Mässa på latin under Stiftsungdomsdagarna i Skara och i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Hes 33:7-9; Ps 95:1-2, 6-9; Rom 13:8-10; Matt 18:15-20.
Kära bröder och systrar
I dagens evangelium undervisar Jesus oss om det som man brukar kalla för broderlig tillrättavisning. Även om vi gör vårt bästa för att med Guds nåd följa Jesus och hålla hans bud, så är det på grund av vår fallna natur dessvärre ofrånkomligt att vi då och då sårar våra medmänniskor. Till och med om man har goda intentioner så kan det hända att man helt omedvetet gör sådant som skadar eller irriterar andra människor, på grund av att man har vinnlagt sig med dåliga vanor eller inte har blivit tillräckligt bra uppfostrad. Ibland kan vårt samvete väcka oss till att inse att vi har gjort fel, och driva oss till att be om förlåtelse. Men vi kan också hjälpa varandra att bli medvetna om våra brister genom att kärleksfullt påpeka när någon har gjort fel. Man skulle kunna tänka att det allra mest kristliga man kan göra när man har blivit sårad av någon som inte ber om förlåtelse, det är att tyst bära oförrätten, förlåta den andre även om han eller hon inte har bett om förlåtelse, glömma det hela och gå vidare. Och visst, när det gäller små, obetydliga fel som andra begår ovetandes och kanske har svårt att göra någonting åt, t.ex. att smacka när man äter eller att använda många onödiga utfyllnadsord som ”vahettere” och ”asså”, då kan det kanske åtminstone till en början vara bäst att försöka ha överseende med det hela istället för att ständigt klaga. Det är aldrig särskilt kul att få ta emot anmärkningar av andra, och ofta ganska jobbigt att ta sig mod att korrigera andras brister också.
Men broderliga tillrättavisningar är faktiskt kärleksgärningar, som det inte bara är tillåtet och rekommenderat att göra, utan i vissa fall rentav även vår plikt. Målet med våra liv här på jorden, det är att komma till tro på den ende och treenige Guden, Fadern, Sonen och den Helige Ande, och att därefter växa så mycket som möjligt i kärlek till honom och till våra medmänniskor för Guds skull, och därmed också växa i hoppet om det eviga livet tillsammans med Gud och helgonen i himmelriket. Ju mer vi hinner växa i den gudomliga kärlekens dygd under vårt jordeliv, desto större kapacitet kommer vi ha att ta emot Guds oändliga kärlek i himmelen. Därför finns det ingenting som är mer prioriterat än att växa så mycket som möjligt i den gudomliga kärleken, och därmed bli så stora helgon som möjligt. Och vi kan hjälpa varandra att synda mindre och växa i kärlek genom att ge varandra broderliga tillrättavisningar. Därför är broderliga tillrättavisningar i första hand en kärleksgärning gentemot den som tar emot den. När den heliga Maria Goretti 11 år gammal utsattes för ett våldtäktsförsök av sin nio år äldre pornografiberoende granne Alessandro Serenelli, så gjorde hon våldsamt motstånd, inte primärt för att bevara sin egen jungfrulighet, utan framförallt av omsorg för Alessandro, för att hindra honom från att begå en dödssynd och hamna i helvetet. När hon vägrade högg han ihjäl henne, men tack vare hennes förböner för honom från himmelen så omvände han sig 32 år senare, och levde därefter ett asketiskt liv som franciskanbroder i botgöring för sina synder under resten av sitt liv.
Men självklart innebär broderliga tillrättavisningar indirekt också kärleksgärningar gentemot dem som tack vare dem inte kommer utsättas för lika många oförrätter av dem som blivit tillrättavisade. Och även om man själv tänker att man kan stå ut med en kompis irriterande beteende så kan det komma till en gräns där man tappar tålamodet och blir så irriterad att man inte klarar av att vara lika vänlig längre, även om man skulle vilja. Det är också kärleksfullt att ge tillrättavisningar när någon har gjort något som inte alls är moraliskt ont utan bara pinsamt, som att glömma stänga gylfen eller ha matrester kvar runt munnen. Det är klart att det är lite pinsamt för båda när man påpekar något sådant, men ännu pinsammare när den andre inser att han eller hon gått runt hela dagen på det sättet.
