5 söndagen ”under året” C

Familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 6:1-2a, 3–8; Ps 138:1–5, 7c–8; 1 Kor 15:1–11; Luk 5:1–11.

Kära bröder och systrar

I dagens evangelium hörde vi om hur Jesus kallade sina fyra första lärjungar, Simon, Andreas, Jakob och Johannes, som alla var fiskare. Efter att mirakulöst ha hjälpt dem att fånga en väldig mängd fisk så kallar Jesus dem att lämna sina fiskebåtar och nät för att följa honom, och i stället fånga människor för Guds rike. Så småningom skulle Jesus sända ut dessa lärjungar i hela världen för att predika evangeliet, fira gudstjänst och vara ledare för Guds folk som apostlar. Det kan tyckas som ett helt annorlunda uppdrag än att vara fiskare. Men som fiskare hade de faktiskt förvärvat många av de dygder som också behövs för att vara en god apostel: en stark målinriktning att göra stora fångster, om det så är av fisk eller av lärjungar till Jesus, tålamod att inte ge upp även när man inte fått fångst på länge, och mod att ”ro ut på djupt vatten” (Luk 5:4), dvs. inte vara rädda att ge sig ut på outforskad terräng med okända faror och utmaningar för att hitta nya vägar att nå sitt mål på. Inom teologin brukar man säga att ”nåden fullbordar naturen”. För att lyckas med att fullfölja sin kallelse i Kyrkan på bästa sätt behövs Guds övernaturliga nåd. Men denna nåd ersätter inte de naturliga kunskaper och färdigheter som vi har, utan bygger vidare på dem och fullkomnar dem.

Gud har en kallelse för var och en av oss. För de flesta människor innebär uppfyllandet av ens kallelse att man gifter sig och bildar familj samt försörjer sig och förhärligar Gud genom ett civilt arbete. Men alla döpta är också kallade att vittna om sin tro i handling och ord och på så vis också delta i uppdraget att fånga människor för Guds rike. Evangeliet om Petri fiskafänge var även utgångspunkten för stiftets årliga prästreträtt i Heliga Hjärtas kloster förra månaden, som leddes av jesuitpater Thomas Idergard. Temat för reträtten var ”Ro ut på djupt vatten” – om uppgiften att främja evangelisation och mission. Ett av de konkreta råd som p. Thomas gav för hur man som lekman konkret kan vittna om sin katolska tro var följande: Om man under fikarasten på jobbet får höra kommentarer som ”Vad fint det var med Pridefestivalen i förra veckan! Vilken underbar manifestation av mångfald och betoning av att alla har rätt att definiera sitt eget kön och leva ihop med vem man vill!” eller: ”Vad fantastiskt att rätten till abort äntligen är på väg att skrivas in i grundlagen!”, vad gör man som katolik då? Om man av feghet inte säger någonting, då kommer det utan tvekan att tolkas som ett tyst medhåll. Men om man protesterar högljutt, då riskerar man att skapa en mycket dålig stämning vid det dittills så trevliga fikabordet. P. Thomas förslag är att säga något i stil med följande: ”Ja, visst är det fantastiskt med mångfald! Och bara för att understryka vilken mångfald vi har runt detta fikabord så kan jag upplysa er om att jag själv är katolik och håller med allt som den Katolska Kyrkan står för i dessa frågor.” Sedan byter man snabbt samtalsämne med en kommentar som ”Hur var det förresten på din semester?” eller ”Skulle jag kunna få lite mer kaffe?” Om det är några av ens kollegor som är öppna för sanningen när det gäller Katolska Kyrkans lära i dessa och andra brännande frågor, då kommer de att ta upp detta samtalsämne med en igen vid ett senare tillfälle i enrum. Och då får man möjlighet att också med ord vittna om sin katolska tro på ett sätt som kan bära frukt.

Dagens evangelium inbjuder oss dock framförallt att reflektera över den särskilda kallelse som Jesus ger till några utvalda män, nämligen att lämna allt och följa honom (jfr Luk 5:11) i hans uppdrag att fånga människor för Guds rike som präst. Som jag sade i min predikan förra söndagen så är påvens särskilda böneintention för februari månad ”att kyrkans gemenskap välkomnar både längtan och tvivel hos ungdomar som känner sig kallade att tjäna Kristi uppdrag i präst- och ordensliv”. I en video om denna böneintention som publicerades i onsdags säger påven Franciskus: ”När jag var 17 år gammal var jag student och arbetade. Jag hade mina egna planer. Jag tänkte inte alls på att bli präst. Men en dag gick jag in i kyrkan… och Gud var där och väntade på mig! Gud kallar fortfarande unga människor även idag, ibland på sätt som vi inte kan föreställa oss. Ibland hör vi inte, eftersom vi är för upptagna med våra egna saker, våra egna planer, även med våra egna uppgifter i Kyrkan. Men den Helige Ande talar också till oss genom drömmar och genom de bekymmer som unga människor känner i sina hjärtan. Om vi följer dem på deras resa så kommer vi att se hur Gud gör något nytt med dem.”

Dagens evangelium har även inspirerat en kortfilm om prästkallelsen vid namn Fishers of Men, ”Människofiskare”, som man kan se på Youtube. Jag såg denna film första gången när jag var 23 år gammal och hade varit katolik i två år, och jag berördes mycket starkt av den. Som ung katolsk student försökte jag kombinera de krävande ingenjörsstudierna med ett intensivt böneliv, med daglig mässa, tidegärd, rosenkrans, bibelläsning och inre bön, och engagerade mig dessutom på olika sätt i församlingen. Det hände flera gånger att folk frågade mig om jag inte hade tänkt på att bli präst. Men Gud kallar inte nödvändigtvis de frommaste och mest intelligenta att bli präster. Och dessutom bar jag som alla andra normala människor på den naturliga längtan att gifta mig och bilda familj. Men tack vare den medryckande och attraktiva skildringen av det katolska prästämbetet i filmen Fishers of Men så gjorde Gud det mycket klart för mig att han hade skapat mig av kärlek för att tjäna honom som katolsk präst. Jag reagerade dock precis som Simon Petrus med en känsla av ovärdighet inför denna höga kallelse: ”Lämna mig, herre, jag är en syndare.” (Luk 5:8) Eller som profeten Jesaja reagerade på visionen om Guds härlighet i dagens första läsning: ”Ve mig, jag förgås!” (Jes 6:5). Men jag hörde också Jesu förtroendeingivande ord: ”Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.” (Luk 5:10).

Det är visserligen inget litet offer att avstå från äktenskap, familj och karriär för att ägna hela sitt liv åt att tjäna Gud och hans Kyrka som präst. Men att predika det glada budskapet ”att Kristus dog för våra synder” (1 Kor 15:3) och ”att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna” (1 Kor 15:4) för att de som tror på honom ska få evigt liv (jfr Joh 3:16), att helga de troende genom att be för dem och fira sakramenten samt ledsaga dem på deras väg genom det andliga livet, det är samtidigt så meningsfullt och glädjerikt att det utan är tvekan är värt alla offer, för dem som Gud kallar till detta liv. Som det sägs i filmen Fishers of Men: ”Där det finns kärlek är offer lätt”.

Låt oss därför be att Gud sänder sin Helige Ande i våra hjärtan och uppenbarar för var och en av oss vilken plats och på vilket sätt han kallar oss att tjäna honom i hans Kyrka, och låt oss särskilt be att Gud än i dag upptänder en brinnande längtan i många unga mäns hjärtan att lämna allt och följa hans Son Jesus Kristus som präst, och att de får modet och viljan att helhjärtat svara ja. Amen.