Onsdag i 4 fasteveckan

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 49:8–15; Ps 145:8–9, 13c–14, 17–18; Joh 5:17–30.

Kära bröder och systrar

I dagens evangelium får vi höra fortsättningen av kontroversen mellan Jesus och de judiska ledarna, efter att Jesus botat den sjuke mannen vid fårdammen i Jerusalem på en sabbat. Gud tar inte ledigt på sabbaten, utan han fortsätter att ge liv åt alla barn som föds och att döma alla som dör, även på sabbaten. Jesus förklarar att ”Min fader verkar ännu i denna stund, och därför verkar också jag.” (Joh 5:17) och att ”Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen.” (Joh 5:26-27) Därmed jämställer Jesus sig utan tvekan med Gud Fadern. Judarna uppfattar också att Jesus gör detta anspråk, men eftersom de inte kan eller vill tro på att Jesus är Guds Son så leder detta till att de vill döma honom till döden för hädelse.

För en jude som vuxit upp med en strikt monoteistisk uppfattning så är det förståeligt att bli chockerad över att en människa påstår sig vara ett med Gud Fadern. Men de mirakler som Jesus gör i Guds namn borde få en att börja fundera på hur det hela kan hänga ihop. I dagens evangelium säger Jesus: ”Sannerligen, jag säger er : Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen.” (Joh 5:19) Av detta uttalande skulle man kunna få intrycket av att Sonen är helt och hållet underordnad Fadern, som en slav är underordnad sin husbonde. Och det stämmer att Fadern är ursprunget till den heliga Treenigheten, principen utan princip, emedan Sonen tar emot hela sitt väsen, allt han är och har, från Fadern. Men detta sker av all evighet, och det hade inte kunnat vara på annat sätt. Sonen är helt enkelt ett med Gud Fadern, och en logiskt konsekvens av detta är att deras viljor är helt och hållet samstämmiga. Som människa har Jesus även en mänsklig vilja, och denna är också helt och hållet underkastad hans och Faderns gemensamma gudomliga vilja.

Att göra avkall på sin egen vilja för att lyda någon annan, det kan tyckas som det mest förnedrande som finns. Det är ju det förhållandet som råder mellan en slav och hans husbonde. Men när det gäller att lyda och underordna sig Gud, då är det tvärtom det högsta och mest gudomliga man kan göra. Det innebär inte att som en slav förlora sin frihet, utan det utgör tvärtom det enda sättet att bli verkligt fri på. För Gud tvingar oss aldrig att lyda honom. Men när vi använder vår frihet till att frivilligt lyda Gud och underordna oss honom, och när vi förenas med honom genom tron och sakramenten, då blir vi lika Gud och får del av hans gudomliga natur.

Det är därför som de viktigaste dygderna av alla är ödmjukhet och lydnad. Det var just detta som det största helgonet av alla, den saliga Jungfrun Maria uttryckte med sitt fiat, ”må det ske med mig som du har sagt” vid bebådelsen, som vi firade för en dryg vecka sedan. För att bli gudomliga och heliga som Jesus och Maria så måste vi alltså frivilligt underordna oss Guds vilja i en anda av ödmjukhet och lydnad. Och Guds vilja förmedlas konkret till oss genom Skriften och Traditionen, alltså det skrivna Ordet såsom det tolkas auktoritativt av Kyrkans läroämbete, det vill säga biskoparna i gemenskap med påven.

Låt oss därför be om nåden att vi hela tiden växer allt mer i ödmjukhetens och lydnadens dygder, att vi får en allt större tillit till Gud och hans Kyrka, så att vi kan känna igen Guds röst i Kyrkans läroämbete och fylls av både kraft och följsamhet att göra Gud vilja. Amen.