Epifania – Herrens uppenbarelse

Vigiliemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 60:1–6; Ps 72:1–2, 7–8, 10–13; Ef 3:2-3a, 5–6; Matt 2:1–12.

Kära bröder och systrar

Epifania, Herrens uppenbarelses högtid som vi firar idag, har sitt ursprung i östkyrkan, där den började firas redan under 200-talet. Från början uppmärksammades denna dag flera olika sätt som Herren Jesus har uppenbarat sig på, framförallt vid hans dop i Jordan, men också vid de vise männens tillbedjan av honom, och vid hans första mirakel vid bröllopet i Kana. I liturgin finns det fortfarande spår av det faktum att det ursprungligen var alla dessa tre Gudsuppenbarelsen som firades denna dag. Antifonen till Marias lovsång Magnificat i kvällsbönen vesper lyder: ”Tre förunderliga gärningar har helgat denna dag: i dag ledde stjärnan de vise männen till krubban; i dag blev vid bröllopet vatten till vin; i dag ville Kristus döpas i Jordan av Johannes, för att frälsa oss.” Inom östkyrkan kallas denna högtid för Theophania, ”Gudsuppenbarelse”, och man firar huvudsakligen Herrens dop. När högtiden infördes i västkyrkan under slutet av 300-talet så kom fokus med tiden istället att hamna på de tre vise männens tillbedjan av Jesusbarnet, medan Herrens dop och bröllopet i Kana kom att firas under de följande veckorna.

Jesus föddes i den lilla staden Betlehem under enkla och fattiga förhållanden, och de enda utomstående som fick reda på det var herdarna som vaktade sina får i närheten. Bara det faktum att den evige, allsmäktige Guden valde att bli en liten, sårbar och dödlig människa för vår skull är ett oerhört uttryck för hans ödmjukhet, och sättet som Jesus föddes på i all stillhet och avskildhet bidrar ytterligare till att stärka bilden av en Gud som inte vill tränga sig på oss. Men givetvis måste sanningen om vem Jesus Kristus är så småningom uppenbaras helt och fullt för alla folk, och detta skedde i etapper. Och den första av dessa etapper var hans uppenbarelse för de vise männen eller de österländska stjärntydarna.

Det mest fascinerande inslaget i berättelsen om de vise männen är förmodligen stjärnan som ledde dem till Betlehem. Matteusevangeliets beskrivning av stjärnan tycks vid en första anblick vara svåra att förena med hur stjärnor vanligtvis framträder på himlen. Beskrivningen av en stjärna som går upp, börjar bli synlig och stannar på himlen kan tyckas vara svår att förena med normala observationer av stjärnor. Var Betlehemsstjärnan ett verkligt astronomiskt fenomen, eller någon form av oförklarligt mirakel? Eller är alltsammans bara påhitt? Risken finns att en icke-troende som börjar läsa Matteusevangeliet avfärdar skildringen av Betlehemsstjärnas som mytologiskt påhitt, och omedelbart drar samma slutsats om resten av evangeliet. Därför är det utan tvekan motiverat att undersöka vilka naturliga astronomiska förklaringar som kan finnas till vad Betlehemsstjärnan egentligen var. Och hur kunde de vise männen genom att observera stjärnhimlen ha kommit fram till att en kung nyligen måste ha fötts i Juda?

Den förklaring som jag personligen finner mest trolig är att det rörde sig om en serie av konjunktioner som involverade planeten Jupiter mellan år 3 och 2 f.Kr. Det grekiska ordet för stjärna, aster, kan även betyda planet, och Jupiter är som bekant den största planeten i solsystemet och den näst starkast lysande planeten på natthimlen efter Venus. I både den grekiska och romerska mytologin symboliserar Jupiter den främsta av alla gudarna, och det latinska namnet Jupiter kommer från en sammanslagning av orden ”Deus Pater”, alltså ”Gud Fadern”. Till skillnad från stjärnorna så ser planeterna ut att förflyttas på himlen från dag till dag, i och med att de liksom jorden rör sig runt solen.

