Kyndelsmässodagen – Herrens frambärande i templet

Familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Mal 3:1–4; Ps 24:7, 8, 9, 10; Heb 2:14–18; Luk 2:22–40.

Kära bröder och systrar

Bakgrunden till Herrens frambärande i templet som vi firar idag är två bud från Gamla testamentet. Vid israeliternas uttåg ur Egypten sade Herren till Mose att ”Allt förstfött bland israeliterna, det första som kommer ur moderlivet, bland både människor och boskap, det skall du helga åt mig.” (2 Mos 13:2) Och i tredje Moseboken står att ”När en kvinna får barn och föder en pojke, är hon oren i sju dagar (…) Sedan skall hon vänta i 33 dagar under sin blödnings- och reningstid. Hon får inte röra vid något heligt eller komma in i helgedomen förrän reningstiden är slut. (…) När hennes reningstid för en son eller dotter är slut, skall hon komma med ett årsgammalt lamm som brännoffer och en duva eller turturduva som syndoffer till prästen vid uppenbarelsetältets ingång.” (3 Mos 12:2-4). Maria och Josef begav sig således till templet i Jerusalem för att uppfylla båda dessa bud, nämligen att helga Jesus åt Herren som den förstfödde sonen, samt att bära fram ett offer i samband med Jungfru Marias rening. Vid templet träffar de på den gamle Symeon som letts dit av den Helige Ande, och han talar profetiskt om Jesusbarnet som ”ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna” (Luk 2:32). Det finns alltså tre aspekter av denna fest som vi kan uppmärksamma: helgande, rening och ljus.

För det första: helgande. Budet att offra allt förstfött av hankön till Herren har sitt ursprung i uttåget ur Egypten, där den sista av de tio plågorna som drabbade Egyptens land var att allt förstfött dog, såväl bland människor som boskap. Israels folk bevarades från detta genom att de strök blodet från påskalammet ovanför sina dörrposter. För att påminnas om detta skulle de själva offra allt förstfött till Herren. Man skall dock givetvis inte offra människor, utan varje förstfödd bland sönerna skulle istället lösas ut genom att man offrade exempelvis ett lamm istället. På så vis helgades också den förstfödde sonen. Men med Jesus är det lite speciellt. Han var ju inte bara Jungfru Marias förstfödde son, utan även Guds egen enfödde Son. Han tillhörde således redan Gud helt och hållet, och var redan helt och hållet helgad. Men precis som med Herrens dop så kan man se Herrens frambärande i templet som något som Jesus låter ske för att ge oss en förebild, även om han själv strikt sett inte skulle behöva detta.

Vi är ju alla skapade av Gud och i den meningen tillhör vi alla honom, och vi är alla kallade att bli heliga genom att tro på Kristus och med hjälp av hans nåd göra Guds vilja. Men precis som att den förstfödde sonen i det gamla förbundet helgades på ett särskilt sätt åt Herren, så utväljer Gud även idag några att bäras fram och helgas åt honom på ett särskilt sätt, nämligen i det gudsvigda livet. År 1997 instiftade påven Johannes Paulus II den 2 februari som världsdagen för det gudsvigda livet. Denna dag uppmärksammas således särskilt alla de som vigt sina liv åt Gud genom att avlägga löftena om kyskhet, fattigdom och lydnad. Kyskhet: att avstå från äktenskapet för att kunna leva än mer hängivet för Gud med ett hjärta som inte är kluvet. Fattigdom: att avstå från att äga någonting själv utan leva enkelt i egendomsgemenskap med andra. Lydnad: att avsäga sig sin egenvilja och lyda sin överordnade, som representerar Kristus. Denna dag inbjuds alla gudsvigda munkar och nunnor, ordensbröder och ordenssystrar att tacka Gud för sin kallelse och förnya sina ordenslöften. Hela Kyrkan inbjuds samtidigt att tacka Gud för allt det som det gudsvigda livet bidrar till för Kyrkans helgelse. Och alla unga män och kvinnor inbjuds att urskilja om man själv bär på en kallelse till det gudsvigda livet. Påvens böneintention för februari månad är just ”att kyrkans gemenskap välkomnar både längtan och tvivel hos ungdomar som känner sig kallade att tjäna Kristi uppdrag i präst- och ordensliv.”

För det andra: rening. Jungfru Marias rening kan tyckas lika överflödig som helgandet av hennes son, eftersom Jungfru Maria enligt Kyrkans lära var helt och hållet ren från synd, och förblev en ren jungfru både före, under och efter att hon hade fött Jesus. Men återigen kan detta ses som något hon gjorde i ödmjukhet för att ge oss en förebild. I det gamla förbundet fanns det många saker som ledde till rituell orenhet utan att man nödvändigtvis hade behövt begå någon synd, och som ledde till att man exempelvis inte fick besöka templet, vilket var fallet med en kvinna efter att hon fött barn. I det nya förbundet finns inte längre några sådana renhetslagar, utan det enda som kan smutsa ner oss på det andliga planet är synden. Ingen synd kan göra oss ovärdiga att komma hit till kyrkan för att nalkas Gud och be om hans nåd. Och bara riktigt allvarliga synder, som mord, äktenskapsbrott eller att utan rimligt skäl utebli från söndagsmässan, kan göra oss ovärdiga att ta emot Kristi kropp i den heliga kommunionen. Alla lättare synder blir tvärtom utplånade genom den heliga kommunionen, och vi bevaras dessutom från att begå allvarliga synder i framtiden. ”Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp” (Heb 4:16), som det heter i Hebreerbrevet, genom att så ofta som möjligt ta emot Guds renande nåd i den heliga kommunion.

För det tredje: ljus. Åldringarna Symeons och Hannas möte med Jesusbarnet i templet var ytterligare ett tillfälle då Jesus uppenbarade sig för världen, såsom ett ”ljus med uppenbarelse för hedningarna”. I denna mässa har vi högtidligen välsignat ljus som ett tecken på detta. Ljuset hjälper oss att se klart så att vi hittar rätt väg i mörkret. Jesus säger om sig själv: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” (Joh 8:12). Jesus är den som lyser upp tillvaron och skänker hopp när allt ser mörkt och omöjligt ut. Han är också den som upplyser våra sinnen, så att vi inser vad som rätt och sant och hur vi borde handla här i världen. Genom ordensfolket som framburit sina liv till honom skänker han också ljus till världen, både i form av deras bön och tjänst för sina medmänniskor, samt med deras vittnesbörd om att det finns ett liv bortom graven som det är värt att offra allt för. Jesus är också den som upplyser hjärtat om huruvida man själv bär på en kallelse till det gudsvigda livet. Och genom prästens uppmuntrande ord i försoningens sakrament kan Jesus även upplysa oss om vad som verkligen är synd, vad som är allvarlig synd och hur vi kan göra för att bli ännu mer rena från synden. Låt oss be att Herren alltid skänker oss ännu mer av sitt ljus, så att vi också kan bli än mer helgade och renade av honom. Amen.