Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 13:14, 43–52; Upp 7:9, 13–17; Joh 10:27–30.
Kära bröder och systrar
Vi firar idag den fjärde påsksöndagen, som också brukar kallas för den Gode Herdens söndag. Sedan Andra Vatikankonciliets liturgireform utgör denna söndag ett slags gånggärn i mitten av påsktiden och en naturlig övergång mellan de tre första påsksöndagarna, då vi har hört om hur Jesus visade sig för sina lärjungar efter sin uppståndelse, och de tre sista påsksöndagarna, då vi kommer att lyssna till Jesu avskedstal under den sista måltiden. I år har det genom Guds försyn också fallit sig så att vi får fira denna den Gode Herdens söndag tre dagar efter att Kyrkan fått en ny överherde i påven Leo XIV. Denna mässa är således ett naturligt tillfälle att fortsätta tacka Gud för vår nye påve, be för honom och hans herdetjänst, och att meditera över vårt förhållande till Kristus, den Gode Herden, och till hans ställföreträdare på jorden.
I dagens evangelium hörde vi Jesus säga: “Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.” (Joh 10:27) Alla som har mottagit dopets sakrament har inlemmats i Kyrkan, Kristi kropp, och blivit till Guds barn. Men om vi ska ta Jesus på orden, så gör detta oss inte automatiskt också till får i hans hjord. Om vi vill vara får till den Gode Herden, då måste vi också lyssna till hans röst och följa honom. Andra Vatikankonciliet lär att ”Helt inlemmade i kyrkans gemenskap blir de som har Kristi Ande, som accepterar hela hennes ordning och alla de frälsningsmedel som hon fått och inom hennes synliga struktur förenas med Kristus som styr henne genom påven och biskoparna. De band som förenar dem är trosbekännelsen, sakramenten, den kyrkliga styrelsen och gemenskapen. Den som inte förblir i kärlek kan dock inte bli räddad, även om han är en del av kyrkans kropp. Han förblir ’kroppsligen’ i kyrkans famn men inte ’i hjärtat’.” (Lumen Gentium, n. 14)
Relationen mellan fåren och den Gode Herden är en mycket vacker bild för vad det innebär att förbli i Kyrkans gemenskap med hjärtat och inte bara kroppsligen. Får går aldrig kopplade. Herden lämnar alltid en viss frihet under ansvar till fåren. Om fåren skulle vika av för långt från vägen så ropar herden på dem, och försåvitt fåren hör till hans hjord så känner de igen hans röst och kommer tillbaka. I nödfall kan herden använda kroken på sitt herdestav för att varsamt dra till sig ett får som är på väg att göra sig riktigt illa. Men för det mesta håller sig fåren i närheten av sin herde och lyssnar uppmärksamt till hans röst, för de har lärt sig av erfarenheten att de kan lita på honom och att han bara vill dem väl.
Jesus Kristus är den gode herden, som ger sitt liv för fåren. Samtidigt är han också själv ett lamm, nämligen det offerlamm genom vilket Gud har försonat hela världen med sig själv. I dagens andra läsning ur Uppenbarelseboken hörde vi att “Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor”. (Upp 7:17) Tecknet på att vi verkligen hör till Jesu hjord som får i hans hjord, det är att vi svarar på det förtroende han ger oss genom att i vår tur litar på honom genom att lyssna till hans röst och följa honom.
Men hur kan vi konkret höra den Gode Herdens röst idag? Först och främst genom att lyssna till hans ofelbara Ord i den Heliga Skrift. Men som katoliker får vi även lita på att Jesus i högsta grad talar till oss genom sin ställföreträdare på jorden, som sedan i torsdags alltså är påven Leo XIV, född som Robert Francis Prevost. Enligt Uppenbarelseboken är Jesus inte bara på samma gång Lamm och Herde, han omtalas dessutom som “lejonet av Juda” (Upp 5:5). Precis som i Jesus så har vi därför i vår nye påve Leo på samma gång både ett lejon, ett lamm och en herde. Och inte minst såhär under de första dagarna av hans pontifikat borde vi lyssna uppmärksamt till hans röst, för att få en aning om i vilken riktning den Helige Ande vill leda Kyrkan under de närmaste åren.