Mellan september år 3 f.Kr. och april år 2 f.Kr. inträffade en mycket ovanlig tredubbel konjunktion mellan Jupiter och stjärnan Regulus i stjärnbilden lejonet, dvs. att det från jorden sett såg ut som att de tre gånger på kort tid kom mycket nära varandra, till följd av att jorden under denna tid passerade innanför Jupiters omloppsbana. Regulus betyder ”prins” och är den starkast lysande stjärnan i stjärnbilden lejonet, som man inte behöver mycket fantasi för att tycka att den ser ut som ett liggande lejon. Lejonet betraktas i de flesta kulturer som djurens konung, och i patriarken Jakobs avskedstal till sina tolv söner i slutet av 1 Mosebok sägs att ”Ett ungt lejon är Juda” och att ”Spiran skall förbli hos Juda, härskarstaven i hans hand”. Nio månader efter att denna trippelkonjunktion mellan Jupiter och Regulus inleddes så inträffade dessutom i juni år 2 f.Kr. en spektakulär konjunktion mellan Jupiter och den starkast lysande planeten på natthimlen, nämligen Venus, som i de antika kulturerna associerades med något av det starkaste och vackraste som vi människor kan uppleva, nämligen kärleken. Genom att observera dessa konjunktioner mellan Jupiter, Regulus och Venus kunde de österländska stjärntydarna därför dra slutsatsen att en kung nyligen hade fötts i det judiska folket. Kanske kände de även till hedningen Bileams profetia ur 4 Moseboken: ”En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel.” (4 Mos 24:17)

Evangeliet berättar vidare att ”Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var.” Om de vise männen kom till Jerusalem i december år 2 f.Kr. och därefter vände söderut mot Betlehem, så kunde de under morgontimmarna se Jupiter rakt framför sig, precis som det står i evangeliet. Men hur kunde stjärnan stanna? Jo, just på natten mellan den 24 och 25 december passerade Jorden än en gång innanför Jupiters omloppsbana, vilket gjorde att det såg ut som att Jupiter stannade på stjärnhimlen. Detta skulle i så fall tala för att Jesus verkligen föddes den 25 december år 2 f.Kr., och eftersom år 0 inte existerar så innebär det att det denna jul är exakt 2026 år sedan Jesus föddes, vilket innebär att vår tideräkning som munken Dionysius Exiguus räknade ut på 500-talet e.Kr. faktiskt stämmer. Idag hör man ofta att Jesus måste ha fötts innan år 4 f.Kr. eftersom kung Herodes den store skulle ha dött då. Men det enda som är helt säkert fastställt i de historiska källorna är att Herodes söner började regera från och med detta år, och det är mycket möjligt att Herodes fortsatte att samregera tillsammans med dem ytterligare några år fram till sin död.

Oavsett om denna teori stämmer i alla detaljer eller inte, så visar den i alla fall att det finns möjliga förklaringar till Matteusevangeliets skildring av Betlehemsstjärnan, och att det inte bara är en påhittad myt. Och om det stämmer att Betlehemsstjärnan inte var ett overifierbart mirakulöst himlafenomen utan snarare en serie av naturliga och förutsägbara men exceptionella planetrörelser på stjärnhimlen, då får det ytterligare implikationer för vår tro. Det innebär i sådana fall att Gud redan när han skapade universum och för all framtid bestämde stjärnornas och planeternas rörelser, i sin försyn hade bestämt att hans enfödde Son, Jesus från Nasaret, judarnas konung, världens frälsare, skulle födas i Betlehem i Juda just under kejsar Augustus och Herodes den stores regeringstid. Och för att uppenbara detta för hedningarna såg Gud även till att skriva in detta på himmelen, i enlighet med orden i den nittonde psalmen: ”Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk.” (Ps 19:2)

Låt oss därför med orden i dagens kollektbön be om nåden att Gud, som denna dagen med stjärnan ledde hedningarna till sin enfödde Son, även må leda oss, som redan känner honom i tron, till att skåda hans härlighet i himlen. Amen.