22 söndagen ”under året” A

Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jer 20:7–9; Rom 12:1–2; Matt 16:21–27.

Kära bröder och systrar

I evangeliet förra söndagen hörde vi om hur Simon Petrus i alla apostlarnas namn för första gången bekände tron på att Jesus är ”Messias, den levande Gudens Son” (Matt 16:16). Jesus hade stegvis låtit apostlarna ana sig fram till detta, och Simon Petrus tog det avgörande steget efter att Jesus ställt den ledande frågan ”Vem säger ni att jag är?” (Matt 16:15). När Jesus väl klargjort för lärjungarna att han är den utlovade Messias, Guds Son, går han omedelbart vidare i sin pedagogik med att ”förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen.” (Matt 16:21) Jesus kunde inte gärna ha börjat med att tala om sitt lidande innan lärjungarna kommit till tro på att han är Messias. Samtidigt var det nödvändigt att han började tala om sitt lidande så fort lärjungarna kommit fram till tron på att han är Messias, för att de inte lämna dem med en felaktig uppfattning om hurdan denne Messias är, eftersom ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Matt 20:28).

Petrus reaktion på Jesu första förutsägelse om sitt lidande kan tyckas omsorgsfull. ”Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” (Matt 16:22) Att Jesus tillrättavisar Petrus så kraftfullt beror dels på att Satan använder sig av Petrus för att fresta Jesus att svika sitt uppdrag att frälsa världen genom att lida och dö på korset, en frestelse som Jesus med all kraft vill avvärja. Men bakom Petrus omsorgsfulla ord gentemot Jesus kan man även urskönja en viss grundläggande egoism och strävan efter att själv undvika lidanden. Petrus och de andra apostlarna hade redan fattat beslutet att följa Jesus. Om Jesus som deras herre och mästare måste lida och dö, då är risken utan tvekan stor att de också måste gå samma öde till mötes. Och det är just vad Jesus strax därefter klargör också: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” (Matt 16:24)

När någon omvänder sig till Kristus och hans Kyrka, då får man vanligtvis erfara en inledande tid av andlig tröst och påtaglig glädje. Gud uppmuntrar oss för att bekräfta att vi är på rätt väg. Bland det 30-tal ungdomar från vår församling som ska konfirmeras den 12 september är det åtta stycken, nästan en fjärdedel, som på eget initiativ bestämt sig för att bli katoliker redan som tonåringar, och som antingen döptes eller togs upp i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap i våras. Och i den nya konfirmandgruppen som börjar på måndag så är det fem ungdomar, nästan en femtedel, som själva valt att konfirmeras i Katolska Kyrkan trots att de är döpta i andra kristna samfund. Dessutom finns det ytterligare en 15-åring som hade velat börja i konfirmationsundervisningen men som inte fick för sina föräldrar, och som ni gärna får be särskilt för. Utöver dessa tonårskonvertiter finns det som vanligt även ett stort antal unga och mindre unga vuxna som uttryckt sitt intresse för att delta i församlingens introduktionskurs i Katolska Kyrkans tro, lära och liv som börjar måndagen den 14 september kl. 19.

Att den här tydliga trenden med tonåringar och unga vuxna som söker sig till den Katolska Kyrkan ser ut att hålla i sig, det är givetvis mycket glädjande. Och vi får be att alla dessa unga konvertiter får den andliga tröst samt uppmuntran från Gud och oss församlingsmedlemmar som de behöver för att känna sig välkomna i Kyrkan och fortsätta på sin vandring. Men, man kan inte räkna med att den andliga ”smekmånaden” pågår hur länge som helst. Om vi vill bli verkliga lärjungar till Jesus, då måste vi förr eller senare också följa honom genom att bära vårt kors i hans efterföljd. För att vår tro ska bli ren och äkta så prövar Gud den genom att tillåta att vi utsätts för olika former av prövningar och lidanden. Om man några månader efter sin omvändelse känner att man håller på att förlora tron eftersom man inte längre känner samma entusiasm för Kristus, Kyrkan och bönen som tidigare, då är det tvärtom ett tecken på att ens tro är på väg att stärkas – förutsatt att man består provet. Men så länge man är förberedd på detta och har förstått att det hör till en normal andlig utveckling och Guds pedagogik samt litar på och ber om hans nåd, då behöver man inte vara rädd för att misslyckas med provet och förlora tron.

I sitt bryska svar till Petrus hörde vi Jesus säga ”Håll dig på din plats, Satan” (Matt 16:23). I den latinska Vulgata-översättningen heter detta ”Vade post me, Satana”, ordagrant ”Gå bakom mig, Satan”. Det är härifrån de inledande orden i exorcism-formeln på den välkända Benedictus-medaljongen är hämtade: ”Vade retro Satana! Nunquam suade mihi vana! Sunt mala quae libas. Ipse venena bibas!”, ”Vik hädan, Satan! Förled mig aldrig med fåfängligheter! Det du bjuder är ont. Drick själv giftet!” När vi plågas av frestelser från djävulen, som lockar oss att överge Jesus och vägen som leder till den sanna lyckan och det eviga livet i himmelriket, då kan vi ta efter Jesu eget exempel och upprepa dessa ord: ”Vade retro Satana!”. Och detta gärna på latin, eftersom det är den romerska ritens traditionella, heliga språk och som djävulen därför inte tycker om, åtminstone om man ska tro den berömde exorcisten Gabriel Amorth. Och som ett sätt att ständigt be denna bön kan man bära en Benedictus-medaljong runt halsen eller på sin rosenkrans, korrekt exorciserad och välsignad av en katolsk präst eller diakon.

I dagens andra läsning har vi nått fram till de fem sista kapitelen av Romarbrevet, som utgörs av moraliska uppmaningar, på grekiska parainesi (parainesis), snarare än dogmatiska utsagor som i de elva första kapitlen. Inledningen av denna parenes utgör den kanske viktigaste sammanfattningen av vad vi måste göra för att bära vårt kors i Jesu efterföljd och bli heliga, och som därför används som kort läsning i tidegärden på helgondagar, nämligen att ”frambära [oss] själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud” (Rom 12:1). Istället för att klaga över vårt dagliga, tröttsamma arbete och alla andra former av kroppsliga och själsliga lidanden som vi får genomgå här i världen, så kan och bör vi acceptera detta som en del av Guds plan för vår helgelse och förena det med Jesu offer för världens frälsning i eukaristin, tillsammans med vår bön, våra tacksägelseämnen och alla våra goda gärningar.

Låt oss be om nåden att vi kan se Guds finger i alla lidanden som vi får gå igenom, att vi kan genomskåda och motstå djävulens alla frestelser, och att vi får kraft att troget bära vårt kors i Jesu efterföljd, så att vi ständigt växer i helighet och till sist når fram till det eviga livet. Amen.