Högmässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Upp 7:2–4, 9–14; Ps 24:1–6; 1 Joh 3:1–3; Matt 5:1–12a.
Kära bröder och systrar
Idag på Alla helgons dag inbjuds vi att vörda alla helgon som någonsin har levt, kända som okända. I det senaste utgåvan av det romerska martyrologiet från 2004 finns 6658 namngivna helgon, och ytterligare 6881 icke namngivna martyrer. Det är betydligt fler än de 178 helgon som finns nedtecknade i kalendariet för vårt stift, men förmodligen fortfarande bara en bråkdel av alla de oräkneliga helgon som faktiskt är i himlen. I dagens första läsning ur Uppenbarelseboken hörde vi aposteln Johannes berätta om hur han såg ”en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk” (Upp 7:9). Så samtidigt som vi idag inbjuds att låta oss inspireras av alla Kyrkans stora och kända helgon och be om deras förbön, så utgör Alla helgons dag samtidigt en påminnelse om att vi alla är kallade att bli helgon. Vår biskop och kardinal Anders Arborelius har nyligen gett ut en bok med titeln ”Kallade till helighet”. I inledningen skriver han bl.a. att ”Gud är helig och bara han. Det är heligheten som kännetecknar Gud mer än något annat. […] Ändå […] vill han att vi skall bli honom alltmer lika, alltmer gudslika. […] Vårt liv går ut på att bli heliga, gudslika. Hur otroligt det än låter är det kärnan i vår tro.”
Att bli helig innebär alltså att bli lik Gud. Och Bibeln säger att ”Gud är kärlek” (1 Joh 4:8). För att bli lika Gud måste vi därför lära oss att älska som Gud, genom att växa så så mycket som möjligt i den teologala eller gudomliga kärlekens dygd. Det är också detta som helgondikasteriet i Vatikanen utgår från när de bedömer huruvida någon förtjänar att vördas av hela Kyrkan som ett helgon. Men varför ska vi bli heliga, och vilka synliga tecken finns det på att någon har uppnått helighet? Svaren på båda dessa frågor får vi i dagens evangelium, saligprisningarna. Saligprisningarna inleder Jesu bergspredikan och utgör hjärtat av Jesu förkunnelse (KKK 1716). Saligprisningarna presenteras också i inledningen av den tredje delen av Katolska Kyrkans katekes, som handlar om Kyrkans morallära. Katekesen säger att ”Saligprisningarna är ett svar på den naturliga längtan efter lycka” (KKK 1718) och att de ”avslöjar målet för den mänskliga existensen och slutmålet för de mänskliga handlingarna: Gud kallar oss till sin egen salighet.” (KKK 1719) Att ta del av Guds helighet innebär alltså att ta del av Guds egen lycka, salighet eller lycksalighet. Och det är den främsta motivationen till att vi borde sträva efter att med Guds hjälp bli heliga som han. Gud älskar oss och vill oss väl, nämligen att vi ska bli lyckliga. Å ena sidan visar vi vår kärlek till Gud genom att lyda hans bud. Men Gud har först och främst visat sin kärlek till oss genom att ge oss sina bud, som visar oss hur vi ska leva för att bli lycksaliga som han. Vi kan inte skada Gud eller göra honom mindre lycksalig genom att synda. Däremot skadar vi oss själva och blir mindre lycksaliga när vi syndar. Och eftersom Gud älskar oss och vill oss väl så har han medlidande med oss när vi skadar oss själva genom synden.
Vägen till salighet som presenteras av saligprisningarna kan dock tyckas en aning kontraintuitiv. ”Saliga de fattiga”, ”saliga de som sörjer”, ”saliga de som förföljs” ‒ det låter som rena motsägelser. Och det är sant att det inte nödvändigtvis leder till en omedelbar, påtaglig salighet att leva enligt saligprisningarna. Saligprisningarna utgör synliga tecken på att man i olika hög grad har uppnått den gudomliga kärlekens dygd. Och en dygd förvärvar man inte i en handvändning. Katekesen definierar dygd som ”en inre hållning hos människan att ständigt och beslutsamt göra det goda” (KKK 1803). Det gäller därför att tålmodigt under lång tid hålla ut i att leva enligt saligprisningarna innan den utlovade saligheten blir påtaglig. Helt och fullt saliga kommer vi inte att bli förrän i himmelriket. Först där kommer vi att bli fullständigt tröstade och mättade, och åtnjuta det saliga skådandet av Gud ansikte mot ansikte. Men redan genom att leva enligt saligprisningarnas anda här i världen får vi en försmak av den definitiva salighet som vi utlovas, framförallt eftersom de låter oss leva i hoppet om saligheten, i väntan på vår frälsares Jesu Kristi återkomst.
Saligprisningarna visar också i stigande grad hur man uppnår allt högre salighet, och därmed kärlek och helighet. Den första saligprisningen utgör en bra början. Att vara fattig i anden innebär att vara medveten i sin ande om att vara helt beroende av Gud, och att som konsekvens av detta leva ut någon form av materiell fattigdom och enkelhet. Kanske är den helige Franciskus som bäst uttrycker denna saligprisnings anda, honom vars himmelska födelsedag vi firade 800-årsjubiléet av för en knapp månad sedan. Ännu högre upp på salighetens och den gudomliga kärlekens stege finner vi saligprisningen av de renhjärtade, och det som utlovas är det som den helige Thomas av Aquino beskriver som vår högsta åstundan, nämligen att se Gud. Samma sak utlovas i dagens andra läsning ur första Johannesbrevet, där aposteln försäkrar att ”när [Gud] uppenbarar sig kom mer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.” (1 Joh 2:2) Att vara renhjärtad innebär inte bara att vara fri från sexuella synder, även om det förutsätter detta. Det innebär även att ha rena intentioner i allt man gör, genom att bara söka Guds ära och andra människors bästa. Den helige Carlo Acutis, som dog femton år gammal i leukemi år 2006 och helgonförklarades förra året, han utgör ett bra exempel på att hjärtats renhet inte bara är möjlig, utan även bland tonårskillar i vår tid. Och bland alla heliga jungfrur som levt ut denna saligprisning till fullo så kan man särskilt nämnda den heliga Maria Elisabeth Hesselblad och den heliga Thérèse av Jesusbarnet, som finns avbildade på statyer på vänster sida i vår kyrka.
Men det högsta beviset på kärlek till Gud, som följaktligen leder till den högsta graden av salighet, det är martyriet, dvs. att bli förföljd för rättfärdighetens skull och vara beredd att offra sitt liv för tron på Kristus. Bland dem som gjort detta finner vi först och främst apostlarna, som finns avbildade på fönstren i det övre galleriet av vår kyrka. Och bland de allra saligaste helgonen finns de som förärats med både jungfrulighetens och martyriets dubbla krona, som exempelvis musikens skyddshelgon, den heliga Cecilia, som finns avbildad på kyrkfönstret bakom orgeln.
Låt oss idag på Alla helgons dag be om alla helgons förbön, att vi får upptändas av en brinnande längtan att efterfölja deras exempel, och genom att leva i saligprisningarnas anda uppnår den lycksalighet och helighet som Gud vill dela med sig av till oss. Amen.
