Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Vish 9:13–18; Filem v. 9b–10, 12–17; Luk 14:25–33.
Kära bröder och systrar
Jesu ord i dagens evangelium kan tyckas överdrivet hårda. Faktum är att man kanske undrar om man över huvud taget hörde rätt. Sade Jesus verkligen att ”Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge” (Luk 14:26)? Hur går det i så fall ihop med budet från Mose lag att ”du skall älska din nästa som dig själv” (3 Mos 19:18), som Jesus själv också upprepar flera gånger i evangelierna (Matt 19:19, 22:39, Mark 12:31, Luk 10:27), och som enligt aposteln Paulus sammanfattar hela lagen (Rom 13:9, Gal 5:14)?
Jo, för att förstå detta kan vi ta hjälp av den förklarande noten till denna vers i Bibel 2000. Där står som kommentar till ordet ”hata” att det är ”ett från GT:s hebreiska övertaget tillspetsat uttryckssätt, i sak liktydigt med den mildare formuleringen i Matt 10:37”, där Jesus säger att ”Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig”. Vissa andra moderna bibelöversättningar använder denna eller liknande omskrivningar även för att översätta dagens text ur Lukasevangeliet. Men jag tycker att det är modigt av Bibelkommissionen att översätta Jesus ordagrant, och sedan låta predikanten förklara innebörden. Självklart ska vi älska våra nära och kära, inte minst våra föräldrar. Att visa aktning för sin far och sin mor är ju rentav ett av de tio budorden, och som Paulus konstaterar så är det dessutom ”det första bud som följs av ett löfte: så att det går dig väl och du får leva länge på jorden” (Ef 6:2-3). Men i jämförelse med den kärlek som vi är skyldiga Gud, då vore det en kraftig underdrift att bara säga att vi bara måste älska Gud mer än våra föräldrar och övriga familjemedlemmar. Vi kan aldrig älska Gud så mycket som han förtjänar att bli älskad, eftersom han är oändligt värd att älskas. Så om vi bara älskar Gud så mycket som vi klarar av att göra med vår begränsade och av synden skadade mänskliga natur, då vore det inte helt fel att säga att vi vid en jämförelse närmast borde hata våra nära och kära, för att förhållandet mellan den kärlek vi har till dem och den kärlek vi har till Gud ska bli korrekt. Men det bästa sättet att tolka Jesu ord i dagens evangelium är alltså att förstå ”hata” som ”älska mindre”. Det första och största budet i lagen är att ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft” (5 Mos 6:5), och för att uppfylla detta bud så måste all vår kärlek till skapade varelser och ting vara absolut underordnad vår kärlek till Gud.
Så vad får då detta för praktiska konsekvenser när det gäller kärleken till ens föräldrar, familj och vänner? Jo, att i slutändan måste vi alltid och i alla situationer låta kärleken till Gud gå före dem. För tre söndagar sedan hörde vi Jesus säga i evangeliet att han inte har kommit för att skapa fred på jorden utan splittring (Luk 12:51), och i min predikan berättade jag om hur mitt beslut att tas upp i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap gav upphov till en del splittring och oenighet med mina föräldrar. Man bör alltid ha grundinställningen att inte bara visa vördnad och respekt för ens föräldrar och andra människor som har en naturlig och legitim auktoritet över oss, utan så långt som möjligt även lyda dem i handling – även om man inte alltid behöver hålla med dem. Det är alltid en mycket bra övning i ödmjukhet att frivilligt underordna sig och lyda en mänsklig auktoritet, även om denna givetvis aldrig kan vara ofelbar som Gud eller helt och hållet tillförlitlig som hans Kyrka. Om man har övat sig i att lyda och underordna sig andra människor, då är det mycket lättare att också lyda och underordna sig Gud och hans Kyrka – och vice versa! Men om det som människor ålägger oss att göra går rakt emot Guds och hans Kyrkas bud, då måste Gud och Kyrkan givetvis gå före, precis som Petrus och de andra apostlarna sade till översteprästen i Jerusalem när han förbjöd dem att undervisa i Jesu namn: ”Man måste lyda Gud mer än människor.” (Apg 5:29)
Dagens andra läsning var hämtad ur en av bibelns kortaste böcker, nämligen brevet till Filemon. Den vanligaste tolkningen av sammanhanget för detta brev är att Paulus vädjar till sin vän Filemon att han ska vara barmhärtig mot sin förrymda slav Onesimos, när Paulus nu sänder honom tillbaka till sin husbonde. Enligt denna tolkning skulle Paulus ha träffat på Onesimos till synes av en slump, varpå Onesimos hade kommit till tro genom Paulus förkunnelse. Visst är det fint av Paulus att vädja för Onesimos att han inte ska få en hård bestraffning för sin rymning. Men denna tolkning innebär ju samtidigt att Paulus inte för ett ögonblick ifrågasätter själva slaveriet. Dessutom vore det ett mycket märkligt sammanträffande att Paulus av en ren slump skulle ha råkat träffa på Onesimos, vars husbonde Filemon Paulus redan kände väl. Men det finns också en alternativ tolkning, som jag personligen finner både mer sannolik och attraktiv. Enligt denna tolkning så skulle Paulus kommit överens med sin vän Filemon om att få ta med sig Onesimos som hjälp, eller ”nytta” som hans namn betyder, under en av sina missionsresor. När Paulus efter den avtalade tiden sänder tillbaka Onesimos, som nu blivit kristen, till sin husbonde Filemon, då vädjar han inte bara om att han ska bli väl mottagen, utan underförstått att Filemon rent av borde göra honom fri. Tack vare att Onesimos hade kommit till tro på Kristus och förenats med honom genom dopet så hade han befriats från slaveriet under synden. Det vore därför mycket passande om Filemon som en generös gest också skulle befria honom från det jordiska slaveriet. Det är förmodligen detta som Paulus anspelar på när han säger till Filemon att han får tillbaka honom ”inte längre som en slav utan som något mer än en slav: en kär broder.” (Filem 16). Enligt denna enligt min mening mycket trovärdiga tolkning så kan man alltså knappast kritisera Paulus för att passivt ha accepterat dåtidens slaverisystem, utan han bidrog i så fall snarare aktivt till att ta det första steget mot dess avskaffande. I vilket fall som helst så har den kristna människosynen som betonar varje människas okränkbara värdighet såsom skapad till Guds avbild med tiden bidragit till slaveriets avskaffande överallt i världen.
Låt oss be om nåden att vi dag för dag fylls av ännu större kärlek till Gud, så att vi så långt som möjligt kan älska honom på det sätt som han förtjänar att älskas. Låt oss också be om nåden att kunna öva oss i att ödmjuka oss inför Gud genom att lyda och underkasta oss all legitim mänsklig auktoritet, men bara så länge den inte går emot Guds och Kyrkans bud. Och låt oss slutligen be om nåden att vi blir befriade från syndens slaveri så att vi kan leva helt och fullt i Guds barns frihet. Amen.
Fader Gustavs predikningar 