Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Pred 3:1–11; Ps 144:1a, 2a–c, 3–4; Luk 9:18–22.
Kära bröder och systrar
”Allt har sin tid.” (Pred 3:1) Det är budskapet i dagens första läsning ur Predikarens bok. Gud själv är evig och oföränderlig och står utanför tiden, men i sin oändliga vishet har han ordnat den synliga världen och det mänskliga livet på så sätt att vi ständigt genomgår förändringar. Han har gett oss en naturlig rytm mellan arbete och vila i dagens och årets skiftningar, och även i det andliga livet förekommer både tider av andlig tröst som vi tacksamt får ta emot, och tider av andlig misströst där vi ödmjukt får be om Guds hjälp. För oss som utsätts för dessa rytmiska förändringar i tillvaron så gäller det att lita på att Gud leder oss genom allt detta, att han är den fasta klippan som vi alltid kan luta oss tillbaka på, och att ingenting sker som han inte vill eller åtminstone tillåter. På så vis kan vi behålla ett inre lugn och förtröstan på Gud oavsett vad som händer. Aposteln Jakob skriver att ”Får någon av er lida skall han be; är någon glad skall han sjunga glädjepsalmer.” (Jak 5:13) Och aposteln Paulus skriver: ”Jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.” (Fil 4:12-13)
I dagens evangelium hörde vi Petrus bekännelse av Jesus som Messias. Jesus hade inte öppet avslöjat sin identitet för folket, och även efter Petrus bekännelse av honom inför de andra lärjungarna ”förbjöd [han] dem strängt att tala om det för någon”. Varför är Jesus så diskret? Varför säger han inte öppet vem han är och visar sin makt? Då skulle väl alla komma till tro på honom? Man frestas lätt att säga som några av judarna sade till Jesus under tempelinvigningsfesten: ”Hur länge skall du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet.” (Joh 10:24) Men det finns flera goda skäl till varför Gud inte omedelbart ger sig till känna för oss. I förrgår såg jag filmen Odysséen på bio, Christopher Nolans mastodontfilmatisering av Homeros grekiska nationalepos från 700-talet f.Kr. Odysseus, kungen av den grekiska stadsstaten Ithaka, är på väg hem efter segern över Troja, men hamnar på villovägar, och vid ett tillfälle får han rådet att inte förvänta sig att bli mottagen med öppna armar när eller om han kommer tillbaka. Detta var vad Agamemnon, den mäktigaste av de grekiska kungarna hade gjort, men vid hemkomsten blev han omedelbart mördad av sin maka och hennes älskare, som hade tagit hans plats medan han var borta. Odysseus får därför rådet att vid sin eventuella hemkomst inte omedelbart avslöja sin identitet, utan först känna av läget för att se om han verkligen är välkommen.
Det är slående hur redan diktandet hos de gamla grekerna innehöll så många frön till Guds Ord, som världens Skapare hade lagt ner i deras hjärtan för att förbereda hedningarna inför mottagandet av evangeliet. Jesus behöver visserligen inte komma till oss förklädd för att ta reda på om han är välkommen i våra hjärtan eller inte, för ”han visste av sig själv vad som fanns i människan”. (Joh 2:25) Men han väljer ändå i likhet med Odysseus att inte omedelbart avslöja sin sanna identitet för oss, för att ge oss en chans att med hjälp av den Helige Ande själva komma fram till detta, och frivilligt bekänna vår tro på honom och älska honom. Och trots att han är konungarnas konung så fick han till slut ”lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad”, eftersom de hade fäst sina hjärtan vid någonting annat, precis som den mäktigaste av de grekiska kungarna i Odysséen. Även den grekiske filosofen Platon skrev i dialogen Staten ca 375 f.Kr. att den fullkomligt rättfärdige mannen kommer att ”bli piskad, torterad, slagen i bojor och få ögonen utbrända, och efter alla dessa hemskheter kommer han till slut att spetsas på en påle…” Men i allt detta får vi inte glömma bort de sista av Jesu ord i dagens evangelium, precis som lärjungarna gjorde, nämligen att Människosonen även ska ”bli uppväckt på tredje dagen”.
Det finns ”en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp”. Låt oss be om nåden att vi liksom Petrus frimodigt kan bekänna vår tro på att Jesus är Messias, leva troget i Jesu efterföljd i den fulla gemenskapen med honom och hans ställföreträdare, Petri efterträdare i hans heliga Katolska Kyrka, i hoppet om att vi alla också en dag precis som Jesus också kommer att uppstå från de döda. Amen.
