det himmelska Rikets härlighet.’ (jfr Lumen Gentium n. 42) Detta åstadkoms särskilt genom valet av jungfrulighet, som av traditionen alltid har uppfattats såsom en försmak av den yttersta tiden, och som redan nu verkar och förvandlar människan i hennes helhet.” (n. 26)
De kvinnor och män som svarar ja till Guds särskilda kallelse att frivilligt avstå från all den naturliga glädje, sinnliga njutning och möjligheten till fortplantning som äktenskapet ger, de utgör ett kraftfullt vittnesbörd om tron på existensen av något ännu högre gott i form av det eviga livet efter döden. Jungfruligheten för himmelrikets skull främjar dessutom i högsta grad föreningen med Gud redan i detta livet. Paulus skriver i sitt första brev till korinthierna att ”En ogift kvinna eller flicka tänker på vad som hör Herren till, på att hon skall vara helig till kropp och själ. Men den gifta kvinnan tänker på vad som hör världen till, hur hon skall vara sin man till lags.” (1 Kor 7:34) Andra Vatikankonciliet har med rätta betonat att alla de troende är kallade till helighet, inte bara prästerna och ordensfolket. Men det senaste konciliet har inte på något sätt upphävt det tridentinska konciliets fördömande av dem som påstår ”att det äktenskapliga ståndet bör anses högre än jungfrulighetens eller celibatets, och att det inte är bättre och saligare att förbli jungfru eller leva i celibat än att ingå äktenskap.” (Session XXIV, Canon X).
Katolska Kyrkans katekes är samtidigt noga med att poängtera att ”Både äktenskapets sakrament och avhållsamheten för Guds rikes skull kommer från Herren själv” och att ”Det är han som ger mening åt såväl äktenskap som jungfrulighet och ger den oundgängligt nödvändiga nåden för att man skall kunna leva i äktenskap eller jungfrulighet i enlighet med hans vilja.” (n. 1620) Den helige Augustinus har sammanfattat jämförelsen med de olika levnadsstånden på ett mycket förtjänstfullt sätt, som även citeras av den helige Thomas av Aquino i Summa Theologiae: ”Liksom det var något gott som Marta gjorde, när hon var upptagen med att tjäna de heliga, men bättre det som Maria gjorde, när hon lyssnade till Guds ord, så lovprisar vi också Susannas godhet i äktenskaplig kyskhet, men vi sätter änkan Annas godhet högre, och ännu högre jungfrun Marias.” (De Bono Conjug. 8, citerat i Summa Theologiae II-II, q.153, a.2)
Låt oss be om nåden att vi alltid håller oss vakna och redo inför Herrens ankomst genom att hålla trons låga vid liv med hjälp av kärleken, och låt oss be för alla dem som Gud kallar till jungfruligheten för himmelrikets skull, att de helhjärtat svarar ja på sin kallelse och på så vis bli till tydliga påminnelser för oss alla om det eviga livet, och att Gud ensam räcker. Amen.
