Votivmässa om den saliga jungfrun Maria på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Fil 4:10–19; Ps 112:1–2, 5–6, 8a, 9; Luk 16:9–15.
Kära bröder och systrar
I dagens första läsning ur Filipperbrevet visar aposteln Paulus prov på vad en äkta inre inre frihet innebär. ”Jag har lärt mig att klara mig med det jag har. Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd. Jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.” (Fil 4:11-12) För att vår kärlek till Gud ska vara ren så måste vi lära oss att älska Gud för den han är, och inte bara för de gåvor som han ger oss. Det gäller att inte så mycket älska Guds gåvor som gåvornas Gud. För att öva oss i att uppnå en sådan ren kärlek till Gud så måste vi utöva olika former av askes. Ordet askes kommer från det grekiska ordet askéô som betyder just att öva eller träna. För att inte vara beroende av sinnliga njutningar måste man i någon mån rent konkret avstå från dem, vilket vi framförallt uppmuntras till under fastetiden och alla fredagar under året. Genom att åtminstone då och då frivilligt avstå från njutningar som i sig är tillåtet, som exempelvis kött, sötsaker eller annan god mat, varma duschar, spel eller sociala medier, så övar vi oss i att inte vara beroende av sådant för att vara lyckliga. Och då blir det heller ingen katastrof om man ofrivilligt tvingas leva ett fattigare och enklare liv där man inte har tillgång till legitima njutningar som dessa. Men framförallt öppnar det som sagt upp för att ännu mer sätta vår tillit till Gud ensam och älska honom med en ännu renare kärlek.
Men, den sanna inre friheten innebär inte bara att kunna hantera att hungra och lida brist utan att klaga på Gud, utan även att kunna vara mätt och leva i överflöd utan att förhäva sig och glömma bort Gud. Den objektivt högsta kallelsen inom kyrkan är inte ordenslivet och dess asketiska liv i form av kyskhet, fattigdom och lydnad, utan biskopsämbetet. Och biskopar, inte minst påven, kan i praktiken inte leva i extrem yttre fattigdom som ökenfäderna, eremiter eller de första franciskanerna. Biskopar, och även vanliga församlingspräster för den delen, blir ofta bjudna på både god mat och andra privilegier som det vore oartigt att tacka nej till. Kanske hade man föresatt sig att hålla en frivillig fasta en fredag eller onsdag, men blir hembjuden till två olika familjer på lunch och middag samma dag, som båda vill bjuda på en brakmåltid. Då måste man ibland så att säga ”offra offret” och artigt äta och dricka vad som bjuds, ty arbetaren är värd sin mat (jfr Luk 10:7, Matt 10:10). I den korta läsningen i tersen idag påminner profeten Samuel kung Saul om att ”Lydnad är bättre än offer” (1 Sam 15:22).
Den som, likt Paulus, har uppnått en sann inre frihet behöver inte längre hela tiden träna sig på att avstå från materiella ting, utan kan säga till Herren: ”Du vet att jag hade kunnat avstå från detta, men jag tar emot det i alla fall som ett tecken på din kärlek.” Ofta är det nämligen inte bara vår nästa som kanske lite klumpigt vill visa oss sin uppskattning genom att ge mat och andra gåvor som man inte bett om, utan Herren själv som vill uttrycka sin kärlek till oss genom att ge oss något som han vet att vi tycker om. Äkta kärlek handlar både om att ge och ta emot.
Låt oss be om den saliga jungfrun Marias förbön att vi liksom henne själv och den helige aposteln Paulus kan uppnå en sann inre frihet, så att vi både kan älska Gud med ett rent hjärta och glädja oss åt att ta emot hans kärlek. Amen.
