Den heliga familjen A

Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Syr 3:2–6, 12–14; Kol 3:12–21; Matt 2:13–15, 19–23.

Kära bröder och systrar

Idag på söndagen efter jul firar vi den heliga familjens fest. Tidigare firades denna fest på söndagen efter Epifania, men den helige påven Paulus VI insisterade på att den istället skulle firas nu under juloktaven, inte minst med tanke på att julen är en så stor familjehögtid, då familjerna ofta får möjlighet att samlas. Firandet av den heliga familjen, Jesus, Maria och Josef, är också djupt sammanbundet med Guds människoblivandes mysterium. Gud kom inte ner till jorden som en slags rymdvarelse, som bara till det yttre var av samma art som vi. Gud föddes till jorden som ett litet barn, som var en del av en mänsklig familj. Nu var det visserligen en lite speciell familj. Evangelierna är noga med att påpeka att familjefadern, den helige Josef, inte var Jesu biologiske far, utan att Jesus avlades på mirakulöst sätt av den Helige Ande och föddes av jungfrun Maria. Men Josef var icke desto mindre Jesu laglige fosterfar, och det var han som gav Jesus hans namn och fostrade honom som sin egen son. Man skulle kunna undra hur Josef och Maria kunde uppfostra Jesus och lära honom någonting, i och med att de var själva var vanliga människor och Jesus var Guds egen Son. Som Gud borde väl Jesus redan vara allvetande, och dessutom var han fri från synd och behövde inte lära sig av någon annan vad som är rätt och fel. Som katoliker tror vi visserligen att Jungfru Maria också genom Guds förekommande nåd var fri från synd, men det gjorde henne inte allvetande.

I sin ödmjukhet hade dock Guds Son frivilligt valt att i sin mänsklighet inte ha övernaturlig kunskap om precis allt, vilket han tillsammans med Fadern och den Helige Ande givetvis alltid har i sin gudomlighet, utan han valde frivilligt att som människa bara veta det som var nödvändigt att förmedla till oss för vår frälsning. Därför fanns det gott om utrymme för Josef och Maria att på naturligt, mänskligt sätt lära Jesus att prata, hjälpa till hemma, snickra och så gott de kunde förklara hur världen fungerar. Detta faktum hjälper oss att förstå någonting av inkarnationens realism.

Den heliga familjen är också ett strålande föredöme för alla familjer, som den benämndes i inledningen av dagens kollektbön. Här skulle man visserligen kunna invända att det kan vara svårt att identifiera sig med den heliga familjen som föredöme, eftersom den är så unik. Som sagt var två av tre familjemedlemmar utan synd samtidigt som den tredje beskrivs som ”rättfärdig” i evangeliet. Man kan därför undra om den heliga familjen någonsin behövde genomgå samma prövningar som vanliga familjer i form av olika konflikter, såsom barn som bråkar med varandra och är olydiga mot sina föräldrar, föräldrar som inte vet hur de ska uppfostra barnen och som frestas att lämna varandra för någon annan. Enligt västerländsk tradition hade dessutom varken Maria eller Josef andra barn, så Jesus hade inga biologiska syskon, och det kanske också kan vara svårt för en flerbarnsfamilj att identifiera sig med.

Däremot omnämns samtidigt Jesu bröder och systrar i evangelierna, och dessa är troligen barn till Josefs bror Klopas, vars fru också hette Maria. Alla dessa bodde sannolikt mycket nära varandra så att de i praktiken bildade en enda stor familj. Jesus umgicks därför troligtvis med sina kusiner som om de vore hans syskon. Om en familj med många barn har svårt att identifiera sig men den heliga familjen eftersom den bara har ett barn, så kan det kanske vara hjälpsamt att ställa denna den utökade heliga familjen framför sina ögon. I denna utökade familj var inte alla utan synd, vilket utan tvekan kunde ge upphov till mindre eller större konflikter som återfinns i alla vanliga familjer. I Johannesevangeliet står det exempelvis på ett ställe att ”Inte heller [Jesu] bröder trodde på honom.” (Joh 7:5) Men med de syndfria Jesus och Maria och den rättfärdige Josef som föredöme så blir denna den heliga kärnfamiljen samtidigt en förebild för hur man ska agera i olika situationer som kan uppstå i familjelivet.

I dagens evangelium hörde vi om hur Josef som en exemplarisk familjefar lyder ängelns befallningar och beskyddar den heliga familjen från Herodes genom att fly till Egypten, för att när faran är över föra dem tillbaka till hemmet i Nasaret i trygghet. Josef visar därmed att han med råge uppfyller sina förpliktelser som familjefar, som är en förutsättning för att han också ska kunna åtnjuta den respekt och lydnad som tillkommer honom såsom familjens överhuvud. I den andra läsningen ur Kolosserbrevet hörde vi Paulus uppmana kvinnorna att ”underordna [sig sina] män, som det anstår kristna”, samtidigt som han uppmanade männen att ”älska [sina] hustrur och [inte vara] elaka mot dem” (Kol 3:18-19). I parallellstället i Efesierbrevet, som traditionellt läses i vigselmässor, uppmanar Paulus männen mer utförligt att älska sina hustrur, såsom Kristus har älskat Kyrkan och utlämnat sig själv för den (jfr Ef 5:25). I påven Pius XI:s encyklika Casti Connubii från 1930 förklarade han att ”Denna underordning av hustrun under maken kan, till sin grad och sitt sätt, variera beroende på personernas, platsens och tidens skiftande omständigheter. Faktum är att om maken försummar sin plikt så faller det på hustrun att ta hans plats att leda familjen. Men familjens struktur och dess grundläggande lag, fastställda och bekräftade av Gud, måste alltid och överallt bevaras intakta.” (n. 26) I normala fall innebär detta att mannens uppgift som familjens överhuvud har som syfte att tjäna familjens enhet. Man kan likna det vid det sätt som påven, vilket ju betyder ”fader”, har det sista ordet om det skulle uppstå lärotvister i Kyrkan för att garantera Kyrkans enhet, utan att han för den skull är en envåldshärskare som helt kan strunta i de andra biskoparnas åsikter. Inom både Kyrkan och familjen innebär att styra i första hand att tjäna andra, något som inte minst Kristus själv har visat.

I den första läsningen ur Syraks bok hörde vi om förhållandet som bör råda mellan föräldrarna och barnen. Både fadern och modern har fått gudomlig myndighet över barnen, och det är lika viktigt och förtjänstfullt för barnen att vörda och ära både sin far och sin mor. Och det gäller inte bara när barnen är små och står i beroendesituation till sina föräldrar, utan även när föräldrarna blir äldre och i sin tur är beroende av hjälpen från sina barn. Den vuxne som tenderar att tappa tålamodet med sina åldrande föräldrar får dra sig till minnes att man själv kanske inte alltid var ett så lydigt och lättuppfostrat barn som liten, och därför se sina föräldrars behov på ålderdomen som en möjlighet att i tacksägelse gottgöra för all den kärlek och det tålamod som de visat genom att uppfostra en själv.

Låt oss be om nåden att den heliga familjen, Jesus, Maria och Josef, alltid får vara den stora förebilden för alla familjer, oavsett hur de ser ut, och låt oss be om deras ständiga beskydd, särskilt för de familjer som behöver Guds barmhärtighet allra mest. Amen.