Jesu heliga Namn

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Fil 2:6–11; Ps 8:4–9; Luk 2:21–24.

Kära bröder och systrar

Vi firar idag Jesu heliga Namn. Jesus fick sitt namn i samband med hans omskärelse på den åttonde dagen efter födelsen, som vi hörde om i början av dagens evangelium. Denna vers hörde vi även i slutet av evangeliet i förrgår på julens oktavdag, Guds heliga moder Marias högtid, som tidigare bar rubriken Herrens omskärelse. Med hänvisning till denna dubblering så uteslöts firandet av Jesu heliga Namn i den helige påven Paulus VI:s missale som gavs ut år 1970. I praktiken visade det sig dock ofta vara svårt att i mässan på nyårsdagen både uppmärksamma den saliga Jungfrun Marias gudomliga moderskap, avslutningen av juloktaven, bön om välsignelse inför det nya året, Jesu omskärelse och det faktum att han på denna dag fick sitt heliga namn. Uppmärksammandet av Jesu heliga Namn på julens oktavdag glömdes helt enkelt därför ofta bort, eller hans i alla fall inte med. Därför beslutade den helige påven Johannes Paulus II att i 2002 års utgåva av missalet återinföra firandet av Jesu heliga Namn som en fakultativ minnesdag den 3 januari, den första lediga dagen i kalendern efter julens oktavdag då Jesus egentligen fick sitt heliga Namn. Detta kan man således se som ett mycket bra exempel på en ”reform av reformen”, där Kyrkan i efterhand korrigerat vissa av ändringarna i Andra Vatikankonciliets liturgireform som med tiden visade sig vara mindre lyckade.

På Bibelns tid valde föräldrarna barnens namn med stor omsorg utifrån namnets betydelse. Namnet Jesus, på hebreiska Yeshua, betyder ”Herren frälser” eller ”Herren är frälsning”. När ängeln, förmodligen Gabriel, uppenbarade sig för Josef i en dröm och förklarade att barnet som Maria bar på hade blivit avlat av den Helige Ande och att hon skulle föda en son, så fick Josef även i uppdrag att ge honom namnet Jesus, ”ty han skall frälsa sitt folk från deras synder”, (Matt 1:21) som vi hörde i hallelujaversen . Att frälsa oss från våra synder var den främsta anledningen till att Gud blev människa i Jesus Kristus, och Jesu namn sammanfattar således mycket bra hans uppdrag på jorden som människa. I en vidare mening representerar namnet Jesus även allt det andra som Jesus är och gör. När vi hör namnet på en person som vi känner, då tänker vi ju inte bara på vad det namnet konkret betyder, utan vi tänker på personen som bär det namnet och på allt som vi associerar med honom eller henne. Vi använder en annan persons namn för att kalla på denna person, och på så vis komma i kontakt med honom eller henne. Och när vi tänker på en person som vi älskar, då kan det upprepade åkallandet av hans eller hennes namn hjälpa till att göra den personen närvarande i vår själ. På samma sätt är det med Jesus och hans heliga Namn. I Jesus, det människoblivna Ordet, ”har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning” (Kol 2:9), det är i Jesus som Gud har sammanfattat allting i himlen och på jorden (jfr Ef 1:10), och Jesu namn blir därför i sin tur en sammanfattning av såväl Gud själv som hela hans skapelseverk.

Att kärleksfullt, upprepade gånger åkalla Jesu namn i den så kallade Jesusbönen hör till en av de mest grundläggande meditationsformerna inom östkyrkan. Man ber då vanligtvis ”Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare”, som man upprepar för varje kula på ett radband som för det mesta har antingen 33, 50 eller 100 kulor. Det hör inte riktigt till västkyrkans tradition att upprepa Jesusbönen på detta sätt med hjälp av ett radband, utan denna böneform har i praktiken ersatts av rosenkransbönen. Men Jesu namn utgör också centrum av bönen Ave Maria. Och man kan med fördel använda sig av upprepandet av Jesu heliga Namn på andra sätt i sin bön. I Wilfrid Stinissens bok ”Göm dig vid bäcken Kerit” föreslår han upprepandet av Jesu namn som ett sätt för att behålla fokuset på Jesus i den tysta, inre, kontemplativa bönen. Han skriver: ”Du upprepar till exempel Jesu namn, eventuellt i takt med andningen. Eller också hela Jesusbönen så som vi möter den i En rysk pilgrims berättelser: ”Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig” (…) Självfallet befriar inte heller denna upprepningens bön dig helt från tankspriddhet. Men så snart du märker det, återvänder du till ditt heliga ord eller till Jesu namn.” (s. 40-41).

Vördnaden för Jesu namn och allt som det står för yttrar sig också konkret i liturgin genom att man bugar sig för det. I den allmänna instruktionen till missalet står det att ”Man böjer huvudet när Treenighetens personer nämns tillsammans och då man nämner Jesus, den saliga jungfrun Maria och det helgon som firas i dagens mässa.” (n. 275). Notera att detta inte gäller för övriga titlar på Guds Son, såsom Kristus. Om vi med en kärleksfull uppmärksamhet lyssnar efter varje gång som Jesu namn nämns i den heliga liturgin och då böjer huvudet för det i vördnad, då kommer detta med tiden också leda till att vi får en ännu större vördnad för och kärlek till Jesus själv.

Låt oss därför be om nåden att vår vördnad för namnet Jesus och allt som detta namn står för ständigt får växa, att det kärleksfulla upprepandet av Jesu namn kan hjälpa oss att behålla fokus på honom i vår bön, och att alla knän en dag må böjas för Jesu namn och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud Fadern till ära. (jfr Fil 2:10-11) Amen.