Onsdag i 3 veckan ”under året”

Requiemmässa för p. Kasimir Pawlak CP i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Heb 10:11–18; Ps 110:1–4; Mark 4:1–20.

Kära bröder och systrar

Ett av huvudbudskapen i Hebreerbrevet är att Jesus Kristus är den fullkomlige översteprästen, som prästerna i det Gamla förbundet pekade fram emot. I dagens första läsning hörde vi att ”Varje präst tjänstgör dagligen och bär alltså gång på gång fram samma offer, som ändå aldrig kan avlägsna några synder. Men Jesus frambar ett enda syndoffer för alla tider och har satt sig på Guds högra sida.” (Heb 10:11-12) I och med Jesu offer av sig själv på korset så har han en gång för alla burit fram ett fullkomligt offer, som ger oss förlåtelse för alla synder. Jesu offer fullbordar därmed alla det gamla förbundets offer och gör dessa överflödiga. Som vi hörde i slutet av läsningen: ”[d]är synderna är förlåtna behövs inte mer något syndoffer.” (Heb 10:18). Därmed fyller inte heller det gamla förbundets präster längre någon funktion.

Men hur är det då med prästerna i det nya förbundet, som p. Kasimir som vi firar denna mässa för, och jag själv? Vi kan givetvis inte heller bära fram några andra offer än Jesu enda och fullkomliga offer. Vi har genom vår vigning på ett särskilt sett fått del i Kristi prästämbete, och när vi firar den heliga eukaristin så bär vi fram samma offer som Jesus frambar av sig själv, fast på ett oblodigt sätt. Det nya förbundets präster finns dock inte uttryckligen nämnda i Hebreerbrevet. Men det finns i alla fall en passage i dagens läsning som lämnar ett utrymme för dem, när det sägs om Jesus att ”med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som blir helgade” (Heb 11:14). Det är alltså Jesus som fullkomnar dem som blir helgade, alltså alla oss troende, men det sägs inte uttryckligen av vem, vilka eller vad som de troende blir helgade. ”Dem som blir helgade” är ju en passiv konstruktion. Här finns således utrymme för tolkningen att ”de som blir helgade” blir detta genom förmedling av någon eller några andra än Jesus själv, exempelvis det nya förbundets präster. Åtminstone är det Kyrkans tro att det förhåller sig på det sättet.

I dagens responsoriepsalm hörde vi återigen refrängen ur psalm 110, som appliceras på Kristus: ”Du är präst för evigt i Melkisedeks efterföljd” (Ps 110:4). Detta kan man även säga om det nya förbundets präster, eftersom prästvigningens sakrament inpräglar ett outplånligt sigill i prästens själ som består även efter döden. Vår käre pater Kasimir som denna mässa firas för var den äldste prästen i vårt stift, och under sina sista år brukade han lite skämtsamt kallas för ”översteprästen Melkisedek”. Låt oss be för honom att han får träda in helt och fullt inför Guds ansiktes ljus och så får fortsätta att utöva sin prästtjänst i himmelen för evigt. Amen.