Andra söndagen i fastan B

Familjemässa och mässa på latin i Krisus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 1 Mos 22:1–2, 9a, 10–13, 15–18; Ps 116:10, 15–19; Rom 8:31b–34; Mark 9:2–10.

Kära bröder och systrar

Händelsen som vi nyss hörde om i evangeliet kallas för Kristi förklaring, och den inträffade sex dagar efter att Jesus för första gången hade förutsagt för sina lärjungar att han skulle lida och dö, och uppstå på den tredje dagen. Vi hörde om hur Jesus uppenbarade sin härlighet för sina tre närmaste lärjungar, Petrus, Jakob och Johannes, och det skedde på ett berg som brukar identifieras med berget Tabor. Jesu härlighet uppenbarades på flera olika sätt: dels genom att hans kläder blev skinande vita, dels genom att Mose och Elia visade sig, dels genom att ett moln sänkte sig ner över dem, och slutligen genom Gud Faderns röst som bekräftade att Jesus är hans älskade Son som vi skall lyssna till. Mose var den som fick motta lagen med tio Guds bud på Sinai berg, och Elia var en av de allra största profeterna i det Gamla testamentet, som inte dog utan togs upp direkt till himmelen i en stormvind. Att Mose och Elia samtalar med Jesus visar att Jesus är den som helt har uppfyllt lagens bud, och att han är den som profeterna förutsade skulle komma. Molnet som sänkte sig ner över lärjungarna kan ses som en bild för den Helige Ande, och därmed är både Fadern, Sonen och den Helige Ande, alla de tre gudomliga personerna i Treenigheten närvarande vid denna händelse, precis som vid Jesu dop. Och budskapet är att Jesus verkligen är Guds älskade Son.

För att lärjungarna inte skulle missförstå detta budskap och tro att de redan nu skulle komma direkt till himlen, så fick de ta del av denna uppenbarelse av Jesu härlighet först efter att Jesus hade förutsagt att han också måste lida och dö. Samtidigt fick de vara med om denna uppenbarelse innan Jesus led och dog, för att bli påminda om att han också skulle uppstå från de döda. På så vis undervisade Jesus dem om det som vi kommer få höra om i dagens prefation, nämligen att ”Han uppenbarade sin gudomliga härlighet för att de skulle förstå, att vägen till härligheten går genom lidande och död, så som det var sagt genom lagen och profeterna”.

Det har nu gått en fjärdedel av fastetiden, och vi kanske redan har börjat sakna det som vi bestämt oss för att offra till Gud fram till påsk, om det så är att äta mindre eller att avstå från godis, Internet, filmer, tv-spel, leksaker, alkohol, rökning eller vad det nu kan vara. Om det börjar bli lite jobbigt, så kan dagens evangelium om Kristi förklaring påminna oss om att efter fastan kommer påsken, och att lidanden och uppoffringar inte i sig är målet utan bara medel för att nå fram till uppståndelsen och det eviga livet.

På tal om uppoffringar, så handlar dagens första läsning också om ett offer, men inte vilket offer som helst. Vi hörde nämligen om hur Gud befallde patriarken Abraham att offra sin egen son Isak som ett brännoffer. Detta kan låta mycket märkligt för oss. Kan Gud verkligen kräva människooffer? Nej, absolut inte, och detta visar sig också i slutet av läsningen där Gud hindrar Abraham från att offra Isak genom att en ängel ropar på honom. Däremot ville Gud sätta Abraham på prov för att se om han älskade honom mer än sin son Isak och att Guds vilja var viktigare för honom än hans sons liv. Dessutom hade Gud redan gett Abraham ett löfte som han upprepade i slutet av denna läsning, nämligen att han skall få lika många ättlingar som stjärnorna på himmelen (1 Mos 15:5), att ”det är Isaks ättlingar som skall föra hans namn vidare” (1 Mos 21:12) och att alla folk på jorden skall bli välsignade idem (1 Mos 12:3, 22:18, 1917 års översättning och Svenska Folkbibeln). Hebreerbrevets författare kommenterar att Abraham ”sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda. Från de döda fick han också, bildligt talat, sonen tillbaka.” (Heb 11:19).

Löftet att alla folk på jorden ska bli välsignade i Abrahams och Isaks ättlingar uppfylldes genom Jesus Kristus. Berättelsen om Abrahams offer av Isak är också en förebild för Jesu offer på korset. Det står att Abraham lät Isak bära veden till brännoffret, på samma sätt som Jesus bar sitt eget kors till Golgota.Jesus offrade frivilligt sitt eget liv för vår skull, och det var de judiska översteprästerna och den romerske ståthållaren Pontius Pilatus som var ansvariga för det. Men det skedde samtidigt genom att Gud Fadern tillät det, på samma sätt som att Abraham var beredd att låta Isak offras. Och detta gjorde Gud av kärlek till oss, för att vi genom Jesu offerdöd skulle få förlåtelse för våra synder och genom hans uppståndelse få del av det eviga livet. Om vi tror på att Gud har gjort detta för oss av kärlek, då borde vi i vår tur fyllas av en innerlig kärlek och förtröstan till honom. För som aposteln Paulus skriver i dagens andra läsning ur Romarbrevet: ”Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?” (Rom 8:32).

Låt oss därför tacka Gud för att han har skänkt oss sin egen Son Jesus Kristus för att försona oss med sig själv och ge oss del av hans eviga liv. Låt oss också tacka för denna heliga fastetid och be att vi får kraft att fullgöra våra föresatser, så att vi blir mindre bundna vid det jordiska och lättare kan lyfta våra själar till det himmelska. Och låt vår meditation över Kristi förklaring på berget Tabor idag påminna oss om att lidandet och döden leder fram till uppståndelsens härlighet. Amen.