Torsdag i 2 påskveckan

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 5:27–33; Ps 34:2, 9, 17–20; Joh 3:31–36.

Kära bröder och systrar

Det är inte helt klart vem som talar i dagens evangelium. I det svenska lektionariet står det som inledning precis som de senaste dagarna ”Vid den tiden sade Jesus till Nikodemos”, men det har den tidigare ordföranden för den liturgiska nämnden uttryckligen sagt ska strykas. I det engelska lektionariet står det att det är Johannes Döparen som talar till sina lärjungar. Och i det latinska lektionariet står ingen inledning över huvud taget, som om det vore en kommentar av evangelisten själv. Men oavsett vem som ursprungligen uttalat dessa ord så är det en del av Guds ofelbara ord. Och det mest centrala i detta budskap, som vi även hörde i evangeliet igår, är att ”Den som tror på Sonen har evigt liv. Men den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.” (Joh 3:36). Evangeliet, det glada budskapet innebär att var och en som tror att Jesus Kristus är Guds Son och att Gud har uppväckt honom från de döda och som i ord och handling bekänner denna tro, han har evigt liv. Men vad händer då med dem som inte tror? Vi kan aldrig veta säkert. Men för dem som aktivt vägrar att tro på Jesus, då finns det ingen möjlighet till evigt liv i himmelen tillsammans med honom. Det grekiska ordet som översatts med ”vägra att tro” i dagens evangelium är apeithéô, vilket inte bara betyder avsaknad av tro utan just en aktiv vägran att lyda eller låta sig övertygas.

I läsningen ur Apostlagärningarna hörde vi Petrus och de andra apostlarna säga till översteprästen att ”man måste lyda Gud mer än människor” (Apg 5:29). I normala fall talade översteprästen med gudomlig auktoritet. Men, efter att Guds Son stigit ner på jorden som människa så trumfar hans auktoritet den hos översteprästen och de andra rådsmedlemmarna, vilket var en av de huvudsakliga anledningarna till att de ville och lyckades få honom korsfäst. Jesus har i sin tur fört vidare sin auktoritet till Petrus och de andra apostlarna med orden ”den som tar emot er tar emot mig” (Matt 10:40). Och i och med att han utnämnde Simon Petrus till den synliga Klippan för sin Kyrka, så gav han honom auktoriteten att fälla det yttersta avgörandet i alla eventuella tolkningstvister som skulle uppstå. Vi kan därför inte använda Petrus ord mot hans egen efterträdare, påven, om vi tycker att påven har fel, med hänvisning till att ”man måste lyda Gud mer än människor”. Det gör dock exempelvis den helige Pius X:s prästbrödraskap, FSSPX, som menar att det råder en så pass allvarlig krissituation i Kyrkan eftersom man enligt deras mening inte kan vara säker på sin frälsning om man som romersk katolik inte firar mässan enligt det gamla tridentinska missalet, och att de för att säkerställa tillgången till denna mässform därför är berättigade att viga nya biskopar mot påvens uttryckliga vilja, trots att detta är belagt med automatisk exkommunikation enligt kyrkolagen.

Om det hade varit omöjligt att komma i kontakt med påven för att få hans tillstånd att viga nya biskopar, vilket exempelvis var fallet bakom järnridån, då skulle man visserligen kunna rättfärdiga biskopsvigningar utan uttryckligt påvligt mandat. Men i slutändan är det påven själv och ingen annan som har auktoritet att bedöma vad som utgör en nödsituation, och att hävda att man inte gör någonting fel när man handlar i uttrycklig olydnad mot påven, med hänvisning till att man måste lyda Gud mer än människor, det är rent ut sagt struntsnack. Det innebär i själva verket att man lyder sin personliga tolkning av Guds vilja mer än den rättmätiga auktoriteten i form av Kristi ställföreträdare.

Låt oss be om nåden att vi själva och alla som utger sig för att vara katoliker blir alltmer följsamma att i allt lyda Guds vilja med våra liv, och låt oss be för alla dem som vägrar att tro på Kristus eller lever i öppen trots mot hans ställföreträdare, att de får nåden att öppna sina hjärtan för den fulla sanningen om Jesus Kristus och hans Kyrka. Amen.