Mässa på Johannesgården och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 9:26–31; Ps 22:26b–28, 30–32; 1 Joh 3:18–24; Joh 15:1–8.
Kära bröder och systar
Bilden som Jesus ger av sig själv som den sanna vinstocken är oerhört talande för att beskriva vår relation till Gud. Först och främst förstår vi hur nära vi står Gud. Vi är lika förenade med Gud som grenarna som sitter fast på en vinstock. Men, Jesus talar också om behovet av att grenarna måste bära frukt för att bli kvar i enheten med vinstocken. Vi blir medlemmar i Kyrkan och inympas som grenar på den sanna vinstocken genom dopet. Men om vi sedan inte bär frukt genom att vi tror på Gud och lever i enlighet med Guds bud, då riskerar vi att skäras bort från vinstocken, kastas bort, vissna, läggas på elden och brännas upp. Gud har en fantastisk plan för var och en av oss och stora förväntningar på att den infrias, men han lämnar oss alltid fria att säga ja eller nej till hans vilja. Det bästa vi kan göra är därför att ge Gud fria händer att göra någonting riktigt vackert av våra liv.
Jesus talar vidare om att de grenar som bär frukt blir ansade. Det ord som Bibel 2000 översätter med ”ansa” har i den grekiska grundtexten den mer allmänna betydelsen ”rena” eller ”rensa”. Gud Fadern är som en kunnig vinodlare som vet vilka kvistar som måste beskäras för att grenarna ska bära ännu mer och godare frukt. Detta är en bild för hur Gud renar oss för att vi ska göra framsteg i det andliga livet, ett renande som ofta innebär prövningar och lidanden. Vi kan dels behöva genomgå en passiv rening, när vi inte längre upplever några ljuvliga känslor i det andliga livet, men inbjuds att fortsätta tro på Gud, hoppas på honom, älska honom, be och utföra hans vilja i alla fall. Vår tro ska inte vara beroende av känslor, utan vi borde älska Gud av fri vilja för den han är.
Gud kan också inbjuda oss till att själva aktivt bidra till vår andliga rening. Om Gud ska kunna ha den främsta platsen i våra liv, så måste vi ibland skära bort och offra vissa saker som vi blivit alltför fästa vid. Detta gäller i första hand givetvis synden. Men även nöjen och njutningar som i sig är tillåtna kan hindra oss från att bära rik andlig frukt om de tar för stor plats i våra liv, och därför måste ibland också dessa skäras bort. Detta har vi särskilt övat oss på under fastetiden. Men de viktigaste saker som vi avstår från och offrar under fastetiden, det är de som vi inser att vi faktiskt klarar oss utan helt och kan fortsätta att avstå från även under påsktiden och därefter.
Jesus fortsätter med att förklara att ”Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig” (Joh 15:4), och kommer sedan till slutsatsen att ”utan mig kan ni ingenting göra” (Joh 15:5). Detta är en oerhört viktig sanning i det andliga livet. Vi får aldrig tro att vi kan bära frukt och bli heliga på egen hand, utan Guds hjälp. Det skulle i så fall bara leda till högmod, vilket är den värsta synden av alla. Detta betyder dock inte att vi aldrig skulle behöva göra några ansträngningar för att med Guds hjälp bära frukt. Även om vi inte kan göra någonting gott utan Guds nåd, så är vi samtidigt fria att säga nej till Guds vilja så att vi inte bär frukt. Alltså, om vi bär frukt och blir stora helgon, då är det helt och hållet Guds förtjänst, och om vi inte bär frukt och skärs bort från vinstocken, då är det helt och hållet vårt eget fel.
Det bästa vi kan göra med våra liv är därför att helt överlåta oss åt Gud, så att han får fria händer att fortsätta att ansa och rena oss. Hur gör man då för att överlåta sig åt Gud? Detta har karmelitpater Wilfrid Stinissen förklarat mycket bra i sin bok ”Mitt liv i dina händer – En bok om överlåtelse”. Han delar där in överlåtelsen i tre huvudsakliga etapper. Den första etappen är att leva i nuet, inte oroa sig för det vi ändå inte kan göra någonting åt och att acceptera att allt som sker är inneslutet i Guds försyn. Den andra etappen är att aktivt göra vad vi kan för att fullgöra Guds vilja genom att lyda hans bud och de ingivelser vi får genom den Helige Ande. Ibland kan man behöva urskilja huruvida vi passivt borde acceptera något som vi ändå inte kan göra någonting åt, eller om vi med Guds hjälp borde göra en aktiv ansträngning för att Guds vilja ska ske. Då kan man med fördel använda sig av den så kallade sinnesrobönen: ”Herre, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Den tredje etappen av överlåtelsen är att Gud helt tar kontrollen över våra liv. Det är inte längre vi som, med Guds hjälp, utför Guds vilja för honom. Det är snarare Gud själv som använder oss för att utföra sin vilja genom oss. Detta betyder inte att vi inte längre har någon fri vilja. Vi måste nämligen dagligen frivilligt förnya denna överlåtelse åt Gud i bönen. Och den typ av bön som allra bäst uttrycker denna överlåtelse, det är den tysta, kontemplativa, inre bönen. För att be behöver vi inte nödvändigtvis använda många ord, utan det viktigaste är att älska mycket. Det kan räcka med ett mycket enkelt betraktande av ett bibelord, t.ex. dagens evangelium. Sätt dig ner i kyrkan eller på en annan stilla plats, slut ögonen och föreställ dig att du är som en gren på den sanna vinstocken som är Jesus Kristus. Föreställ dig hur saven, Guds nåd, strömmer genom vinstocken ut i dig och i de andra grenarna. Tänk på att du inte kan göra någonting utan denna livgivande sav, tacka Gud för att du får vara förenad med honom och be att du aldrig skiljs från honom. Det är en bön så bra som någon.
Låt oss därför göra vad vi kan för att bli kvar i Jesus, den sanna vinstocken och bära rik frukt, genom vår dagliga bön, genom att kärleksfullt ta emot de prövningar som Gud renar oss med, genom att själva göra vad vi kan för att fullgöra hans vilja med våra liv, och genom att i allt överlåta oss åt Guds kärleksfulla och omsorgsfulla försyn. Amen.
Fader Gustavs predikningar 