Tisdag i 2 fasteveckan

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 1:10, 16–20; Ps 50:8–9, 16bc–17, 21, 23; Matt 23:1–12.

Kära bröder och systrar

Jesu ord i dagens evangelium om att ”Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen” (Matt 23:9), de har ofta citerats av protestanter för att kritisera det katolska bruket att kalla präster för ”fader”. Och det låter ju utan tvekan som en högst rimlig invändning. Det finns dessutom en verklig risk att katolska präster än idag faller för samma frestelser som de skriftlärda och fariséerna i dagens evangelium, nämligen att säga ett och göra ett annat (jfr Matt 23:3), och att göra allt vad de företar sig för att människorna ska lägga märke till dem ”jfr Matt 23:5) samt utnyttja sin ställning för att skaffa personliga fördelar. Detta utnyttjande av prästerliga privilegier brukar kallas för klerikalism, och det har i starka ordalag fördömts av inte minst den förre påven Franciskus.

För att förstå varför katoliker ändå kallar sina präster för ”fader” och visar dem vissa hederbetygelser, så måste man göra en tydlig distinktion mellan Kristi närvaro i prästen genom vigningens sakrament, och den arme, fattige syndare som är prästen själv. Genom prästvigningens sakrament har ett outplånligt sigill inristats i prästens själ som för evigt konfigurerar eller likgestaltar honom med Kristus, så att han kan handla i Kristi namn, in persona Christi. Strikt sett handlar prästen bara in persona Christi när han firar sakramenten, särskilt eukaristins och försoningens sakrament då han i Jesu namn uttalar orden ”detta är min kropp” och ”jag löser dig från dina synder”. Men genom vigningens sakrament är Kristus ständigt närvarande i prästens person, även när han inte utför strikt sett prästerliga handlingar, och prästen förblir alltid en representant för Kristus och hans Kyrka, och det är också så som han uppfattas av människorna. Därför säger kyrkolagen att präster som regel alltid ska bära klerikal klädsel, antingen sutan eller prästskjorta, så att de alltid kan bli igenkända som präster. Och om prästerna representerar Kristus, och Kristus i sin tur säger att ”Jag och Fadern är ett” (Joh 10:31) och att ”Den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9), då är det naturligt att också kalla prästerna för ”fader”.

Å ena sidan gäller det därför för oss präster att inte ta till oss personligen av de titlar och andra hedersbetygelser som Guds folk visar oss, utan inse och erkänna att det verkliga objektet för denna vördnad är Kristus, som vi representerar. Vi måste också passa oss noga för att inte utnyttja lekfolkets beredvillighet att tjäna Kristus i prästens person genom att skaffa oss personliga fördelar på lekfolkets bekostnad, precis som fariséerna som Jesus på ett annat ställe anklagade för att ”äta änkorna ur husen” (Mark 12:40). Å andra sidan är det inte högmod utan tvärtom ödmjukhet att ge de kristtrogna som önskar det möjlighet att visa vördnad och heder för Kristus genom att vörda och hedra hans präster, även om det ibland kan kännas obekvämt att bli kallad ”ni” eller bli kysst på handen. Det gäller bara att inte ta åt sig personligen, på samma sätt som om man skulle bli förolämpad eller förföljd på grund av sin kristna tro.

Låt oss be om nåden att kyrkans präster aldrig faller för klerikalismens frestelse och utnyttjar sin position för egen vinning, men att både prästerna själva och hela Guds folk samtidigt får en större medvetenhet om och aktning för Kristi närvaro i prästerna genom vigningens heliga sakrament. Amen.