Mässa på latin i Santa Maria in Montesanto, Rom, under ungdomsjubiléet 2025. Läsningar: 3 Mos 23:1, 4-11, 15-16, 27, 34b-37; Ps 81:3-4, 5-6ab, 10-11b; Matt 13:54-48.
Kära bröder och systrar
Kyrkan firar idag den helige Alfonso Maria de Liguori. Han föddes i Neapel år 1696. Han fick en oerhört bra utbildning i juridik, och redan som sextonåring var han doktor i både civil och kanonisk rätt och kunde börja arbeta som advokat. Men han kände med tiden också en allt starkare dragning till ett liv i tjänst åt Gud, och efter att ha förlorat en svår rättstvist så började han på allvar att urskilja en eventuell prästkallelse. Under ett besök på ett sjukhus hörde han Guds röst säga till honom: “Lämna världen och ge dig själv åt mig”. Han bestämde sig därefter för att bli präst, och efter sin prästvigning grundade han så småningom Den helige Återlösarens kongregation, vanligtvis kallad redemptoristerna, med fokus på själavård bland de utsatta på landsbygden. Han blev en mycket framstående folkpredikant, och tack vare sina djupa kunskaper i juridik blev han även en oerhört duktig moralteolog, rentav den största i hela Kyrkans historia.
1762 blev han motvilligt biskop av Santa Agata de’Goti strax utanför Neapel. I maj 1775, 78 år gammal, var han både döv, blind och så sjuk att han bad påven om att få avgå. Han drog sig tillbaka ett redemptoristkloster i Pagani där han dog år 1787. Han helgonförklarades år 1839 och utsågs år 1871 till kyrkolärare av påven Pius IX, med tanke på hans oerhörda betydelse för moralteologin. Han lyckades hitta en närmast perfekt balans mellan rättvis stränghet och barmhärtig mildhet. Påven Gregorius XIV som helgonförklarade honom ska ha sagt att det alltid är säkert att följa den helige Alfonsos linje i moralfrågor – även när man inte helt förstår hans förklaringar. Även den helige påven Johannes Paulus II hyllade honom som “en gigant, inte bara i Kyrkans historia utan även för hela mänskligheten”.
För oss som vill följa i Kristi och helgonens fotspår som hoppets pilgrimer så gäller det givetvis att hålla Guds bud. Det går inte att påstå sig tro på Gud och älska honom och samtidigt medvetet bryta mot hans bud. Jesus säger själv att “Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud.” (Joh 14:15). Samtidigt får vi inte bli för legalistiska och hårda mot oss själva om vi inte alltid lyckas med detta. Jesus säger också att “utan mig kan ni ingenting göra” (Joh 15:5). Om vi försöker hålla Guds bud helt av vår egen kraft utan att förtrösta på Gud och be om hans nåd så kommer vi garanterat att misslyckas. Men varje gång vi syndar, om det så är i allvarliga eller mindre allvarliga saker, så kan vi alltid lita på att ta emot Guds förlåtelse, barmhärtighet och nåd i bikten, försoningens sakrament. Vi borde givetvis göra allt vi kan för att undvika att synda. Men om vi är alltför stränga och obarmhärtiga mot oss själva, då finns risken att vi blir lika obarmhärtiga och dömande mot andra. Därför måste vi alltid bevara balansen mellan att göra vad vi kan från vår sida för att leva så heligt som möjligt, och samtidigt förtrösta helt och hållet på Gud och hans nåd för att lyckas med detta, och ödmjukt be honom om förlåtelse varje gång som vi misslyckas.
Idag och imorgon hör vi i mässans första läsning ur Tredje Moseboken, som utöver detta knappt läses i den katolska liturgin. Det beror på att Tredje Moseboken till största del utgörs av rituella föreskrifter i det gamla förbundet, som inte längre gäller efter att Jesus har instiftat det nya och eviga förbundet genom sitt blod. Den nya lagen har mindre detaljerade föreskrifter än vad Mose lag hade, för den är inte skriven på stentavlor utan direkt i våra hjärtan. Men den nya lagen är samtidigt mer krävande än den gamla, för det räcker inte bara med att utföra yttre föreskrifter och ritualer till punkt och pricka, utan livet i Kristus måste genomsyra allt vi gör.
I dagens läsning hörde vi om de olika högtiderna som Israels folk skulle fira för att påminnas om allt som Gud gjort för dem, och de flesta av dessa har motsvarigheter i det kristna kyrkoåret. Den judiska påsken firades för att komma ihåg uttåget ur Egypten och slutet på slaveriet i Egypten, och den kristna påsken firas till minne av Kristi uppståndelse, hans seger över döden och slutet på vårt slaveri under synden. Veckofesten, femtio dagar efter påsk, firades ursprungligen i tacksamhet för inbärgandet av skörden. Som kristna firar vi numera pingst femtio dagar efter påsk, i tacksägelse för den Helige Andes gåva. Lövhyddohögtiden har visserligen ingen direkt motsvarighet i dagens kristna liturgi, men Kristi förklaring på berget Tabor som vi kommer att fira den 6 augusti ägde förmodligen rum under denna högtid, eftersom Petrus då föreslog att han skulle bygga tre hyddor, en för Jesus, en för Mose och en för Elia.
Alla dessa högtider hjälper oss att bli påminda om de stora under som Gud har gjort för oss i historien. Och det är ur detta som vi måste hämta både vår motivation och vår kraft till att uppfylla Guds bud. Låt oss be om den helige Alfonso Marias förbön att vi både fylls av vishet om vad som är Guds vilja, och nåd att uppfylla den. Amen.
Fader Gustavs predikningar 