Även om broderliga tillrättavisningar i grund och botten är kärleksgärningar, så måste de ges på rätt sätt för att verkligen vara kärleksfulla. Självklart ska man inte påpeka andras fel på ett brutalt och okänsligt sätt inför alla andra på ett sätt som allvarligt sårar den som har gjort fel. Precis som man får lära sig under skyddsvaktsutbildningen i lumpen så förespråkar Jesus något som man skulle kunna kalla för en eskaleringstrappa. ”Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum.” (Matt 18:15) Det är det första steget. Först om den andre inte vill lyssna ens om man har tagit med sig en eller två andra kan man prata om det med resten av församlingen, åtminstone om det gäller en allvarlig sak som skadar det gemensamma bästa. Men vi frestas lätt att göra precis tvärtom, nämligen att först skvallra för alla andra om någons brister bakom dennes rygg, istället för att börja med att ta upp det i enrum med personen det gäller. Att medvetet svärta ned någon annans rykte på det här sättet hjälper inte ett dyft med att förbättra situationen, och kan vara syndigt och rentav straffbart som förtal även om ryktena är sanna.
Det fanns en hel del katoliker som hade svårt att förstå sig på den förre påven Franciskus sätt att leda Kyrkan, och vissa drog sig inte för att offentligt kritisera honom. Broderliga tillrättavisningar kan och bör göras även mot ens överordnade, inklusive påven, men man måste då se till att göra dem med ännu större finkänslighet och respekt. Och enligt principerna som Jesus ger i dagens evangelium så ska man som sagt alltid börja med att prata med personen i enrum. Vår biskop Anders har berättat om de nordiska biskoparnas senaste så kallade ad limina-besök hos påven Franciskus i Rom. Påven bad då uppriktigt biskoparna att ärligt dela med sig av all konstruktiv kritik som de skulle kunna tänkas ha mot honom – men på villkor att det skulle stanna inom rummet dem emellan. Självklart är det ofrånkomligt att katoliker och andra människor över hela världen har synpunkter på hur en offentlig person som påven sköter sitt jobb, men vi kan tryggt lita på att påvens närmaste medarbetare, kardinalerna och biskoparna, fyller sitt uppdrag att vid behov tillrättavisa honom. Så ni, unga katoliker i Sverige, behöver inte se det som er plikt att skriva brev till påven varje gång han gör något som ni tycker är dåligt. Däremot kan och bör ni utan tvekan ta mod till er att påpeka bristerna hos oss präster, bara det sker med kärlek och respekt.
Det sista steget i eskaleringstrappan för broderlig tillrättavisning är att betrakta en obotfärdig syndare som ”en hedning eller tullindrivare” (Matt 18:17), alltså någon som står utanför Kyrkans gemenskap. Men det betyder inte alls detsamma som att betrakta någon som ett hopplöst fall. Tänk på hur Jesus själv behandlade hedningar och tullindrivare. Han åt och drack tillsammans med dem och påpekade att det inte är de friska som behöver läkare utan de sjuka, och att han inte hade kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare (jfr Luk 5:31).
Låt oss be om nåden att vi får mod att vid behov ge broderliga tillrättavisningar till andra på ett kärleksfullt och respektfullt sätt, att vi själva blir ödmjuka nog att kunna ta emot broderliga tillrättavisningar utan att omedelbart försöka skylla ifrån oss, och att vi på så sätt kan hjälpa varandra att synda mindre, växa i kärlek, och i Jesu efterföljd vinna både ”Guds och människors välbehag” (Luk 2:32). Amen.
Fader Gustavs predikningar 