Femte söndagen i fastan A

Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Hes 37:12–14; Rom 8:8–11; Joh 11:1–45.

Kära bröder och systrar

Vi firar idag den femte söndagen i fastan. Därmed har vi gått in i fastans andra del som traditionellt brukar kallas för passionstiden, och som mer direkt fokuserar på Herrens lidande. Som ni ser har alla krucifix och helgonbilder i kyrkan blivit övertäckta. Tidigare kallades denna söndag för passionssöndagen, och i evangeliet läste man ur Johannes åttonde kapitel som avslutas med att judarna ”tog (…) upp stenar för att kasta på honom, men Jesus försvann och lämnade templet.” (Joh 8:59). I dag har vi hört evangeliet om hur Jesus uppväckte Lasaros, vilket kanske var det allra största av alla Jesu mirakler. Men det gjorde bara att översteprästerna och fariséerna förhärdade sina hjärtan ännu mer, och i verserna som följer på dagens evangelium står det att ”Från den dagen var de fast beslutna att döda honom. Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring bland judarna” (Joh 11:53-54).

Övertäckandet av krucifixen är därför ett sätt att visualisera hur Jesus ”försvann” och drog sig undan offentligheten under den sista tiden av sitt jordeliv, för att han inte skulle bli tillfångatagen och dödad innan hans tid var inne. Det utgör också ett uttryck för sorgen över Herrens stundande lidande och död. Krucifixen kommer att avtäckas på långfredagen då vi högtidligt kommer att hylla Kristi kors genom att kyssa det, och helgonbilderna kommer att förbli övertäckta fram till påskvakan, då sorgen över Jesu lidande och död åter kommer bytas ut i glädjen över hans uppståndelse. Men för att vi fullt ut ska kunna ta del av påskens glädje så måste vi förbereda oss väl genom att först förena oss innerligt med vår Herre i hans lidande. Passionstiden utgör därför en inbjudan att ytterligare intensifiera vår bön, vår botgöring och våra barmhärtighetsgärningar under dessa två sista veckor som återstår fram till påsken.

Precis som förrförra söndagen så kommer det i denna heliga mässa att äga rum ett så kallat skrutinium, med förböner och exorcism för en av församlingens katekumener som kommer att döpas i påskvakan. Hon kommer även att smörjas med katekumenolja, som symboliserar kraften att glida ur djävulens grepp, precis som brottare i antiken smorde in sig i olja för att göra det svårare för motståndaren att få grepp om dem. Vi har även lyssnat till bibelläsningarna ur årgång A som specifikt handlar om dopet. Att på detta sätt med hjälp av särskilda bibelläsningar och förböner förbereda dopkandidaterna för sitt dop under söndagarna i fastetiden är en tradition från urkyrkan, som föll bort i takt med att västvärlden kristnades och antalet vuxna katekumener avsevärt minskades, men som återinfördes i och med Andra Vatikankonciliets liturgireform.

Idag på det tredje och sista skrutiniet har vi alltså fått höra evangeliet om hur Jesus uppväckte Lasaros från de döda. På vilket sätt är detta en förebild för dopet? Jo, dopet renar oss från synden, som leder till döden. Varje synd som vi begår för oss längre bort från Gud och smutsar ner vår vita dopdräkt. Men dödssynd, alltså en allvarlig synd som man begår fullt medvetet och frivilligt, den skiljer oss helt och hållet från Gud, och om vi inte får förlåtelse för den genom dopets eller botens sakrament så leder den till den eviga döden. Lasaros död är därför en bild för dödssynden. Och när Jesus uppväcker Lasaros från de döda så visar han att han inte bara har makt att ge våra dödliga kroppar liv, utan att han också har makt att återställa det eviga livet i våra själar om vi förlorat det genom dödlig synd. Detta har Jesus makt att göra eftersom han är Guds Son. Och att han är Guds Son och att Gud är med honom i allt han gör, det har han med all önskvärd tydlighet bevisat genom att uppväcka Lasaros från de döda efter att denne varit död i fyra dagar. Att se detta med sina egna ögon och ändå inte tro på Jesus, det är ingenting annat än oförnuftigt. Men det är samtidigt inte omöjligt, vilket översteprästernas och fariséernas reaktion visar. Gud lämnar oss alltid fria att tro på honom eller inte.

Samtidigt som uppväckandet av Lasaros är en av de största manifestationerna av Jesu gudomlighet, så innehåller dagens evangelium också flera tydliga tecken på hans mänsklighet. I början av läsningen hörde vi att ”Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros.” (Joh 11:5). I den grekiska grundtexten används här ordet agapaô, det vill säga att älska gudomlig kärlek. Meningen skulle därför även kunna översättas med att ”Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasarus.” Givetvis älskar Jesus alla människor. Men under sitt jordeliv så kunde han i sin begränsade mänsklighet inte ha en lika nära relation till alla människor på hela jorden. Och av alla Jesu vänner så är det bara om Marta, Maria, Lasaros och ”lärjungen som Jesus älskade”, förmodligen aposteln Johannes som skrivit evangeliet, som det rakt ut sägs i evangelierna att Jesus älskade dem. Som människa hade Jesus helt enkelt en särskild förkärlek till vissa av sina närmaste vänner, som det också sägs om honom i dagens evangelium när han gråter över Lasaros: ”Se, hur mycket han höll av honom”, eller ”älskade honom” (Joh 11:36). Den här förkärleken är dock på intet sätt exkluderande. Såsom Gud älskar Jesus var och en av oss med samma förkärlek, och det är helt upp till oss om vi vill besvara denna kärlek och få samma förtroliga relation med Jesus som han hade med Marta, Maria, Lasaros och Johannes. När jag håller inre bön i kyrkan varje morgon tycker jag om att föreställa mig att jag antingen som Maria från Betania sitter vid Herrens fötter och lyssnar till hans ord (Luk 10:39), eller som aposteln Johannes lutar mig mot Jesu bröst under den sista måltiden (Joh 13:25).

Men varför grät Jesus över Lasaros död, trots att han visste att han skulle återuppväcka honom? Om vi ser Lasaros död som en symbol för dödssynden, då är Jesu gråt ett uttryck för hans sorg över alla dem som just nu befinner sig i dödssyndens tillstånd. Men att Jesus gråter med Marta och Maria visar också att han verkligen har ett mänskligt hjärta som förstår hur vi har det och som lider med oss. Att såväl Jesu mänsklighet som gudomlighet betonas i detta evangelium uppmärksammas även i denna mässas prefation där det sägs att ”han är sann människa, som grät över sin vän Lasaros, och evig Gud, som uppväckte honom från graven”. Vissa har tolkat Jesu tårar som en sorg över att inte ens hans närmaste vänner trodde på att han hade makt att uppväcka Lasaros från de döda. Men Marta hade redan med en av de vackraste bekännelserna i hela Bibeln uttryckt sin tro på att Jesus är”uppståndelsen och livet” (Joh 11:25) med orden: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen”. (Joh 11:27).

Låt oss be om nåden att vi får samma orubbliga tro på Jesus som Marta hade, i full förtröstan på att Jesus t.o.m. har makt att uppväcka döda. Låt oss också tacka Gud för dopets nåd, genom vilken vi får förlåtelse för våra synder och tillträde till det eviga livet. Och låt oss be för alla dem som befinner sig i dödssyndens tillstånd, att de i likhet med Lasaros får vakna upp ur sin sömn och uppväckas av Jesus till det eviga livet. Amen.