Guds heliga moder Marias högtid

Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 4 Mos 6:22–27; Gal 4:4–7; Luk 2:16–21.

Kära bröder och systrar

Idag på den sista dagen i juloktaven och den första dagen på det nya civila året firar vi Guds heliga moder Marias högtid. Detta är den äldsta Mariahögtiden som började firas i Rom. Från början firades denna dag kort och gott som julens oktavdag, men med tiden kom de liturgiska texterna att fokusera alltmer särskilt på Jungfru Marias roll i Guds människoblivande, och mot början av 600-talet hade denna dag blivit till en uttalat mariansk högtid. Det var först senare under 600-talet som Kyrkan i Rom även införde andra Mariahögtider från östkyrkan, som Jungfru Marie bebådelsedag den 25 mars och Jungfru Marias upptagning till himmelen den 15 augusti.

Den frälsningshistoriska händelse som ägde rum denna dag var att Jesus i enlighet med Mose lag blev omskuren på den åttonde dagen, och därmed också fick sitt namn, som vi hörde i dagens evangelium. Under flera århundraden hade denna dag därför rubriken ”Herrens omskärelse”. I och med liturgireformen år 1970 fick denna dag dock rubriken ”Guds heliga moder Marias högtid”, i syfte att lyfta fram högtidens ursprungliga marianska prägel, som även hade levt vidare genom alla århundradena i dagens liturgiska böner och texter. Dagens kollektbön är exempelvis helt oförändrad åtminstone sedan det tridentinska missalet från 1570, och den betonar Marias unika roll i Guds frälsningsbringande människoblivande tack vare hennes ”fruktsamma jungfrulighet”. Mässans andra läsning ur aposteln Paulus brev till galaterna utgör den enda hänvisningen till Jungfru Maria som återfinns Paulus brev, och då nämns hon inte ens vid namn. För att betona inkarnationens realism betonar Paulus bara att Guds Son blev ”född av en kvinna” (Gal 4:4). Att den saliga jungfrun Maria nämns så knapphändigt i Paulus brev har fått många protestanter att dra slutsatsen att hon inte har någon större betydelse i den kristna teologin. Enligt katolskt synsätt är dock detta snarare ett uttryck för Jungfru Marias ödmjukhet. Hon vill inte på något sätt leda uppmärksamheten till sig själv på hennes Sons bekostnad, och hon är fullständigt medveten om att hennes privilegier, som hennes obefläckade avlelse, jungfruliga moderskap och upptagning till himmelen, inte är till för hennes egen skull utan för att ge ännu större ära åt hennes Son.

Icke desto mindre gör vi rätt i att uppmärksamma och vörda Jungfru Maria för hennes medverkan i inkarnationens mysterium, för hon är nödvändig för att hjälpa oss att bättre förstå vem Jesus Kristus är. Den viktigaste av alla marianska dogmer är den som fastslogs på det tredje ekumeniska konciliet i Efesos år 431, nämligen att man gör rätt i att kalla henne Theotokos, Guds Moder, eller mer ordagrant ”Gudaföderskan”. Men anledningen till att detta är så viktigt är inte för att Jungfru Maria själv ska bli så upphöjd som möjligt och föräras med ytterligare en vacker titel. Hennes titel Theotokos säger oss framförallt att den som hon har fött, Jesus Kristus, är sann Gud, och att hans gudomliga och mänskliga naturer är oskiljaktigt förenade i en och samma person med en och samma mor.

Jungfru Marias medverkan i Guds människoblivandes mysterium är heller inte begränsad till det yttre, kroppsliga planet. I dagens evangelium, som även lästes i julottans mässa, hörde vi att ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.” (Luk 2:19). Maria har inte bara burit Jesus under sitt hjärta under nio månader och frambringat honom till världen, hon är också den som mer än någon annan har tagit mysteriet om Guds Sons människoblivande till sitt hjärta och begrundat det. Vi gör därför rätt i att efterlikna Jungfru Maria, ta vår tillflykt till henne och be att få låna hennes hjärta, det obefläckade hjärta som på ett fullkomligt sätt burit Guds egen Son till både kropp och själ. Rent konkret kan vi göra detta med hjälp av den bön som den helige Louis-Marie Grignon de Montfort formulerade och som även den helige påven Johannes Paulus II rekommenderade och som hans valspråk ”Totus tuus”, ”Helt och hållet din”, kommer från: ”Jag är helt och hållet din, och allt mitt är ditt. Jag tar dig till mitt allt. Förläna mig ditt hjärta, o Maria.”

Målet med denna Mariafromhet är dock inte att stanna vid Jungfru Maria själv, utan hjälpa oss att förenas ännu innerligare med hennes gudomlige Son. Och idag minns vi som sagt också hur Jesus fick sitt namn i samband med omskärelsen på den åttonde dagen. Namnet Jesus betyder ”Herren frälser” eller ”Herren är frälsning”, och genom att åkalla Jesu namn uttrycker vi på samma gång vår tro på Herren Gud och att Jesus är vår Frälsare. Inom östkyrkan utvecklades tidigt Jesusbönen, som i dess vanligaste form lyder ”Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare”. Denna bön upprepas gång på gång för att uppnå föreningen med Gud, och ofta används ett radband för att hålla reda på hur många gånger man har bett bönen. Inom västkyrkan är det snarare den marianska rosenkransbönen som kommit att få motsvarande roll, där namnet Jesus återkommer i mitten av varje Ave Maria. På senare tid har dock även Jesusbönen i olika former introducerats även i västkyrkan. Karmelitpatern Wilfrid Stinissen har föreslagit utövandet av Jesusbönen i dess renaste form, alltså kort och gott namnet Jesus, som en hjälp i utövandet av den tysta, inre, kontemplativa bönen. I den kontemplativa bönen talar man vanligtvis inte till Gud med ord utan umgås med honom direkt hjärta till hjärta, med en kärleksfull uppmärksamhet riktad till honom. Men som en hjälp för att träda in i den kontemplativa bönen och återfå fokus på Gud om man skulle bli distraherad, så kan det hjälpa att långsamt och kärleksfullt uttala Jesu namn, gärna i takt med andningen.

Att det nya civila året börjar idag den 1 januari har egentligen ingenting att göra med det kristna kyrkoåret, utan detta bruk infördes i romarriket redan år 153 f.Kr. Men i och med att denna dag även utgör avslutningen på juloktaven och vår tideräkning numer utgår från Kristi födelse, så är det utan tvekan passande att även som kristna idag uppmärksamma det nya året, och be om Guds välsignelse för det. Därför har vi i mässans första läsning fått höra den aronitiska välsignelsen, som Mose bror Aron fick i instruktion att välsigna Israels folk med. Och idag ger Kyrkan fullständig avlat under de vanliga villkoren till dem som åkallar den Helige Ande inför det nya året genom att offentligt recitera hymnen ”Veni, Creator Spiritus”, vilket vi därför kommer att göra i slutet av denna heliga mässa.

Låt oss därför be om Guds välsignelse, Jesu heliga namns beskydd och den Helige Andes vägledning så att detta nya år verkligen blir ett gott nytt år. Låt oss också be om den saliga Jungfrun Marias förbön, att hon förlänar oss sitt obefläckade hjärta så att vi också kan ta emot och begrunda hennes gudomlige son på ett lika värdigt och fruktbart sätt som hon. Heliga Maria, vårt hopp, Vishetens säte, bed för oss. Amen.