Tisdag i 23 veckan ”under året”

Mässa på S:t Petrus Clavers minnesdag i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Kol 2:6–15; Ps 145:1–2, 8–11; Luk 6:12–19.

Kära bröder och systrar

Sedan förra veckan och fram till kyrkoårets slut kommer vi att lyssna till Lukasevangeliet i mässan på vardagar. Ett av de särskiljande dragen för Lukasevangeliet är att det särskilt betonar hur Jesus ber. Nu skulle man kunna tycka att det är märkligt att Jesus behövde be, för i bönen vänder vi ju oss till Gud, och Jesus är ju själv Gud. Men Jesus är på samma gång både sann Gud och sann människa. Den helige Augustinus sade att ”Han är Guds Son och Människosonen, en enda Gud med Fadern, en enda människa med människorna. (…) Han ber för oss, han ber i oss, han tillbeds av oss: han ber för oss som vår överstepräst, han ber i oss som vårt huvud, han tillbeds av oss som vår Gud.” (Enarr. In ps. 85, citerat i den allmänna introduktionen till tidegärden, n. 7). Såsom människa var det därför naturligt för Jesus att be till Gud sin Fader under sitt jordeliv, och efter sin himmelsfärd fortsätter han att föra vår talan inför Gud Fadern i himmelen. Genom sin bön har Jesus framförallt gett oss ett exempel på hur vi bör be. Katolska Kyrkans katekes lär att ”När Jesus ber, lär han oss redan att be. Det sätt som vi bör be på till Gud, den bönens väg som leder fram till honom, är Jesu bön till sin Fader.” (n. 2607)

Framförallt ber Jesus alltid inför avgörande steg. I dagens evangelium hörde vi att Jesus bad till Gud natten igenom innan han valde ut sina tolv apostlar. Detta var utan tvekan ett av de allra viktigaste besluten som Jesus fattade under hela sitt jordeliv. Och ett av de allra viktigaste besluten som vi kan fatta under vårt liv, det är att urskilja huruvida vi själva är kallade av Gud till prästämbetet eller det gudsvigda livet. För närvarande visas filmen ”Nunnan – 25 år i kloster på bio”. Det är en dokumentärfilm som handlar om den nuvarande priorinnan i karmelitklostret i Rydebäck i Skåne, syster Maria av Bebådelsen, eller Marta Cavallin som hon hette innan hon trädde in i klostret. Filmen är en uppföljare till den första filmen om syster Maria, ”Nunnan”, som kom ut 2007. Jag såg filmen i torsdags då regissören Maud Nycander även närvarade och deltog i ett panelsamtal efteråt, och jag rekommenderar varmt alla att se denna film. Den visas än så länge fortfarande både på Filmstaden, Capitol och Hagabion, men kanske inte så länge till, så passa gärna på medan den fortfarande visas! Filmen innehåller flera starka vittnesbörd om vad både syster Maria och de andra medlemmarna av hennes familj har varit beredda att offra för det som de tror på, och även några mycket vackra och rörande bönesvar, inte minst i form av omvändelser till tron och nya kallelser till kyrklig tjänst.

Syster Maria berättade en gång i medlemstidningen för Sveriges Unga Katoliker att fröet till hennes kallelse till karmelitorden såddes när hon läste lilla Thérèse av Jesusbarnets Självbiografiska skrifter när hon gick i åttonde klass. På hösten samma år som hon tog studenten 1997 inträdde hon i karmelitklostret, och sedan dess har hon bara gått utanför klostrets murar några enstaka gånger för att åka till tandläkaren. I våras firade hon 25-årsjubiléet av sina första klosterlöften, och av den aktuella dokumentärfilmen att döma så är hon minst lika lycklig idag som när hon trädde in.

Syster Maria var alltså i samma ålder som er konfirmander när hon tog det livsavgörande beslutet att gå i kloster. Vår biskop Anders Arborelius, som också medverkar i filmen, brukar i sina konfirmationspredikningar varna för att mottagandet av konfirmationens sakrament ofta får som konsekvens att den Helige Ande upptänder sådana särskilda kallelser till Kyrkans tjänst i den nykonfirmerades hjärta. Men för att tydligt kunna urskilja Guds kallelse för ens liv, så är det också avgörande att man ber mycket. Medan jag urskilde min prästkallelse, ungefär samtidigt som den första filmen ”Nunnan” kom ut för 18 år sedan, så bad jag innerligt varje dag att Gud skulle låta mig få veta den kallelse som han i sin heliga försyn hade bestämt för mig. Och det dröjde inte mer än två år innan jag fick ett mycket tydligt svar från Gud att han kallar mig till att bli präst, och dessutom fick modet att svara ja.

Låt oss därför efterlikna Jesu exempel att be innerligt till Gud vår Fader varje dag, särskilt när vi står inför viktiga beslut, inte minst beslutet mellan att endera gifta sig och i så fall med vem, eller att viga sitt liv på ett särskilt sätt åt Gud i prästämbetet eller det gudsvigda livet. Amen.