De första orden som påven Leo uttalade i sitt första tal till staden Rom och till världen var “Frid vare med er alla!” Han uppmanade oss också att genom dialog och möten bygga broar för att förenas till ett enda folk, ständigt i fred. Hans valspråk, hämtat från hans ordensgrundare S:t Augustinus, är “In illo uno unum” – Ett i den Ende. Påvens kanske allra viktigaste uppdrag är att bevara enheten mellan alla kristna i den sanna tron på Kristus, och Leo XIV kommer utan tvekan att arbeta hårt för att åstadkomma denna enhet i sanningen såväl inom Kyrkan som i världen. Men han är också fullt medveten om att han behöver hjälp för att för att fullgöra detta övermänskliga uppdrag. I sitt första tal till kardinalerna igår sade han: “Ni, kära kardinaler, är påvens närmaste medarbetare, och det är till stor tröst för mig i detta att jag tar emot ett ok som uppenbart vida överstiger mina krafter – liksom det skulle göra för vem som helst. Er närvaro påminner mig om att Herren, som har anförtrott mig detta uppdrag, inte lämnar mig ensam med ansvaret att bära det. Framför allt vet jag att jag alltid, alltid kan räkna med hans hjälp – Herrens hjälp – och, genom hans nåd och försyn, med stödet och närheten från er, liksom från så många bröder och systrar världen över, som tror på Gud, älskar Kyrkan och stöder Kristi ställföreträdare genom sina böner och goda gärningar.” Det här är precis vad synodalitet handlar om, nämligen att vandra tillsammans som Kyrka genom att var och en av Kyrkans medlemmar på sitt sätt tar ansvar att be för och stödja vår påve i hans uppgift att leda oss alla på frälsningens, helgelsens och enhetens väg.
Den Gode Herdens söndag är dessutom en särskild böndag för kallelser till prästämbetet och ordenslivet. I sin första Regina Caeli-bön idag sade påven Leo att “idag har jag glädjen att be tillsammans med er, bröder och systrar, och med hela Guds folk, för kallelser, särskilt till prästämbetet och ordenslivet. Kyrkan har så stort behov av dem! Och det är viktigt att ungdomarna i våra gemenskaper finner välkomnande, lyssnande och uppmuntran på sin kallelseväg, och att de kan räkna med trovärdiga förebilder i generös hängivenhet till Gud och till andra människor. (…) Och till ungdomarna säger jag: var inte rädda! Ta emot inbjudan från Kyrkan och Kristus!”
Låt oss be om nåden att vi alltid lyssnar till Gode Herdens och förblir får i hans hjord, låt oss be för vår påve Leo, att han får nåden att fullfölja sitt uppdrag och att vi också i honom kan känna igen den Gode Herdens röst, och låt oss tillsammans med honom idag be om många heliga kallelser till prästämbetet och ordenslivet, så att det aldrig saknas goda herdar någonstans i Kyrkan. Amen.
Du verkar vara mycket fäst vid just Andra Vatikankonciliet! Inget fel med det, men varför just vid detta koncilium? Det finns ju massor av andra också, t.ex. dogmatiska sådana som Första Vatikankonciliet eller det Tridentinska! Varför betona alltid det Andra Vatikanum?
GillaGilla
Som katolik är jag som sig bör mycket fäst vid alla 21 ekumeniska koncilier, inklusive Andra Vatikankonciliet. Även Andra Vatikankonciliet innehöll dogmatiska dokument, såsom den dogmatiska konstitutionen om uppenbarelsen och den dogmatiska konstitutionen om Kyrkan, varav den sistnämnda citeras i denna predikan. Andra Vatikankonciliet både repeterar och bygger vidare på de dogmatiska lärorna från såväl Första Vatikankonciliet som konciliet i Trient. Såsom det senaste av Kyrkans 21 ekumeniska koncilier ger dess dokument därför till stor del den mest kompletta bilden av Kyrkans lära. Därför citeras det också överlägset mest av alla ekumeniska koncilier i Katolska Kyrkans katekes. Men jag har även citerat konciliet i Trient i exempelvis denna predikan: https://fadergustav.com/2024/10/11/fredag-i-27e-veckan-under-aret-i/
GillaGilla