Onsdag i 23 veckan ”under året” I

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Kol 3:1–11; Ps 145:2–3, 10-13ab; Luk 6:20–26.

Kära bröder och systrar

Dagens första läsning ur aposteln Paulus brev till kolosserna läses även på påskdagen. Paulus påminner oss om att vi genom dopet och tron har dött och uppstått tillsammans med Kristus, och därför borde vi också ha våra hjärtan och tankar hos Kristus i himmelen, och inte bara tänka på det jordiska. I Romarbrevet uppmanar Paulus på liknande sätt de troende att ”ikläd[a] er Herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks” (Rom 13:14). Som kristna är vi kallade att leva i världen men inte av världen. Självklart måste vi sköta våra dagliga plikter här under jordelivet, men samtidigt borde vi hela tiden ha i bakhuvudet att detta liv med alla dess lidanden och prövningar bara är ett litet preludium inför det eviga livet i himmelriket hos Gud.

Det är dock under detta liv som får eviga utgång avgörs, så det gäller att leva livet här på jorden till fullo, så långt som möjligt i enlighet med Guds vilja. Därför fortsätter också Paulus med att uppmana oss att döda allt det jordiska, alltså sådant som kan tyckas utlova lycka men som inte leder till den eviga lyckan i himmelen, såsom ”otukt, orenhet, lidelser onda lustar och själviskhet” (Kol 3:5). Och notera att Paulus kallar detta för ”avguderi”. Många tänker kanske att för att begå avgudadyrkan och bryta mot det första budordet så man måste tillverka en guldkalv eller en buddhastaty som man faller ner på knä inför och tillber. Men om vi medvetet och frivilligt begår allvarliga synder, som exempelvis de som Paulus räknade upp, alltså dödssynder, då har synden i praktiken blivit till en avgud som har tagit Guds plats i våra liv.

Problemet med synden är att den utlovar en tillfällig lycka, men som i själva verket hindrar oss att uppnå den högsta lyckan, som är föreningen med Gud. I dagens evangelium hörde vi Jesus uttala fyra saligprisningar och fyra verop, för att påminna oss om vad den sanna lyckan eller saligheten egentligen består i. Om vi är fattiga, hungrar, gråter och blir hatade här i världen, då kan vi vila tryggt i övertygelsen om att vi är på god väg till den eviga saligheten i Guds rike, där vi kommer att bli mättade, skratta och dansa av fröjd. Men inte nog med det. Bara hoppet om den eviga saligheten gör att vi faktiskt kan bli saliga redan här och nu, mitt i all fattigdom, hunger, gråt och hat.

Låt oss därför be vår Herre om nåden att, som det heter i bönen efter kommunionen på den första söndagen i advent, vi kan ”leva så i denna förgängliga värld att vi fäster oss enbart vid det som består och har vårt hjärta i himlen.” Amen.