Familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 10:25–26, 34–35, 44–48; Ps 98:1–4; 1 Joh 4:7–10; Joh 15:9–17.
Kära bröder och systrar
I såväl dagens andra läsning som i evangeliet hörde vi flera gånger ett mycket viktigt, men samtidigt ofta missförstått ord, nämligen kärlek. De flesta, om inte alla människor, troende eller icke troende, är nog överens om att kärlek är det allra vackraste och finaste som vi kan uppleva här på jorden. Men, det innebär inte nödvändigtvis att alla talar om exakt samma sak, för det finns flera olika typer av kärlek.
Den första encyklika eller rundskrivelse som påven Benedictus XVI gav ut hette ”Deus caritas est”, dvs. ”Gud är kärlek”, och i inledningen skrev han: ”Låt oss till att börja med påminna oss den mångfald av betydelser som ordet ’kärlek’ kan ha. Vi talar om fosterlandskärlek, om kärleken till vårt yrke, om kärlek vänner emellan, om kärlek till arbetet, om kärleken mellan föräldrar och barn, mellan syskon och släktingar, om kärleken till vår nästa och om kärleken till Gud.” Men han tillägger att den typ av kärlek som ofta framstår som urtypen för kärleken och som vid första anblicken får alla andra slag av kärlek att förblekna, det är kärleken mellan man och kvinna, ”i vilken kroppen och själen på ett oskiljaktigt sätt samspelar och det för människan framträder ett löfte om lycka, som tycks vara oemotståndlig.” (n. 1) I populärkulturen såsom filmer, musik och böcker är det vanligtvis just denna kärlek mellan man och kvinna som framställs som den högsta lyckan.
Men kärleken mellan man och kvinna är vare sig den första eller sista kärleken som vi får uppleva i våra liv. Den första kärleken för oss alla, det är mamma. Inte i första hand vår kärlek till vår mamma, utan vår mammas kärlek till oss. Våra mammor har alla burit oss under nio månaders tid, och även den första tiden efter födseln har vi varit helt beroende av våra mammors kärlek och närande omsorg. Genom våra mammors villkorslösa kärlek har vi fått en första aning av Guds än mer villkorslösa kärlek till oss. Precis som en kärleksfull mamma så ger Gud oss allt det vi behöver för att leva och ha det bra, innan vi ens har bett om det. Det innebär således ett stort ansvar för alla mödrar att på detta sätt förmedla den första erfarenheten av Guds villkorslösa kärlek till sina barn.
Men till skillnad från Gud så är mammas kärlek inte obegränsad. Mamma kan bli trött, vara upptagen med att arbeta, ta hand om våra syskon eller med att umgås med pappa. Dessutom måste vi så småningom lära oss att växa upp och inte bara skrika varje gång vi inte omedelbart får det som vi vill ha. Här är det viktigt att kärleken från pappa också kommer med i bilden. I boken ”Älska och gör det du vill” skriver syster Sofie från dominikanorden: ”Pappa är den som hjälper barnet att förstå att vi är skilda från mamma. Han symboliserar en gräns, en god gräns. En bild för detta kan vara att han tar barnet och kastar det upp i luften så att det kiknar av skratt. ”Titta, det finns en hel spännande värld att upptäcka! Du kan inte bara hänga i mammas kjolar.” (s. 103).
Utöver att symbolisera denna goda gräns till mamma så får pappa ofta också den otacksamma uppgiften att uppfostra barnen genom att sätta gränser. I och med detta representerar han annan aspekt av Guds kärlek till oss, nämligen att Gud genom sina bud sätter gränser för att leda oss rätt och det ska gå bra för oss i livet. Men vi måste lita på att pappa älskar oss minst lika mycket som mamma även om han ibland kan tyckas sträng. Och på samma sätt måste vi lita på att Gud alltid vill oss väl, inte bara när han ger oss allt det vi behöver för att ha det bra, utan också när han vill få oss att sluta upp med vissa saker som inte är bra för oss. Allra strängast kan Gud tyckas vara när han inbjuder oss att offra någonting som i sig är gott, för att i gengäld kunna ta emot någonting ännu bättre. Detta gäller inte minst när Gud kallar någon att avstå från att utöva den typ av kärlek som alltså ofta framstår som den starkaste av alla, nämligen den mellan man och kvinna i äktenskapet, för att istället viga hela sitt liv åt hans och våra medmänniskors tjänst som präst eller gudsvigd. Men detta innebär allt annat än att avstå från kärlek. Det handlar snarare om att öppna sig ännu mer för att ta emot och svara på Guds oändliga kärlek, och att sprida den vidare till alla människor.
För även om kärleken mellan man och kvinna i äktenskapet utan tvekan är bland det vackraste som Gud har skapat och en förutsättning för att det mänskliga livet på jorden i kärleksfull gemenskap med varandra ska kunna fortgå, så utgör den trots allt inte urtypen för kärlek. I dagens andra läsning skriver aposteln Johannes: ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.” (1 Joh 4:10). Och i dagens evangelium hörde vi Jesus själv säga: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.” (Joh 15:13).
Kärleken har alltid två sidor. Dels den begärande kärleken, som på grekiska kallas för eros och som i första hand associeras med kärleken mellan man och kvinna. Men när Bibeln talar om kärlek så handlar det nästan uteslutande om den självutgivande, gudomliga kärleken, som på grekiska kallas för agape. Det är viktigt att inte upphöja den begärande kärleken till någonting högre än den självutgivande kärleken, bara för att den tycks starkare och mer påtaglig. Samtidigt får vi inte tro att vi kan klara oss helt utan eros och försöka att endast älska med en osjälvisk, självutgivande kärlek. I ”Deus caritas est” förklarar påven Benedictus att eros och agape aldrig låter sig helt skiljas från varandra. När man närmar sig en annan människa så kommer den begärande kärleken ”att allt mindre fråga efter sig själv, och allt mer vilja den andres lycka (…). Agape träder in i eros, i annat fall förfaller den senare och förlorar sitt eget väsen. Men omvänt är det också omöjligt för människan att uteslutande leva i den utgivande och nedstigande kärleken. Hon kan inte alltid bara ge, hon måste också ta emot. Den som vill ge kärlek, måste själv ha fått kärlek.” (n. 7)
Jesus befaller oss att älska varandra såsom han har älskat oss, han som har gett sitt liv för oss av kärlek. Det betyder inte nödvändigtvis att vi bokstavligen måste dö för vår tro som martyrer. För de flesta innebär det att leva ett liv i fullständig självutgivelse för sin make eller maka och sina barn. Och för några innebär det att offra allt det goda som livet i äktenskap och familj innebär för att än mer hängivet kunna älska Gud och alla sina medmänniskor. Låt oss be om nåden att Gud visar oss vägen och ger oss styrka att ge vårt liv för våra vänner på det sätt som han kallar var och en av oss till. Amen.
Fader Gustavs predikningar 