Högmässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Syr 50:1, 3-4, 6-7; Ps 16:1-2, 5, 7-8, 11; Gal 6:14-18; Matt 11:25-30.
Kära bröder och systrar
Igår var det exakt 800 år sedan den helige Franciskus av Assisis transitus, dvs. hans övergång från jordelivet till det eviga livet i himmelriket. Det är med anledning av detta jubiléum som påven Leo XIV har utnämnt detta år till ett franciskanskt jubelår, och uppmuntrat till vallfärder till kyrkor med franciskansk anknytning genom att belöna detta avlat, dvs. efterskänkande av syndens timliga straff. Eftersom vår tillförordnade kyrkoherde p. Ludvig är franciskan så har vårt stift inkluderat Kristus Konungens kyrka bland vallfartskyrkorna under detta jubelår, och därför har biskopen också beviljat att vi firar den helige Franciskus idag på hans festdag den 4 oktober, istället för den innevarande söndagen.
Den helige Franciskus föddes 1181 i Assisi i Umbrien. När hans far Pietro Bernardone kom hem från en handelsresa till Frankrike några månader senare bestämde han att ge honom namnet Franciskus, som betyder fransman. Franciskus far var en mycket rik och framgångsrik tyghandlare, och i sin ungdom gick Franciskus i sin fars fotspår och levde ett lättsinnigt liv i lyx och festande. Sakta men säkert började han dock omvända sig till Gud, och han bad allt oftare. Den avgörande händelsen var när han fick syn på en spetälsk, som till att börja med gjorde ett frånstötande intryck på honom med sitt vanställda utseende och sin stank. Men Franciskus lyckades övervinna denna spontana aversion mot den spetälske och gick fram och kysste hans hand. Efter att den spetälske mannen kysst honom tillbaka så fylldes Franciskus av en djup, inre glädje.
Inte långt därefter besökte han en gammal, förfallen kyrka i San Damiano, och hörde Kristus tala till honom från krucifixet: ”Franciskus, bygg upp min kyrka, som du ser ligger i ruiner”. Franciskus tolkade till att börja med dessa ord bokstavligt och började bygga upp kyrkan i San Damiano, och så småningom även andra kyrkor. Dagens första läsning ur Syraks bok gör en parallell mellan Franciskus och översteprästen Simon, som ”på sin tid [lät] reparera helgedomen och sätta templet i stånd” (Syr 50:1). För att få råd till dessa kyrkreparationer började Franciskus utan tillåtelse ta av sin fars tyger och sälja dem vidare, men han blev till slut blev påkommen och ställd till rätta inför stadens biskop. Biskopen bad Franciskus att lämna tillbaka det som han hade stulit till sin far, och det gjorde han. Men inte bara det, han lämnade bort precis allt han ägde, inklusive de vackra kläderna som han hade fått av sin far, och inför hela folkförsamlingen kungjorde han att ”Pietro Bernardone är inte längre min far. Från och med nu kan jag säga med full frihet: ’Fader vår, som är i himmelen’.” Det var början på den helige Franciskus nya liv i evangelisk fattigdom och enkelhet, helt inriktat på Gud.
Så småningom började han förstå att Kristus inte bara kallade honom till att bygga upp kyrkobyggnader, utan till att bygga upp hela hans Katolska Kyrka över hela jorden. Han började vandra runt och uppmana till bot och bättring samt förkunna Guds kärlek till hela skapelsen. Franciskus fick inom kort han flera efterföljare, och för att organisera deras gemensamma liv skrev han en mycket kortfattad ordensregel, som blev godkänd av påven. Tillsammans med den heliga Clara grundade han även en nunneorden, klarissorna, samt en tredje orden av botgörare som skulle leva ute i världen.
Franciskus gav orden namnet Ordo Fratrum Minorum, de mindre brödernas orden. Efter Franciskus död uppstod lite delade uppfattningar om hur strikt fattigdomsidealet skulle tolkas, vilket gav upphov till den förgrening som kom att kallas konventualfranciskaner, som började leva i större konvent i städerna. På 1400-talet började några av lekmannamedlemmarna i den tredje orden att leva kommunitetsliv och avlägga ordenslöften, vilket ledde till att den tredje reguljära orden för botgörare grundades. 1500-talet uppstod även kapucinerna, som ville återgå till en mer striktare tolkning av Franciskus regel. Alla dessa fyra grenar av franciskanorden är aktiva i Sverige, men tyvärr inga klarissor.
Den helige Franciskus försökte gå så nära han kunde i Jesu fotspår. Även om han inte vigdes till präst utan endast till diakon, så kan man ändå med rätta beskriva honom som en alter Christus, en andre Kristus. Han gjorde utan att tvekan aposteln Paulus ord i Galaterbrevet till sina egna, som vi hörde i dagens andra läsning: ”Jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst och död för mig och jag för världen.” (Gal 6:14). Som tecken på hans förening med Kristus mottog han mot slutet av sitt liv Jesu sårmärken, stigmata, på sina händer, fötter och sida. Den helige Franciskus är framförallt känd för sin radikala fattigdom, enkelhet och ödmjukhet, hans iver att sprida evangeliet, hans kärlek till nästan och hans omsorg om skapelsen, allt förenat med en uppriktig evangelisk glädje.
Dekretet från Vatikanen som utlyste jubelåret säger att ”Vår tid skiljer sig inte särskilt mycket från den tid då Franciskus levde, och just i detta ljus är hans undervisning kanske ännu mer giltig och begriplig i dag. När den kristna kärleken tynar bort, okunnigheten och omoralen breder ut sig och de som framhäver samförståndet mellan folken gör det mer av egoism än av en uppriktig kristen anda; när det virtuella tar överhanden över det verkliga, då blir konflikter och socialt våld en del av vardagen och freden blir för varje dag allt osäkrare och mer avlägsen.”
Låt oss be om den helige Franciskus förbön idag när vi firar 800-årsjubiléet av hans himmelska födelsedag, att vi alla var och en efter vår förmåga kan efterlikna hans föredöme i att gå i Kristi fotspår. Amen.
