33 söndagen ”under året” C

Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Mal 4:1-2a; 2 Thess 3:7–12; Luk 21:5–19.

Kära bröder och systrar

Idag på kyrkoårets näst sista söndag låter Kyrkans liturgi oss rikta blicken mot de yttersta tingen och Kristi återkomst. Vi kommer även att fortsätta meditera över olika aspekter av dessa mysterier under de kommande två söndagarna, då vi firar Kristus Konungens högtid och den första söndagen i advent. Dagens evangelium är hämtat ur Jesu tal om tidens slut, som han höll för sina lärjungar under den stilla veckan, mellan hans intåg i Jerusalem och hans lidande, död och uppståndelse. Jesus börjar med att tala om templets förestående fall. Den här förutsägelsen gick i uppfyllelse år 70 e.Kr. när romarna belägrade Jerusalem och förstörde templet. Upprinnelsen till detta var att den romerske prokuratorn Gessius Florus år 66 hade plundrat tempelkassan, och när judarna protesterade mot detta svarade han med att låta soldater massakrera flera civila. Templets förstörelse innebar slutet på den judiska offerkulten, som fram tills idag inte har återupptagits. Ur ett kristet perspektiv är förklaringen till detta att Jesus med sitt fullkomliga offer på korset har ersatt alla offren i det Gamla förbundet, som ändå aldrig kunde avlägsna några synder (Heb 10:11), utan bara var förebilder för det som komma skulle.

Men när lärjungarna fortsätter med att fråga Jesus när templets förstörelse ska ske och vad som blir tecknet på att det börjar, då svarar Jesus med att berätta om händelser som inte alla tycks ha inträffat i samband med Jerusalems fall, utan som snarare kommer föregå hans egen återkomst vid tidens slut: ”Många kommer att uppträda under mitt namn och säga: Det är jag, och: Tiden är nära. Men följ dem inte. När ni får höra om krig och oroligheter, så tappa inte besinningen. Detta måste först hända, men det är ännu inte slutet.” (Luk 21:8). Att profetior om templets förstörelse och tidens slut blandas ihop på det här sättet, det kan förklaras med att evangelisten Lukas skrev sitt evangelium innan Jerusalems fall år 70. Ytterligare ett argument för detta är att Apostlagärningarna som Lukas också har skrivit slutar innan aposteln Paulus död, som ägde rum runt år 67. Lärjungarna som hörde Jesu tal och Lukas och de andra evangelisterna som skrivit ner det skulle alltså kunna ha fått intrycket att templets förstörelse och Kristi återkomst skulle inträffa ungefär samtidigt, och det skulle alltså kunna vara därför som evangelierna har redigerats på det här sättet.

Men, det kan mycket väl vara så att Jesus medvetet talat om templets förstörelse och den sista tiden i samma andetag. Jerusalems fall och templets förstörelse var utan tvekan en eskatologisk händelse, som förebildar de omvälvningar och oroligheter som kommer att äga rum i den sista tiden. För en jude måste templets förstörelse i sig ha upplevts som världens undergång. Och många av de andra tecknen på världens undergång som Jesus nämner, de har också redan inträffat under olika skeden av historien, utan att Jesus för den skulle redan har kommit tillbaka: ”Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det blir svåra jordbävningar och pest och hungersnöd på den ena platsen efter den andra.” (Luk 21:10-11) Men detta är likväl också eskatologiska händelser, som är tecken på att Kristi återkomst och tidens slut närmar sig. I Matteus- och Markusevangeliet talar Jesus i detta sammanhang om födslovärkar. När en kvinna får de första födslovärkarna så är det ett tydligt tecken på att förlossningen närmar sig. Födslovärkarna är inte konstanta utan återkommande, men växer för varje gång i styrka och intensitet. På liknande sätt är det med de omvälvande händelserna i världen. Vår värld har överlevt såväl digerdöden som första och andra världskriget, utan att Jesus har kommit tillbaka. Man skulle lätt kunna ledas in i en falsk trygghet. Men i det aktuella världsläget är det inte alls otänkbart att ett tredje världskrig skulle kunna utbryta inom en överskådlig framtid, och påven Franciskus skrev 2022 att vi redan genomlever det tredje världskriget, om än bara i delar.

Så hur borde vi då reagera på allt detta? I dagens evangelium hörde vi också Jesus säga: ”När ni får höra om krig och oroligheter, så tappa inte besinningen. Detta måste först hända, men det är ännu inte slutet.” (Luk 21:9). Det gäller att hitta balansen mellan att å ena sidan inte vagga sig till ro med antagandet att Jesus troligtvis inte kommer tillbaka under de kommande 2000 åren heller, och å andra sidan inte drabbas av alarmism och övertolka varenda tecken på oroligheter i världen som att världen kommer att gå under imorgon. Det är helt meningslöst att spekulera i när detta kommer att ske. Men däremot måste vi hela tiden vara beredda. För även om Jesus inte kommer tillbaka för att döma jorden under vår livstid, så är det helt säkert att vi alla en gång kommer att dö och att vi då omedelbart kommer att genomgå en personlig dom. Och för att förbereda sig väl för sin egen död så gäller det också att hitta en balans mellan två ytterligheter. Å ena sidan gäller det att inte förmätet anta att alla förmodligen ändå kommer till himmelen, och att det bästa vi kan göra här på jorden därför är att passa på att ha så kul för stunden som möjligt, utan att bry sig om konsekvenserna och huruvida det vi gör behagar Gud eller ej. Men å andra sidan är det inte heller sunt att leva med en ständig rädsla för helvetet och ängslan över att kanske ha syndat, vilket allt som oftast bara leder till att man paralyseras i strävan efter att göra det goda och växa i helighet. I båda dessa fall är rådet från aposteln Paulus till thessalonikerna i dagens andra läsning påpassligt: ”Den sortens människor föreskriver och förmanar vi i herren Jesu Kristi namn att arbeta lugnt och stilla och äta sitt eget bröd.” (2 Thess 3:12).

I dagens första läsning ur profetens Malakis bok hörde vi också om den eld som alla måste gå igenom på domens dag: ”Dagen kommer, och den skall brinna som en ugn. Då skall alla fräcka och alla som handlar orätt bli till halm, och dagen som kommer skall förbränna dem, säger Herren Sebaot.” (Mal 4:1). Detta kan påminna oss om skärseldens renande eld. Tanken på skärselden kan också hjälpa oss att undvika ytterligheterna när vi mediterar över de yttersta tingen. Om man är rädd för att komma till helvetet på grund av att man ännu inte tycks vara ett fullfjädrat helgon, då kan man trösta sig med att det finns en andra chans att renas från konsekvenserna av sina synder i skärselden. Och om man har en tendens att ta för lätt på synden med hänvisning till att man ändå alltid kan renas från konsekvenserna av den i skärselden, då får man tänka på att tiden i skärselden för stora, halvt ångerfulla syndare kanske kan upplevas som väldigt, väldigt lång, tid som det hade varit mycket bättre att få tillbringa i himmelen.

Låt oss därför leva så att vi alltid är väl förberedda inför Herrens dag, om det så blir vid tidens slut eller vid vår egen död, genom att arbeta lugnt och stilla, troget sköta våra dagliga plikter och ta vara på alla tillfällen att visa kärlek såväl mot Gud som våra medmänniskor. Och låt oss under andra halvan av denna november månad fortsätta att be för alla avlidna för att hjälpa dem att renas från sina synder, i hoppet om att rättfärdighetens sol skall gå upp för alla dem som fruktar Herrens namn. Amen.